Den lille pojken frågade sin far:
”Pappa … var kommer jag ifrån? Varför finns jag?”
”Jo, förstår du. En dag föll det ett underkylt regn och alla vägar och stigar blev liksom fernissade med våt is. Pappa försökte ändå att springa ut på en löparrunda, men han bara halkade. Inte ens bilen som skulle sanda vägarna kom fram den dagen. Då gick Pappa in i huset igen, och eftersom han inte kunde springa så kramades han och mamma jättemycket den kvällen istället. Det är därför som du finns till.”
”Jaha Pappa, men varför har jag ingen lillebror eller lillasyster?”
”Det beror på att så snart som isen hade smält sprang Pappa iväg till sportaffären och köpte ett par Icebug. Det är skor som har en massa jättehårda ståldubbar som gör att man kan springa hur bra som helst på isen.”
Så vad kan vi lära oss av den berättelsen? Jo, att bra utrustning kan vara av direkt avgörande betydelse, och nu ska jag berätta om hur utvecklingen har gått framåt på den fronten under min tid som löpare.
I november år 1972 sprang jag mitt livs första maratonlopp. En blek höstsol sken över Hisingen och minusgraderna förebådade den vinter som var i antågande. Maraton – för en tanig 16-åring som ännu inte skaffa sitt livs första rakhyvel hade det ordet en aura av strapats, hjältemod och antik mystik. Luften i omklädningsrummet inne på Rambergsvallen var mättad med doften av liniment när jag tog på mig tävlingskläderna. Först ett par vita bomullskalsonger med gylf. Därefter ett par strumpor av märket Stålnylon – de hade livstids garanti och var outslitliga. Sedan ett par svarta långkalsonger av ylle, och utanpå dem ett par blå kortbyxor av bomull. På överkroppen hade jag en tunn grå lamullströja, och som det vi idag kallar för skalplagg en mörkblå poplinjacka med muddar. På skallen en randig vålåluva, och på nävarna ett par tumvantar som min mor stickat. Och så slutligen skorna av märket Hunt Stockholm. Blå mocka med en tunn vit sula som slitits ut för länge sedan, men som jag förlängt livet på genom att limma dit en bit nytt slitgummi under hälen.
Med risk för att ge associationer till Monty Pytons eminenta sketch Four old Yorksihire men vill jag hävda att min utrustning var av toppklass med den tidens mått mätt. Utvecklingen på utrustningssidan har gått framåt en hel del för oss löpare sedan dess, och nu ska jag, med en mansålder av erfarenhet som grund sammanställa en lista över de största förbättringarna jag sett på utrustningssidan.
- Den enskilt bästa utrustningsdetaljen är supertröjan. Den kallas i vår tid även för funktionströja, men numera finns det en även massa skräp med det namnet. Gemensamt för dessa underkläder är att de är gjorda av polypropen eller polyester. Man känner igen de verkligt bra superunderställen på att de är elastiska och att de är ganska glest vävda. Jag har provar det mesta på marknaden sedan jag köpte mitt livs första supertröja år 1976. Överlägset bäst är tröjorna av märket Resteröds. De har bäst funktion, och är dessutom lika outslitliga som mina gamla stålnylonstrumpor. Som delad tvåa rankar jag Craft och Lifa. Materialet i supertröjan suger inte upp svett och ger därmed en betydligt bättre komfort än en bomullströja.
- Löparskor med korta slitstarka hårdmetalldubbar har, som framgår av berättelsen ovan, varit en välsignelse. Vissa vintrar kunde man vara tvungen att springa omkring på isiga vägar i ett par månader om man ville springa alls. I alla fall där det inte var hårt trafikerat och där vägsaltet skapat sin speciella miljö. Löpningen blev spänd och kantig. Man letade efter fäste i dikeskanterna eller mitt ute på vägen. Ibland halkade man omkull och slog sig. Lagom till att min karriär som tävlingslöpare var över kom äntligen skor som gav så väl perfekt grepp som bra löpkänsla. Bagheera hade en lösning redan i slutet av 1980-talet: det var en högskaftad löparkänga med dubbar. Den dög i nödfall. Så kom VJ Sarva, och omkring år 2009 köpte jag mina första Icebug. ”Var fanns ni när jag behövde er?” sa jag till mina skor första gången jag obehindrat klöste fram på en regnvåt isig väg
- Som trea på listan över sådant som har gjort löpningen bättre rankar jag vätskebältet med flaskor. År 1986 kontaktades jag av en man som heter Gerry Rönnmark. Han frågade om jag ville prova det vätskebälte som han hade utvecklat. Jag undrade om han ville ha hjälp med att odla brunalger. Jag hade redan ett bälte som bestod av en plastkorv innesluten i ett nylonhölje. Det hoppade och skumpade omkring, och läckte så byxorna alltid var mer eller mindre blöta. Eftersom innerhöljet aldrig torkade ut ordentligt var miljön perfekt för alger. Jag brukade spola igenom bältet med klorin ibland. Hur jag än sköljde med vatten smakade bältet simbassäng. Gerrys bälte var annorlunda. Det var elastiskt, vilket gjorde att det satt bra runt midjan utan att hoppa, och det hade flaskor som var lätta att hålla torra och rena. Tack vare vätskebältet kunde jag springa längre utan att bli törstig. Vätskebältet Perfekta har på senare år kopierats av flera olika tillverkare. Men Gerry var först, och dessutom är han en filantrop som plöjer ner vinsten från försäljningen av bältet i ett välgörenhetsprojekt som han driver i Etiopien. Det är i sig en tillräcklig anledning för mig att inte springa med några andra bälten. Dessutom är det ju som namnet indikerar det Perfekta vätskebältet.
- Löparskorna, alltså även de utan ståldubbar, har utvecklats och invecklats sedan jag sprang Vintermaran på Hisingen år 1972. År 1979 köpte jag de första paren löparskor som var så bra att de skulle kunna mäta sig med det som finns i dagens utbud. Mina Adidas Marathon 80 var helt underbara. Det var en blå-gul lätt tävlingssko med en löjlig flärp längst bak på sulan. Men bortsett från flärpen var de ett under av komfort och löpkänsla. Ett halvår senare var det dags för nästa par löparskor. Även de var blå-gula, och såldes under namnet Nike Elite. Utvecklingen kunde ha stannat där utan att någon saknat det som följde senare, även om vissa förbättringar gjorts. Enligt min uppfattning var det Nike som i början av 1980-talet tog täten och gjorde skorna som de flesta löpare ville springa i. Jag minns deras modeller Terra, American Eagle, och Vengeance. De byggdes på mockasinläst och gav en fantastisk löpkänsla. Men så i mitten av 1980-talet kom det in ett nytt ledarskap i Nike som fjärmade sig från löpning, som var företagets rötter, och istället satsade på konceptet Street, kvartalskapitalism, och basketbollspelaren Micael Jordan. Tyvärr reagerade inte Marknaden, alltså vi löpare, på detta med tillräcklig kraft. Vi köpte och slet ut dåliga löparskor utan att rösta med fötterna och lämna dåliga produkter kvar på butikshyllorna. Och vad hade vi för val? De stora tillverkarna styrde vår efterfrågan med sina enorma marknadsföringsbudgetar medan de nervöst kopierade varandra eller försökte charma oss med innovationer som gel, energy return system, air, och annat som i bästa fall kan klassas som gimmick-trick. Jag gick i alla fall aldrig på det. Sedan några år tillbaka har det tack och lov kommit bra löparskor på bred front igen.
- Skalplagg som ger skydd i hårt väder har varit ett värdefullt tillskott på löparnas utrustningslistor. Jag har otaliga minnen av lång löpturer då motvinden piskat iskallt vatten rakt genom jacka och tröja ända in till skinnet. Och jag har på senare tid skaffat mig minnen av komfortabla löpturer i väder som förr skulle ha inneburit en rejäl kamp mot elementen.
Det finns fler prylar, som till exempel pulsmätare, gps, och musikanläggningar som man kan springa med. Jag klassar dem dock som grädde på moset. De kan vara roliga att ha, man kan kanske lära sig något om man använder dem, och de kan göra löpturen trevligare, men enligt min måttstock mäter de sig inte med ovanstående fem innovationer och förbättringar.
Om jag någon gång ser tillbaka på min löparkarriär och tycker att allt var bättre förr ska jag ta på mig en bomullströja närmast kroppen och utanpå den en poplinjacka en dag då en hård vind blåser snöglopp horisontellt, och ge mig ut på en tre mil lång löptur på isiga vägar i de gamla Hunt-skor som jag sparat. Jag lovar att jag kommer att ändra mig redan efter en halvmil och inse att vi löpare har det väldigt bra nu för tiden.