Den lille pojken frågade sin far:

”Pappa … var kommer jag ifrån? Varför finns jag?”

”Jo, förstår du. En dag föll det ett underkylt regn och alla vägar och stigar blev liksom fernissade med våt is. Pappa försökte ändå att springa ut på en löparrunda, men han bara halkade. Inte ens bilen som skulle sanda vägarna kom fram den dagen. Då gick Pappa in i huset igen, och eftersom han inte kunde springa så kramades han och mamma jättemycket den kvällen istället. Det är därför som du finns till.”

”Jaha Pappa, men varför har jag ingen lillebror eller lillasyster?”

”Det beror på att så snart som isen hade smält sprang Pappa iväg till sportaffären och köpte ett par Icebug. Det är skor som har en massa jättehårda ståldubbar som gör att man kan springa hur bra som helst på isen.”

Så vad kan vi lära oss av den berättelsen? Jo, att bra utrustning kan vara av direkt avgörande betydelse, och nu ska jag berätta om hur utvecklingen har gått framåt på den fronten under min tid som löpare.

I november år 1972 sprang jag mitt livs första maratonlopp. En blek höstsol sken över Hisingen och minusgraderna förebådade den vinter som var i antågande. Maraton – för en tanig 16-åring som ännu inte skaffa sitt livs första rakhyvel hade det ordet en aura av strapats, hjältemod och antik mystik. Luften i omklädningsrummet inne på Rambergsvallen var mättad med doften av liniment när jag tog på mig tävlingskläderna. Först ett par vita bomullskalsonger med gylf. Därefter ett par strumpor av märket Stålnylon – de hade livstids garanti och var outslitliga. Sedan ett par svarta långkalsonger av ylle, och utanpå dem ett par blå kortbyxor av bomull. På överkroppen hade jag en tunn grå lamullströja, och som det vi idag kallar för skalplagg en mörkblå poplinjacka med muddar. På skallen en randig vålåluva, och på nävarna ett par tumvantar som min mor stickat. Och så slutligen skorna av märket Hunt Stockholm. Blå mocka med en tunn vit sula som slitits ut för länge sedan, men som jag förlängt livet på genom att limma dit en bit nytt slitgummi under hälen.

Med risk för att ge associationer till Monty Pytons eminenta sketch Four old Yorksihire men vill jag hävda att min utrustning var av toppklass med den tidens mått mätt. Utvecklingen på utrustningssidan har gått framåt en hel del för oss löpare sedan dess, och nu ska jag, med en mansålder av erfarenhet som grund sammanställa en lista över de största förbättringarna jag sett på utrustningssidan.

1. Den enskilt bästa utrustningsdetaljen är supertröjan. Den kallas i vår tid även för funktionströja, men numera finns det en även massa skräp med det namnet. Gemensamt för dessa underkläder är att de är gjorda av polypropen eller polyester. Man känner igen de verkligt bra superunderställen på att de är elastiska och att de är ganska glest vävda. Jag har provar det mesta på marknaden sedan jag köpte mitt livs första supertröja år 1976. Överlägset bäst är tröjorna av märket Resteröds. De har bäst funktion, och är dessutom lika outslitliga som mina gamla stålnylonstrumpor. Som delad tvåa rankar jag Craft och Lifa. Materialet i supertröjan suger inte upp svett och ger därmed en betydligt bättre komfort än en bomullströja.
2. Löparskor med korta slitstarka hårdmetalldubbar har, som framgår av berättelsen ovan, varit en välsignelse. Vissa vintrar kunde man vara tvungen att springa omkring på isiga vägar i ett par månader om man ville springa alls. I alla fall där det inte var hårt trafikerat och där vägsaltet skapat sin speciella miljö. Löpningen blev spänd och kantig. Man letade efter fäste i dikeskanterna eller mitt ute på vägen. Ibland halkade man omkull och slog sig. Lagom till att min karriär som tävlingslöpare var över kom äntligen skor som gav så väl perfekt grepp som bra löpkänsla. Bagheera hade en lösning redan i slutet av 1980-talet: det var en högskaftad löparkänga med dubbar. Den dög i nödfall. Så kom VJ Sarva, och omkring år 2009 köpte jag mina första Icebug. ”Var fanns ni när jag behövde er?” sa jag till mina skor första gången jag obehindrat klöste fram på en regnvåt isig väg
3. Som trea på listan över sådant som har gjort löpningen bättre rankar jag vätskebältet med flaskor. År 1986 kontaktades jag av en man som heter Gerry Rönnmark. Han frågade om jag ville prova det vätskebälte som han hade utvecklat. Jag undrade om han ville ha hjälp med att odla brunalger. Jag hade redan ett bälte som bestod av en plastkorv innesluten i ett nylonhölje. Det hoppade och skumpade omkring, och läckte så byxorna alltid var mer eller mindre blöta. Eftersom innerhöljet aldrig torkade ut ordentligt var miljön perfekt för alger. Jag brukade spola igenom bältet med klorin ibland. Hur jag än sköljde med vatten smakade bältet simbassäng. Gerrys bälte var annorlunda. Det var elastiskt, vilket gjorde att det satt bra runt midjan utan att hoppa, och det hade flaskor som var lätta att hålla torra och rena. Tack vare vätskebältet kunde jag springa längre utan att bli törstig. Vätskebältet Perfekta har på senare år kopierats av flera olika tillverkare. Men Gerry var först, och dessutom är han en filantrop som plöjer ner vinsten från försäljningen av bältet i ett välgörenhetsprojekt som han driver i Etiopien. Det är i sig en tillräcklig anledning för mig att inte springa med några andra bälten. Dessutom är det ju som namnet indikerar det Perfekta vätskebältet.
4. Löparskorna, alltså även de utan ståldubbar, har utvecklats och invecklats sedan jag sprang Vintermaran på Hisingen år 1972. År 1979 köpte jag de första paren löparskor som var så bra att de skulle kunna mäta sig med det som finns i dagens utbud. Mina Adidas Marathon 80 var helt underbara. Det var en blå-gul lätt tävlingssko med en löjlig flärp längst bak på sulan. Men bortsett från flärpen var de ett under av komfort och löpkänsla. Ett halvår senare var det dags för nästa par löparskor. Även de var blå-gula, och såldes under namnet Nike Elite. Utvecklingen kunde ha stannat där utan att någon saknat det som följde senare, även om vissa förbättringar gjorts. Enligt min uppfattning var det Nike som i början av 1980-talet tog täten och gjorde skorna som de flesta löpare ville springa i. Jag minns deras modeller Terra, American Eagle, och Vengeance. De byggdes på mockasinläst och gav en fantastisk löpkänsla. Men så i mitten av 1980-talet kom det in ett nytt ledarskap i Nike som fjärmade sig från löpning, som var företagets rötter, och istället satsade på konceptet Street, kvartalskapitalism, och basketbollspelaren Micael Jordan. Tyvärr reagerade inte Marknaden, alltså vi löpare, på detta med tillräcklig kraft. Vi köpte och slet ut dåliga löparskor utan att rösta med fötterna och lämna dåliga produkter kvar på butikshyllorna. Och vad hade vi för val? De stora tillverkarna styrde vår efterfrågan med sina enorma marknadsföringsbudgetar medan de nervöst kopierade varandra eller försökte charma oss med innovationer som gel, energy return system, air, och annat som i bästa fall kan klassas som gimmick-trick. Jag gick i alla fall aldrig på det. Sedan några år tillbaka har det tack och lov kommit bra löparskor på bred front igen.
5. Skalplagg som ger skydd i hårt väder har varit ett värdefullt tillskott på löparnas utrustningslistor. Jag har otaliga minnen av lång löpturer då motvinden piskat iskallt vatten rakt genom jacka och tröja ända in till skinnet. Och jag har på senare tid skaffat mig minnen av komfortabla löpturer i väder som förr skulle ha inneburit en rejäl kamp mot elementen.

Det finns fler prylar, som till exempel pulsmätare, gps, och musikanläggningar som man kan springa med. Jag klassar dem dock som grädde på moset. De kan vara roliga att ha, man kan kanske lära sig något om man använder dem, och de kan göra löpturen trevligare, men enligt min måttstock mäter de sig inte med ovanstående fem innovationer och förbättringar.

Om jag någon gång ser tillbaka på min löparkarriär och tycker att allt var bättre förr ska jag ta på mig en bomullströja närmast kroppen och utanpå den en poplinjacka en dag då en hård vind blåser snöglopp horisontellt, och ge mig ut på en tre mil lång löptur på isiga vägar i de gamla Hunt-skor som jag sparat. Jag lovar att jag kommer att ändra mig redan efter en halvmil och inse att vi löpare har det väldigt bra nu för tiden.

Jag har tagit ett återfall i mitt gamla yrke som lärare och börjat som timvikarie på skolorna i Trollhättan. Föreläsandet kommer även i fortsättningen att vara mitt huvudsakliga näringsfång, men jag har några lediga dagar mellan uppdragen och så behöver jag alltid mera inspiration till nya föreläsningsmanus.

Under löpturen i måndags morse kom det ett sms med ett erbjudande att vikariera som fritidspedagog på en lågstadieskola. Jag svarade JA direkt, rusade raka vägen hem, duschade, och innan håret hunnit självtorka var jag igång med att hjälpa till i en årskurs 2.

Man hade läsning första timman. Barnen satt knäpptysta och stilla med näsan i böckerna, och jag kände en våg av glädjeblandad förvåning över att det ännu i vår pisa-krisande tid finns lärare som lyckas åstadkomma sådan arbetsro. Det var en perfekt start på min karriär som vikarie. När vi därefter fortsatte med matematik fick jag se hur man kan lära 8-åringar konsten att tänka logiskt. Jag har visserligen undervisat i matematik på högstadiet i fyra år, men detta var något nytt.

Ungarna kallade mig ”Fröken”. Det fick jag tåla. Där fanns en 20-årig elevassistent också. En gång kom en flicka som letade efter honom. ”Fröken, Fröken … var är Killfröken?” frågade hon. Denna episod belyser behovet av att fler män jobbar inom barnomsorgen och i de lägre årskurserna i Grundskolan.

Kanske var det den insikten som fick mig att tacka ja till att vikariera som förskollärare i fredags. Till alla som tror att en förskollärare är en dagistant som ägnar sig åt barnpassning och sitter i en soffa och tittar på medan ungarna leker kan jag bara meddela att de har fel. Jag var igång i stort sett hela tiden. I tre timmar var vi utomhus. De där små galonklädda individerna tycktes inte bry sig om att det föll ett kallt regn.

På sagostunden skulle jag idka högläsning om Alfons Åberg för min publik. Men trots att jag tog till en del teatrala knep, förställde rösten och ändrade tonfallet tappade åhörarna koncentrationen. Några började leka med annat, någon kröp omkring på golvet. Då lade jag undan boken och plockade fram det tunga artilleriet i form av Big Mama. ”En till! En till” ropade barnen. Resten av dagen ryckte de i mig och ville höra om när Big Mama fick loss bussen som kört fast i snödrivan, och om när hon åkte vattenrutschkana. Men jag förklarade att det kanske blir fler historier nästa gång jag kommer dit. Och jag kommer gärna dit igen. Jättegärna!

Jag har inte jobbat som lärare sedan år 2003, och hade egentligen inte tänkt att komma tillbaka till det yrket någon mera gång, men nu tror jag nog att jag fortsätter. På måndag morgon ska jag hålla koll på mobiltelefonen så jag inte missar några erbjudanden.

År 1953 satte engelsmannen Jim Peters världsrekord på maraton. 2:19 – helt otroligt! Några år tidigare var det svenska löparfenomenet Anna ”Nora-Anna” Larsson världsbäst på den distans som kallades ”Damernas maratonlopp”, nämligen 800 meter. Inom friidrotten tävlade inte kvinnor på längre distanser än så. Deras kroppar ansågs vara allt för klena för att tåla att springa långt. Man trodde på fullt allvar att deras reproduktiva infrastruktur kunde skadas av de påfrestningar som löpningen utsatte den för. Skräckscenariot var att gravitationen i kombination med alla dessa stötar mot marken som varje löpsteg innebar skulle få den springande kvinnans innanmäte att falla ut. Detta var ett tungt vägande argument varför endast män skulle få löpa långt, trots att den gamle IOK-bossen Avery Brundage högtidligt deklarerat att ”ett 800-meterslopp är det närmaste en man kan komma barnafödandets smärta”.

Men även skidåkningen, som är en sport där gravitationen är snällare mot utövaren än vad löpning är, genererade oro för kvinnokroppens bräcklighet, vilket med tydlighet visade sig när Margit Nordin år 1923 åkte Vasaloppet. Blotta tanken på att en dam skulle ta sig an detta enorma kraftprov var innan hennes deltagande i tävlingen så otänkbar att man helt enkelt inte kommit på tanken att förbjuda henne att delta. Någon enstaka betraktare kanske beundrade fröken Nordin, men i media, till exempel i Idrottsbladet varur följande citat är hämtat, höll man inte igen på kritiken över hennes bedrift:

”Nio mil är för långt för en kvinna. Det blir ingen tävling, det blir ett onödigt uthållighetsprov, och man kan inte vara säker på att alla som vilja försöka sig på uppgiften lika lyckligt komma att gå i land därmed. Ty nästa år komma många flickor som vilja starta – var lugna för den saken. Men de måste nekas.”

Och neka man gjorde. Först år 1981 tilläts det svaga könet att officiellt starta i Vasaloppet. Ett antal lösskägg smög sig visserligen med och klarade framgångsrikt de nio milen, men nu hade tiden kommit ikapp och förbi arrangörernas och skidförbundens argument om att kvinnan är för klen och att omklädningsrummen inte räcker till. Idag åker flera av de bästa damerna in bland de 150 bästa herrarna.

Mot den bakgrunden ter det sig märkligt att kvinnornas längsta distans i Skid-VM bara är 30 kilometer medan männen åker en femmil. Hur motiverar man det i vår tid? Att Kowalczyk, Kalla, Björgen, och de andra tjejerna är för svaga för att klara samma distanser som Northug, Olsson, Ustjugov och de andra grabbarna?

Jag är stolt över min sport – ultradistanslöpning. Där tror vi på kvinnan och hennes förmåga. I tävlingar längre än maraton känner jag inte till ett enda exempel på att man kortar distansen efter genus. Och några regler som förbjuder kvinnor från att vara med i loppen har jag aldrig hört talas om. Det är en underbar paradox, eftersom löpartävlingar på de längsta distanserna verkligen bjuder deltagarna på extrema påfrestningar.

Efter att ha varit åskådare vid två förlossningar har jag blivit en beundrare av det kvinnliga underlivet. Blotta tanken på att något som klarar ett så extremt kraftprov som en förlossning innebär, och därpå efter endast någon veckas återhämtning ånyo kan träda i tjänst som om inget hade hänt, får mig att le åt uppfattningen att löpning och annan konditionsidrott kan få alltsammans att lossa från sina upphängningsstrukturer och ramla ut.

Nu tillbaka till engelsmannen Jim Peters, som år 1953 satte nytt världsrekord på maraton. Han betraktades efter den bragden som ett fysiskt fenomen. 50 år senare sprang hans landsmaninna Paula Radcliffe maraton på tiden 2:15.25. Alltså fyra minuter snabbare.

Kvinnor kan. I tiotusental springer de Tjejmilen varje år. Jag har pratat med en man som var med och arrangerade den tävlingen. Han ingick i en patrull som plockade upp skräp och banmarkeringar efter att alla kommit i mål. Jag frågade honom om han någonstans där ute på Djurgården hittat en enda livmoder som ramlat ur någon av tjejerna som sprang det loppet. Detta förnekade han bestämt.

Nu för tiden tror knappast någon att kvinnor skulle ta skada av hårda konditionsidrotter. Så varför behandlar skidsporten dem ännu i denna dag som om de vore mindre fysiskt kompetenta än männen? Må tjejerna få åka femmilen i nästa Skid-VM!

Jag var lärare i Nossebro, en ort där Västgötaslätten möter skogen. Åttondeklassarna satt böjda över matteböckerna. Någon bet på en penna, någon kliade sig i huvudsvålen, en flicka drömde sig långt bort dit kvadreringsreglerna och pythagoras sats inte kunde nå. Jag själv stod lutad över en elev och försökte förklara ett mattetal. När jag var färdig med det lyfte jag blicken och såg en fågel i äppleträdet utanför klassrummet.

”Titta! En nötväcka. Det är den enda fågeln som kan klättra med huvudet före nerför en trädstam. Se så vacker den är”, sa jag.

Eleverna vände sina blickar från de rutade räknehäftena och tittade på den stålgrå fågeln som liksom skuttade neråt längs äppelträdets bark. I kanske fem sekunder var stämningen riktigt andäktig ända tills en målbrottsröst sa på agrar västgötska:

”En sån blåste jag hövvet av med luftgevärt.”

Där satt han med ett triumferande flin och såg belåten ut.

Jag tänkte på den episoden när jag såg att en ny serie ska börja på SVT – Det stora fågeläventyret. Den ska jag titta på därför att jag alltid har önskat att jag kunde mera om fåglar.

Min tid här på jorden mäts inte enbart i dagar och år, utan även i mil. Jag har sprungit, vandrat, paddlat och rott genom en mångfalt av miljöer och biotoper. Och jag har sett och hört en enorm artrikedom av fåglar på alla kontinenter som jag besökt. Men, som Karl von Linné sa: ”Den intet vet, han intet ser”. Jag undrar ibland vad jag har missat på grund av min okunnighet. Tänk så många arter jag hade kunnat kryssa under mina 24 000 löpta mil om jag varit en skicklig fågelskådare. Det har hänt oräkneliga gånger när jag sprungit i Sverige att jag stannat och lyssnat till ett ovanligt fågelläte. Och så kanske jag sett något litet och anonymt hoppa omkring inne i lövverket. Förmodligen var det bara en fågel av en tämligen vanlig art, men det torde åtminstone vid några tillfällen under alla dessa mil ha varit en raritet som skulle få varenda svensk ornitologs personsökare och telefonlarm att tjuta av upphetsning.

Några gånger har jag själv tjutit av upphetsning över fåglar, men tyst för att inte störa friden där och då. Till exempel den gången då jag från kajaken såg när en kungsfiskare dök från en gren och kom upp med en liten fisk på några centimeter, och sedan satt sig igen och knyckte på huvudet så att fisken slog mot grenen. Och på tal om kungsfiskare så råkade jag en gång komma paddlande när fyra stycken hoppade ur ett hål i rasbranten och flaxade till en gren där de blev sittande. Kanske var det första gången de lämnade boet.

Jag minns även min fascination över de fåglar jag såg när jag rodde över Atlanten. Över allt, oftast nära vattenytan, flög bruna fåglar, stora som trastar. De kunde ha 2000 kilometer till närmsta land, och jag undrar än idag var de vilade sig? Jag såg dem aldrig guppa fram på böljorna, och om de ens försökt göra så skulle de där små lätta liven förmodligen överspolas av sjöarna när det blåste kuling. En enda gång, det var på natten under ett oväder då sexmetersvågorna bollade med den lilla roddbåten, satte sig fem fåglar av den arten på relingen. De tycktes inte vara särskilt sociala, för den som tagit den säkraste platsen och inte spolades bort lika ofta när någon våg fräste in över båten jagade väck de andra om de kom för nära.

Där seglade även omkring en slags brunspräcklig måsfågel. Dessa två arter tycktes tillsammans med flygfiskarna representera hela den biologiska mångfalden luften, ända till en vit fågel med röd näbb och två långa stjärtfjädrar som släpade likt plymer kom väster ifrån. Den förebådade att det fanns land någonstans där borta. Efter ett kvarts år på oceanen var det en otroligt vacker syn.

Och visst fanns där land, trots att flera månader med enbart himmel och hav nästan fått mig att tvivla därpå. Himmel, hav, stormsvalor och liror i mängder, och så till slut en ensam rödnäbbad tropikfågel. Jag artbestämde dem när jag kom hem till Trollhättan igen och letade fram en fågelbok.

Att veta vad det är för fåglar man ser gör livet roligare, och man får liksom en mera personlig relation till naturen på det sättet. Den som ser en nötväcka, och inte bara en liten grå fågel med ljust bröst som hoppar nerför trädstammen kommer knappast att skjuta skallen av den med luftgeväret.

K-pist M45 B

Nummer 387798

Så står det på insidan av pärmen till min dagbok för år 1973. Jag fyllde 17 år i maj det året, och då for jag till Hemvärn/Frivilligavdelningens förråd i Vänersborg och kvitterade ut vapnet med det serienumret. Jag fick även med mig flera kilo ammunition. 9-millimeters patronerna av typen 39 B låg i askar med 36 i varje.

K-pisten och ammunitionen förvarade jag i en brun galonbag under sängen. Nåväl, nästan hela vapnet låg i bagen, för av säkerhetsskäl skulle slutstycket förvaras åtskilt från resten av vapnet. Det gömde jag i min fars garderob. Jag var noga med säkerheten. Min far, som även han hade en K-pist hemma i familjens tvårumslägenhet, gav mig en lektion i vapenhantering.

”Rikta aldrig K-pisten mot någon som du inte tänker skjuta ihjäl”, sa han bara, och så gjorde vi några ladda och patron ur. Ytterligare instruktioner behövdes inte. Resten förstod jag själv.

Far och jag tävlade i en sport som på den tiden kallades för Fälttävlan, men som efter våra respektive karriärer bytt namn till Orienteringsskytte. Det var FBU, alltså Frivilliga Befälsutbildningen som bedrev denna trevliga idrott. En tävling började med att vi sköt K-pist stående och liggande på tavla. Man fick tidstillägg beroende på resultatet. Därefter var det punktorientering och ännu mera tidstillägg för varje millimeter fel man prickade. Och så slutligen en vanlig orientering. Allt summerades ihop och så hade vi resultatet. På vintrarna tävlade vi i skidskytte med K-pist. Det hände även att vi deltog i rena fältskjutningar.

Vanligtvis tränade min far och jag skytte tillsammans på en korthållsbana som låg i en ravin där Ryrbäcken rinner ut i Göta älv, alldeles nedströms Slussarna i Trollhättan. Men det hände även att jag plockade ihop K-pisten hemma i lägenheten och ensam cyklade genom staden med den och ammunitionen i galonbagen på pakethållaren. På skjutbanan dukade jag upp, sotade riktmedlen genom att elda på en bit näver eller plexiglas, och så sköt jag av hjärtans lust. Men jag lekte aldrig med vapnet. Aldrig någonsin drog jag av ett magasin automateld bara för att höja mitt testosteronvärde. Aldrig försökte jag pricka en fågel. Ett skott skulle vara en träff på tavlan. Den enda gången då jag gick lite utanför ramarna för ett anständigt beteende var när jag såg att ett sovjetiskt fartyg lagt till på piren alldeles bakom 75-metersvallen och väntade på att slussas. Då gjorde jag patron ur lite diskret och gick ner till båten med K-pisten hängande i en rem på bröstet. Nu skulle sovjeterna få se att om de tänkte invadera mitt fosterland kunde det ur varje svensk buske dyka upp en fjunig 17-åring med ett automatvapen. Sverige var på den tiden neutralt i det kalla kriget mellan Öst och Väst, men jag ville i alla fall ge båtens politruk något att berätta om när han kom hem efter den här resan.

När jag skjutit klart, klistrat tavlorna och dukat av, satte jag väskan med K-pist och den ammunition som inte gått åt på pakethållaren och cyklade hem till lägenheten på Bjärkegatan. Där gjorde jag vapenvård och sedan gömde jag slutstycket i garderoben igen. Märkvärdigare än så var det inte för en tonåring att träna skytte på den tiden. Min inställning till att skjuta med ett potentiellt livsfarligt automatvapen var avspänd. K-pisten var ett idrottsredskap.

Nu är Kalla kriget över. Om det skulle komma till Polisens kännedom att en 17-åring hade ett automatvapen under sängen rycker Nationella insatsstyrkan ut, spärrar av hela kvarteret, evakuerar de kringboende och ber högaktningsfullt ynglingen i fråga att komma ut med händerna över huvudet. Reglerna för vapeninnehav har skärpts enormt mycket. Automatvapen, även för tävlingsskytte, är i stort sett helt förbjudna att innehas av privatpersoner. Nu för tiden är det bara gangsters som har sådana don, vanligtvis av typen AK 47. Varje gång busarna skjutit och kanske även dödat med sina insmugglade vapen kan man vara förvissad om att någon politiker förordar ännu strängare vapenlagar, vad gäller förvaring och vad som är tillåtet att innehas. Dessa lagar följer bara sådana människor som jag: alltså vi som använder vapnen till idrott eller jakt.

Skytte är en fin sport. Jag saknar min K-pist och jag undrar ibland vad som hände med den efter att den återlämnades till förrådet där den en gång kvitterades ut från. Förmodligen smältes den ner. Kanske är stålet i det tunga slutstycket armeringsjärn i en betongbro nu för tiden, medan resten av vapnet har blivit till en plogbill som bearbetar jorden på Varaslätten.

K-pisten togs i bruk alldeles efter Andra världskriget och var under en tid Svenska försvarsmaktens enhetsvapen. Den dök även upp i andra länder där den, av vad jag har förstått, licenstillverkades. När jag var FN-soldat i Sina år 1978 – 79 såg jag egyptiska militärpoliser som bar K-pist. Den tillverkades i Egypten under namnet Port Said, och sades vara så klen att slutstycket och fjädern kunde fara ut och träffa skytten i ansiktet. Under min tid i San Diego, Kalifornien i början av 1980-talet hände det att par gånger att gamla vietnamveteraner sken upp när de hörde att jag var från Sverige.

”I used The Swedish K in Vietnam. A really great weapon for jungle warfare. The relatively slow and heavy bullet went well through the vegetation, and The Swedish K was more reliable than our M16.”

Ammunitionen kallas i USA för Cop-killer. Den är kraftfull för att vara en så liten patron, och eftersom kulan är stålmantlad kan den slå igenom en skyddsväst. Därav det hemska namnet.

Ett sådant vapen sov jag alltså med under sängen när jag var tonåring.

Lokalen var ännu tom på folk och jag stod på scenen och höll på med förberedelserna inför en föreläsning. Whiteboardpennan fungerade. Headsetet togs på och en så kallade soundcheck bekräftade att även de som satt på sista stolsraden skulle kunna höra mig. Den där anspänningen som man ska känna för att vara perfekt koncentrerad på uppgiften började så sakta byggas upp. Nästa steg skulle bli att gå igenom manuset några gånger extra för att känslan av att allt var så bra det kunde bli skulle infinna sig. Då såg jag att en kvinna steg in genom dörren längst bak i lokalen. Hon gick fram till scenen, hälsade på mig, och sa att hon ville be mig om en tjänst.

”Jag jobbar på ett gruppboende för förståndshandikappade. Nu undrar jag om jag kan få ta med mig dem hit så de får lyssna på din föreläsning. Jag förstår om du säger nej till detta, men jag har i alla fall frågat.”

Förståndshandikappade? Vad kan de få ut av att lyssna på min föreläsning om mål, motivation, och attityder? Kommer de att fatta något av vad jag säger? Kan de sitta still? Kommer de att störa resten av publiken? Ska jag gå med på detta? Jag tar ju en risk.

Så gick mina tankar i några sekunder, men samtidigt insåg jag att det skulle kännas knepigt att tacka nej till att ha dem i lokalen, som om de inte var fina nog. Och hur trovärdigt vore mitt föreläsande om attityder ifall jag …

Ungefär där avbröt jag mig i tänkandet på olika skräckscenarion om hur detta ovanliga inslag bland åhörarna skulle kunna förstöra mitt framträdande. Det fanns bara ett trovärdigt svar på hennes fråga.

”Öh … jo … javisst kan dom få vara med och lyssna.”

Föreståndarinnan för gruppboendet blev glad och jag blev orolig.

När publiken var på plats och värden för föreläsningen sagt några inledande ord kallade han upp mig på scenen och lät mig ta över för att leverera föreläsningen.

Nu var det dags att spela ut retorikens bästa knep för att fånga publiken och få dem att medvetet eller omedvetet bestämma sig för att lyssna. Jag drog något skämt som mer eller mindre drev med mig själv. Det brukar fungera eftersom det slår an tonen att jag inte kommer här och är stöddig. Nästan alla i publiken tycktes skratta. Men inte de förståndshandikappade. Från scenen där jag stod såg jag hur de satt på de första raderna till vänster och såg förvånade ut. Nåväl, de var ju i alla fall tysta och störde ingen.

Jag körde vidare i föreläsningen och efter en stund kom det en rolig anekdot som fick publiken att skratta. Och sedan en till och nya spridda skratt. Även några av de förståndshandikappade skrattade, till min förvåning den gången. Jag tänkte att det berodde på att de anpassade sig till alla andra i lokalen, men att de knappast kunde förstå vad det var som var så roligt med den berättelsen.

Jag byggde upp för ännu ett roligt inslag, och när jag var någon sekund från att leverera själva poängen började hela gänget från gruppboendet att gapflabba. Strax därefter, när den verkligen kom skrattade resten av publiken.

Samma sak hände igen. De förståndshandikappade skrattade högljutt alldeles innan jag levererade min punchline. Och det hände igen, och igen. Resten av publiken drogs med av dem och skrattade för varje grej som på minsta sätt skulle kunna gränsa till humor. Ju mera det skrattades, desto mera i form blev jag. Stämningen i lokalen steg något oerhört.

Så där fortsatte det i en hel timma med att de åhörare som traskat iväg från sitt gruppboende för att på nåder få lyssna på en föreläsning av mig agerade skrattmaskin som om de jobbat åt en amerikansk sitcom. Men det här var äkta skratt och smittade alla andra i lokalen med en fantastisk glädje.

Jag undrade när jag stod där på scenen hur de kom sig att de hela tiden låg någon sekund före själva skämtet. Hur visste de att det skulle komma något roligt? Mot slutet av föreläsningen började jag ana att de helt enkelt läste av mig. De såg på mitt kroppsspråk, på min mimik och hörde på mitt tonfall att något var på gång. Och när summan av alla dessa signaler var stor nog brast de ut i gapskratt.

Efter föreläsningen tackade föreståndarinnan mig för att hon fått ta med sig sin grupp till föreläsningen. Jag svarade henne att det är jag som ska tacka, för de hjälpte mig väldigt mycket. De hjälpte förresten alla andra i lokalen också, förklarade jag, och tillade att jag tack vare dem fick mera skratt än vad jag förtjänade.

Under min karriär som föreläsare har jag pratat för hela spannet av samhällsmedborgare. Ibland har jag haft näringslivets spjutspetsar i publiken, eller fastighetsskötare från ett kommunalt bostadsbolag. Andra gånger poliser, sjuksköterskor, jurister, eller tjänstemän på ett företag som plågats av omorganisation efter omorganisation. Vid två tillfällen har chefen på företaget redan innan mitt framträdande ifrågasatt om jag verkligen kan föreläsa för så intelligenta personer som han basar över. Då har jag förklarat att även människor med skarpa hjärnor brukar klara av att ta till sig av mitt budskap. Men de föreläsningarna var inte roliga att göra. En gång, det var för en mäklarfirma, ville företagets två chefer att vi skulle träffas över en lunch och prata innan de bestämde sig för om de tänkte engagera mig.

”Tror du verkligen att du kan inspirera mina mäklare. Det här rör sig om mycket framgångsrika och begåvade människor”, sa den ene av cheferna.

Där drog han ner den mentala ridån för mig. Jag åt pliktskyldigt klart lunchen. Den ohövlige chefen fortsatte att vara stöddig och nedlåtande mot mig, medan den andre tycktes sitta och skämmas över sin kollegas beteende. För andra gången i min föreläsarkarriär tackade jag nej till ett uppdrag. Efteråt fick jag höra från den föreläsare som tog jobbet att han haft ett mindre helvete eftersom de där framgångsrika människorna fyllt sina skarpa hjärnor med alkohol och betett sig som svin under föreläsningen.

När jag hörde det drog jag mig till minnes en föreläsning jag hade i ett fängelse. Jag pratade om rodden över Atlanten. Trots att flera av fångarna säkert hade ADHD, narkotikasug och trasiga själar, satt de andaktsfullt tysta och uppmärksamma genom hela berättelsen. Efteråt var det en kö med fångar som ville prata med mig. En av dem hade kinderna vätta av tårar när han kom fram och kramade mig.

”Alltså, du satt där på en liten yta tillsammans med en annan kille som du egentligen inte hade valt att sitta där med. Du kunde inte komma därifrån och du längtade efter din familj och var oroliga för hur dom skulle klara sig när du satt där. Du har ju pratat om våran vardag.”

Ibland händer det att jag filosoferar över begreppet intelligens. När det kommer till våra hjärnors vikt, volym och antal synapser är det inte särskilt stora skillnader. Ändå fungerar de så olika. Vissa har hjärnor som är suveränt lämpliga till att sälja villor och bostadsrätter, men som ändå kan missa detta med elementärt hyfs och vett. Andra har hjärnor som kan se kopplingen mellan en roddtur och en fängelsevistelse, men som ändå stökar till det och får sig själva och andra att hamna i skiten. Och så finns det förståndshandikappade som har förmågan att läsa av människor och förstå vad som ska hända om två sekunder.

Om man tänker efter verkar det som att alla har förstånd, men att det inte är jämnt fördelat i hjärnan.

Therese Johaug smorde sina såriga läppar med en dopingklassad salva som hon fått av det norska skidlandslagets läkare.

Abeba Aregawi tog en hjärtmedicin som ökar syretillförseln i hjärtmuskeln.

Johaug blev omedelbart avstängd för dopingbrott och har inte fått tävla under den här skidsäsongen.

Aregawi klarade sig på någon slags teknikalitet och slapp en lång avstängning, men fick inte tävla för Sverige i officiella sammanhang på ett år.

Johaug hade såriga läppar. Aregawi hade INTE något medicinskt problem som motiverade att hon tog medicinen Meldonium för att öka syretillförseln till hjärtmuskeln.

Aregawi har genomgått en anti-doping utbildning och är nu åter välkommen att ta på sig den blågula landslagsdressen och får representera Sverige.

Johaugs öde avgörs i dagarna. Hur lång avstängning ska hon få? Jag har sett, hört och läst på olika media uttalanden av sportjournalister som kräver att straffet blir allt från ett till fyra års avstängning. En debattör jag såg på Aftonbladet TV i morse tyckte att hon borde få fyra år – tillsammans med resten av det norska skidlandslaget. Det var alltså inte en stå-upp komiker som försökte vara roligt, utan det var en sportjournalist som framförde den åsikten, men rolig var den.

Nu ska även jag ta mig friheten att tycka till i den här frågan: Ge Therese Johaug ett års avstängning och välkomna henne sedan tillbaka till tävlingsbanorna igen. Om hon får vara med och tävla nästa år kommer jag personligen att applådera hennes eventuella framgångar.

Men hur jag kommer att göra om Abeba Aregawi vinner något under nästa friidrottssäsong återstår att se.

Ikväll avhålls Idrottsgalan under högtidliga former i Globen. Kvinnor bär långklänning, män har kostym, det serveras fin mat och glasen fylls med vin. Ledare belönas för oförtröttliga och uppoffrande gärningar. Stolta män och kvinnor kallas upp på scenen inför publik och TV-kameror att ta emot de finaste priser och utmärkelser som svensk idrott delar ut. Det är pampigt och prestigefyllt, blandat med show och fest.

Även jag har förärats en jättefin utmärkelse, och om den ska jag nu skryta. Det är International Association of Ultrarunners, IAU, som tackar mig för de insatser jag gjort för svensk ultradistanslöpning. Utmärkelsen, som även Kjell-Ove Skoglund får tillsammans mig och skaparen av världens näst största ultradistanslopp, Two Oceans (16 000 deltagare), heter IAU Career Award. Det är namnet till trots inte våra karriärer som tävlingslöpare man uppmärksammar med det här priset, utan våra insatser för att ultradistanslöpningen utvecklats som den gjort.

Så här skriver man om oss i motiveringen, kopierat från IAU:s hemsida:

IAU Career Award är kanske den finaste utmärkelse en ultradistanslöpare kan föräras och det har bara delats ut några få gånger. Under år 2015 delades det inte ut alls. Därför undrar jag varför just jag fick det. I motiveringen finns det ett stort fel, nämligen att jag haft en tränarkarriär. Det har jag aldrig haft, även om jag varje vecka svarar på mail och telefonsamtal från löpare som vill veta mera om allt möjligt som har med löpning att göra. Vad gäller elitlöpare så har jag funnits i bakgrunden som rådgivare åt några, men ”coach” har jag aldrig varit. Vidare låter det i motiveringen som att jag mest åkt runt och snackat. Det stämmer att jag ställt upp och gett åtskilliga gratisföreläsningar om ultradistanslöpning, och skrivit flera artiklar utan att få annan ersättning än att kunna marknadsföra den sport jag haft en så stark passion för att utveckla. Pratandet och skrivandet har kanske varit det som synts mest, även om dess omfattning varit ringa i det stora hela.

Att vi tre fått utmärkelsen tillkännagavs på IAU:s hemsida den 15 oktober, vilket alltså är för tre månader sedan. Jag fick reda på det tack vare att Annika Nilrud snappat upp den nyheten på något sätt och sedan skickat mig en gratulationshälsning. Därefter hörde jag ingenting från någon om det förrän i slutet av november. Då kontaktade André Rangelind mig och undrade om han skulle sända priset med post eller om jag ville ha det nästa gång vi träffas. Han hade just kommit hem från VM på 100 km och fått en träram med ett diplom av den svenska landslagsledningen, som uppmanat honom att ge mig själva priset. Landslagsledningen hade i sin tur, i egenskap av representant för Svenska Friidrottsförbundet, fått det av IAU.

Strax innan jul hittade IAU min epostadress och skickade mig ett mail där jag gratulerades och tackades för lång och trogen tjänst inom ultradistanslöpningen.

Nu undrar säkert någon vari denna långa och trogna tjänst har bestått, förutom att jag åkt runt och snackat löpning. Ibland undrar även jag detsamma. Men jag var med i mitten av 1980-talet när det bara fanns ett enda ultralopp och 30 löpare i Sverige. Då var mitt mål att ultradistanslöpningen skulle utvecklas till något stort här i landet, så jag tog som tidigare nämnts alla chanser att skriva och föreläsa om det. När 100-kilometersloppet Lejonbragden lades ner år 1987 skulle vi stå utan ultralopp om ingen gjorde något åt det. Tillsammans med Löparklubben TV88 skapade jag därför 100-kilometersloppet Stora Vänerloppet. Vi körde den tävlingen i fem år, innan en annan arrangör, jag vill minnas att det var Bertil Palmkvist och Bälinge IF, fortsatte att rädda sporten från förgängelse. Jag kontaktade löpare och uppmuntrade dem att prova ultra och brukade säga att jag jobbade hårt för att ta mina svenska rekord, men att jag jobbade ännu hårdare för att bli av med dem. Vilket jag faktiskt lyckades med år 2009, då Jonas Buud förpassade mina 6:43.36 på 100 kilometer till historien. Jag drömde om att ultradistanslöpare skulle få representera Sverige i VM och EM och att vi skulle få ha officiella svenska mästerskap på 100 kilometer. För att driva den frågan uppvaktade jag tillsammans med Kjell-Ove Skoglund och Birger Fält Svenska Friidrottsförbundet ett par gånger.

Idag har min dröm gått i uppfyllelse. Svenska löpare springer i landslagsdress på EM och VM. Vi har haft flera världsmästare, europamästare, och andra som vunnit silver och bronsmedaljer. Sverige är bäst i världen på ultradistanslöpning om man ser till befolkningsmängd. År 2011 arrangerades det första svenska mästerskapet på 100 kilometer, och vi har riksmästerskap på 24-timmars. I Kommittén för Ultradistanslöpning, KUL, som jag förresten var med och startade, har Fredrik Elinder fört noggrann statistik över alla svenska resultat på löpartävlingar som är längre än maraton.

Från att det i mitten av 1980-talet bara fanns ett ultradistanslopp och några dussin löpare som vågade sig på att springa det, kan dagens omkring 6000 svenska ultralöparna välja bland en stor mängd tävlingar. Det har varit en utveckling långt mera fantastisk än vad jag någonsin vågat drömma om. I början var vi bara några få som jobbade för sporten, men nya dugliga krafter kom hela tiden till och skapade förutsättningar för att det nu har blivit så här bra. Jag har varit en liten kugge i den här utvecklingen. Min insats är kanske mera av historisk än praktisk betydelse idag, men jag var i alla fall med, och det är därför International Association of Ultrarunners förärar mig sin finaste utmärkelse.

Nu återstår bara för mig att ta emot den där träramen med diplomet. Det kommer inte att ske på någon gala. Istället ska jag ringa till André Rangelind nästa gång jag kommer till Karlstad och berätta att jag är i stan. När han lämnar över priset till mig ska jag bjuda honom på en fika.

Egentligen har alla mina drömmar om hur ultradistanslöpningen skulle utvecklas i Sverige gått i uppfyllelse med råge, så det är kanske girigt att önska något mera. Men jag har i alla fall en grej till. Det är att nästa svensk som föräras en så här fin utmärkelse ska få ta emot den under värdiga former. Kanske på Friidrottsgalan. Eller varför inte på självaste Idrottsgalan i Globen.

Men jag är inte bitter …

Tingsrätten i Karlstad har fastställt att friidrottstränaren Ulf Karlsson förtalade Zlatan Ibrahimovic när han ifrågasatte hur fotbollsstjärnan kunde lägga på sig 10 kilo muskler på ett år när han spelade i Juventus. Ibrahimovic var då sedan länge en man med pubertetens tillväxtspurt 10 år bakom sig. ”Det var bra jobbat med skivstången” sa Karlsson i ungefärliga ordalag. Antydningen att Zlatan konstgödzlat kroppen med något preparat lyste mellan raderna. Karlsson lär ha brassat på ett antal watt ytterligare i lyset när han intervjuades av en journalist dagen efter det uttalandet.

The so called shit hit the fan, och spreds i media, för att till slut nå självaste subjektet för den halvkvädna anklagelsen. Subjektet aktiverade sina advokater och stämde Karlsson inför domstol. Åtalspunkten var Grovt förtal. Och domaren blåste straff till Zlatans fördel. 24 000 kronor i dagsböter får den gamle friidrottstränaren betala.

Jag ställer mig frågan vad som händer om den domen blir prejudicerande. Kan alla som mer eller mindre subtilt anklagas för doping på andra grunder än att de byggt på sig en väldig muskelmassa på kort tid, eller att de är ryssar, eller att de har sänkt personbästat på maraton från 2:36 till 2:18 på 18 månader, hädanefter kunna sätta dit den som ifrågasätter deras framgångar? Eller gäller detta bara Zlatan Ibrahimovic? Har han en särställning inför lagen bara för att han är en så himla bra fotbollsspelare? Eller för att det handlar om mera pengar när ett fotbollsproffs är misstänkliggjord? Eller att han har pengar att driva ett enskilt åtal?

Jag har egen erfarenhet av att anklagas för fusk och doping. Det är därför den här frågan är så intressant för mig. Så här var det:

År 1975 satte jag ett nytt personbästa i Bromölla Maraton. 2:36! Hyfsat av en 19-åring. Det rekordet stod sig sedan till år 1979, då jag sänkte det till 2:33, och så 2:30 på SM i Kristianopel år 1980. Under tiden mellan Bromöllamaran och SM hade jag så gott som aldrig en ledig dag. Jag gjorde värnplikt, var FN-soldat, gick 4-årig Teknisk linje på gymnasiet, bytte sopsäckar åt Bostads AB Eidar på lördag och söndag, och jobbade som väktare åt Securitas. Ibland gick jag direkt från ett nattskift till skolan. Jag hade ständiga sömnproblem, och när jag sprang fort låste sig andningen så jag lät som ett flyglarm (beskrivet i boken Löparglädje – från motion till ultradistans på sidorna 53 – 54). Att jag under sådana förutsättningar presterade de tävlingsresultat jag ändå gjorde var ganska märkligt.

Under de här åren lyckades jag springa i genomsnitt 8 – 12 mil i veckan, men jag kunde inte vila tillräckligt för att ge kroppen chansen att absorbera träningen.

Nyårsnatten då år 1979 skulle bli 1980 sa jag till mig själv att jag ska fördubbla träningsmängden. 20 mil i veckan var målet. Och det kunde jag hålla för det mesta, trots gymnasiestudier och allt för mycket jobb.

Likt en himmelsk skänk från ovan kom det på försommaren år 1980, just innan jag skulle gå ur gymnasiet (eller ”ta studenten” som man säger nu för tiden) ett erbjudande att åka till San Diego och studera gratis på ett universitet, om jag som motprestation tävlade i terränglöpning för dem. Den 2 september var jag på plats på United States International University och började direkt att träna med skolans löpare. När jag med min bas av 20-milaveckor hamnade i den miljön tillsammans med mina nya fartglada träningskamrater var det som att komma till en löpares paradis. Jag kunde sova på nätterna, andningsproblemet som plågat mig (och mina medtävlare på grund av att jag lät så illa) försvann. Resultaten kom. Jag vann Rose Bowl Marathon i november på nya personbästat 2:22.45. Fem månader senare, i april 1981, sprang jag Boston Marathon på 2:18.38. Vem hade kunnat tro det om mig? Tro att jag, som aldrig ens vann några lokala tävlingar hemmavid, skulle prestera på den nivån.

Det var tydligen ganska många som inte kunde tro att en så snabb förbättring av resultaten var möjlig med enbart en gynnsam kombination av stenhård träning, sömn och vila (äntligen), ökad livslust, och en näst intill perfekt miljö där inga mentala barriärer tilläts finnas. Men alla de där framgångsfaktorerna som samspelade kände bara jag och löparna runt omkring mig till.

År 1981 presterade jag så bra att det gick dopingrykten

Det blev sommarlov och jag for hem till Sverige. Då byttes den glädje jag känt över mina prestationer mot frustration av tredje graden. Frustration och sorg. Jag fann att det gick rykten om att jag dopat mig till mina framgångar. Till och med gamla löparkompisar konfronterade mig.

”Det där som ni håller på med där borta i Amerika, sånt gillar vi inte här i Sverige.”

”Vad då för något?”

”Det vet du nog bäst själv.”

”Nej, vad då?”

”Doping! Alla vet att du var dopad, Rune, för ingen kan förbättra sig så snabbt utan doping.”

En annan löpare bekräftade detta med att ”alla vet att du var dopad”. Jag bedyrade att jag aldrig kommit i kontakt med någon slags doping eller annan form av fusk, men min löparbekant gav sig inte.

”Du kanske var dopad utan att veta om det.”

”Hur skulle det ha gått till”, undrade jag.

”Din tränare kanske smög in doping i din mat.”

Den glädje jag känt över att ha höjt min kapacitet från hyfsad distriktsnivå till svensk elitnivå, hade gett mig vanära och fått mig att framstå som en simpel fuskare. Det fanns ingen möjlighet att rentvå mig. När jag berättade detta för en annan löpare som i illa förtäckta ordalag tog heder och ära av mig och min prestation, sa han att ”om du gör om ett sådant resultat en gång till kanske vi tror på dig”.

Jag dog som maratonlöpare under sommaren 1981. Men löparen Rune Larsson levde vidare, fast utan någon större lust att åter igen satsa halva sin tillvaro på att bli en bra maratonlöpare. Den andra halvan av tillvaron satsade jag på studierna och jag tog examen från universitetet år 1983. Aldrig mera ville jag bli anklagad för att vara en simpel fuskare.

Zlatan är förmodligen miljardär vid det här laget, och så rik att han skulle kunna finansiera en medelstor naturkatastrof. Tack vare pengarna hade han råd att kräva upprättelse för Ulf Karlssons inlindade antydningar om dopingbrott. Jag var en fattig student vars möjlighet att få upprättelse på kort sikt var obefintlig. Och jag hade aldrig en tanke på att anklagelserna mot mig skulle vara olagliga. Även om de så varit och jag haft pengar nog att hyra ett team av omänskliga pitbull-advokater skulle jag ändå inte stämma de som tog heder och ära av mina hårt ihoptränade prestationer. På något sätt är dopinganklagelser en del av kulturen inom idrotten. Det är helt ok att generalisera om ryska skidåkare som fuskare enligt en slags guilt by association utan att vederbörande lämnat ett enda positivt dopingprov. Lika ok tycker vissa det är att torgföra alla möjliga skumma teorier om Therese Johaugs klantiga bruk av läppsalva. Jag läste på ett ställe att ”norrmännen döljer kanske något som skulle ge fyra års avstängning om de åker fast, genom att skylla på en salva som bara ger ett år”. Om vi har likhet inför lagen är ett sådant uttalande av samma juridiska dignitet som Ulf Karlssons dubier om Zlatans snabba viktuppgång. Eller om min snabba förbättring som maratonlöpare. Fast det har jag aldrig hört Karlsson uttala sig om.

Något är ruttet inom idrotten. Det finns bevisligen en hel del rutten doping och det finns tyvärr ännu mera av ruttna anklagelser och ogrundade misstankar mot hederliga idrottsmän och kvinnor. Ibland undrar jag varför någon vill sträva efter att bli världsbäst eftersom dopingmisstankar ofelbart följer framgången. Om man inte heter Zlatan Ibrahimovic förstås. Då kan man hyra advokater och skaffa sig ett domstolsutslag på att man är helt oskyldig.

Jag skulle hjälpa en bekant att flytta en stor sten ur jorden på hans tomt. Med hjälp av en spade hade vi frilagt den del som låg under marken. Stenen var för tung för att lyftas, och att rulla den för handkraft hade vi utan framgång försökt under stönande, grymtningar och en och annan svordom. Nu stod vi där vid den grop vi försökte avlägsna den ifrån och funderade ut en ny strategi. Målsättningen vi enades om var att klara av jobbet utan att någon av oss skulle få diskbråck.

”Vi skulle behöva ha en furk”, sa jag efter en stunds tänkande.

”En furk! Vad är en furk? Vilket konstigt ord!” sa min medkämpe i fighten mot stenen.

”Vet du inte vad en furk är? Då vet du inte vad en våkt är heller, eller ett orv”, sa jag.

”Är det där ord du hittat på själv, eller kommer de från någon slags dialekt?”

”Nej du, det är bland de vackraste ord som finns i det svenska språket. Det är ord för redskapen som byggde Sverige. Furk, våkt, orv, korp, flåhacka, yxa, spade, årder, och kanske några redskap ytterligare som jag inte kommer på just nu.”

Jag berättade att en furk är en enarmad hävstång. Den var vanligtvis tillyxad i ena ändan så den var platt. På det sättet kunde man få in den under stenen och lyfta den ur jorden, eller rulla den till en plats där den inte var i vägen. Det kallades att furka. Man furkade stenen ur jorden och sedan furkade man iväg den till röset där den skulle ligga. Furken kunde man även använda som en tvåarmad hävstång. Man stack in den under stenen, men istället för att lyfta den la man dit en sten eller stock som vridpunkt och tryckte ner bakändan på furken och lyfte stenen eller bröt bort stubben på det sättet. Men då var furken inte en furk. Då var den en våkt.

De åkrar som vi får vår mat ifrån idag var en gång skog. Tappra människor som kämpade för sitt levebröd högg ner skogen och rensade marken från stenar och stubbar med hjälp av yxa, furk och våkt. Sedan bearbetade de jorden med korp, flåhacka och spade och ärjade med ett årder innan de sådde. Grödan växte upp och när den var redo att skördas greppade bondens valkiga nävar orvet och lät liebladet meja ner det som sedan skulle bli förutsättningen för att hans familj skulle få något att äta. Orvet är alltså skaften på lien.

När jag kommit så långt i berättelsen om namnen på dessa hedervärda redskap sa min bekant, som tagit upp sin smarta telefon och börjat pilla på den, att jag förmodligen hade fel om furk och våkt. Eftersom de inte finns med i ordlistan i telefonens word-program existerar de inte i det svenska språket.

Jag hävdade med emfas att orden för redskapen som användes när Sverige byggdes måste vårdas så de aldrig faller i glömska. Det vore som att låta alla de åkrar som en gång förfäderna röjde för hundratals år sedan växa igen, och därmed ge upp ett kulturarv. Motargumentet från min bekant var att vi lika gärna kan låta skogen ta tillbaka det land den en gång förlorat, eftersom man odlar spannmål bättre i andra EU-länder, till exempel i Frankrike, Polen och Tyskland. Om vi odlar skog här istället kan vi byta timmer och pappersmassa mot mat. Han sa att det kallas för resursallokering. Ordet var lika nytt för mig som furk var för honom, men jag förstod vad han menade. Fast jag höll inte med om detta med att man alltid ska göra eller odla rätt sak på rätt plats. Alltså skog i Sverige och spannmål i Frankrike. Mitt resonemang om att det finns högre värden än den Gemensamma marknaden, och att vår historia, bygden och språket måste värnas, bemötte han med argument om att allt förändras ständigt och att bara bakåtsträvarna kämpar emot. Språket, sa han, är i ständig förändring. Nya ord kommer till och de ord som ingen längre behöver ska försvinna.

”Och du, Rune, om du skulle prata med de där som clearade landet och gjorde åkrar en gång skulle ni inte förstå varandra.”

Han hade rätt i det påståendet. Med dagens svenska hade jag förmodligen kunnat konversera med Gustav Vasa någorlunda obehindrat, men med Birger Jarl hade det varit en verklig utmaning som krävt stor kreativitet. Oavsett hur mycket språket än förändras vill jag ha kvar de gamla orden för redskapen, och känna vördnad för dess brukare som vi står i så stor tacksamhetsskuld till att det finns ett Sverige idag. Ett Sverige med åkrar där vi ännu utan någon tanke på resursallokering inom EU odlar den mat vi äter.

Eftersom vi stod en bit från varandra i såväl ideologi som i synen på Sverige och dess kulturella värden blev vår diskussion intressant, men jag insåg att det jobb vi var där för att utföra inte skulle bli gjort om vi bara stod och pratade.

”Come on and let’s get that furking stone out of the ground”, sa jag och spottade I nävarna.

Det var ord som min bekant förstod, och efter lite bändande och brytande hade han och jag bidragit till att ännu en liten bit av Sverige blivit röjt.