Idag meddelades att det blir licensjakt på varg. Bra! Bra för vargen.

Det finns kanske 300 vargar i Sverige. Någon av dem har bajsat på min sommarstugetomt vid Öresjö, en mil väster om Trollhättan. Konsten att skilja på spillning mellan hund och varg är att man ser massor med hår i vargens. Jag har även sannolikt haft vargspår i snön på tomten. 210 cm mellan främre och bakre tassavtryck. Den hade tydligen bråttom. Inom mindre än en kilometer från stugan ligger resterna av två älgar som blev lämnade efter att självaste predatorn ätit sig mätt.

Jag har alltså varg in på knutarna där jag vistas, och i skogarna där jag springer. Det tycker jag är roligt. Och jag tycker det är roligt att man nu ska jaga varg, även om ingen ska skjutas i ett revir nära mig. Jag tycker att det är bra för vargens egen skull att den jagas med jämna mellanrum, eftersom den då blir mera skygg och därför håller sig borta från bebyggelse.

Idag är den allmänna opinionen definitivt till vargens fördel. Detta beror på att det inte finns vilda vargar i Tantolunden på Södermalm. Dessutom, vad de där korkade lantisarna som bor i Bergslagen och i Finnskogen i norra Värmland tycker betyder väl inget eftersom de bara är rädda, okunniga, och så snåla att de vill ha allt älgkött själva … Nej, nu raljerade jag, men det ligger lite i den meningen trots allt, förutom att jag inte tycker att de är rädda och okunniga (de om någon vet hur det är). Det är glesbygdens folk som betalar priset för att den här arten ska finnas. Det är deras 10-åriga döttrar som står i vintermörkret och väntar på skolbussen medan grå tassar smyger omkring i närheten. Lek med tanken att vargen tar ett barn. Hörde jag någon skratta hånfullt och säga att vargen är helt ofarlig för människan och att det inte finns ett enda exempel på att Canis Lupus angripit Homo Sapiens? Men det beror på att vargen i stort sett varit utrotad från Sverige i 200 år och att de som kommit hit under de senaste 30 åren ännu varit blyga nog att inte skita på min gräsmatta när jag tittat på. Jag hörde ett föredrag av en rovdjursexpert som sa att vi har idoliserat vargen och glömt bort att den faktiskt är ett kraftfullt rovdjur. ”Förr eller senare kommer det att hända en olycka”, sa han ordagrant. Den olyckan kan hända när vargen blir allt kaxigare och kommer allt närmare oss människor. Och då svänger opinionen mot varg. Det förlorar den på.

Att minska vargstammen i ett område genom att lägga ut förgiftat kött, eller att råka knäppa någon individ i förbifarten när man sitter på sitt älgpass är lätt gjort. Men det är ingen sport på samma sätt som det skulle vara om jaktlaget tillsammans dragit ut för att skjuta den varg man har licens för. Då tror jag att även jägarnas inställning till rovdjuret i fråga blir mera positivt och att attityden för artens bevarande blir sådan att man låter bli att lägga ut såväl glykolmarinerad åtel som att tillämpa skjut-gräv-tig metoden.

Jag har redan hört alla möjliga argument mot vargjakt, typ att stammen är så liten att den inte tål någon decimering, att man kanske skjuter en av alfa-vargarna, och att den bör lämnas ifred och få sköta sig själv i största allmänhet. Även argument värdiga en urban fjortis med idolbilder av Justin Bieber på flickrumsväggen, typ ”vaddå … det får väl vi människor skylla oss själva om vi går in i vargens område”, eller ”tänk om den där ungen som väntar på skolbussen blir påkörd av en bil istället – ska du skjuta bilar då?” Eller ”människan är faktisk mycket farligare för sig själv än vad vargen är för oss”. Jag har tänkt igenom allt det där och kommit fram till att licensjakt är vargens välsignelse enligt mina argument som anförts ovan. Alltså – jaga för att hålla den skygg och för att göra jägarna glada att de har detta exotiska villebråd att skjuta istället för att ta väck det med andra metoder. Förlåt mig för den meningen, alla seriösa jägare. Det låter som att jag misstänkliggör er, men jag har hört från mycket initierad källa att sådant förekommer, om än det är sällsynt.

På min sommarstugetomt har älgen förstört fruktträd genom att äta upp de späda grenarna på ett nyplanterat Gyllenkroks Astrakan. Någon morfars far till den marodören gick så illa åt ett halvvuxet träd för något decennium sedan att det fick tas ner. Rådjur har fejat skallen mot stammen på ett plommonträd så att det tappade växtkraften. Nu väntar jag med förskräckelse på att de vildsvin jag sett har bökat inne i skogen ska komma in och göra om det tricket på min gräsmatta. Om någon av er som läser detta tror att jag tar illa upp om vargen genar över min tomt när den har bråttom, eller använder den som toalett, då tror ni helt fel. Jag vill ha en hel flock kraftfulla gråben i bygden som ordningsvakter mot andra djur som kan åsamka min egendom skada. Och jag vill inte att opinionen mot vargen vänder på grund av någon så kallad ”olycka” med en människa inblandad. Det är därför som jag hyllar beslutet att tillåta licensjakt på varg.

Solen sken och det var i juni 1986. Om några dagar skulle sommarlovet börja. Mina elever fick bada i utomhuspoolen i Nossebro, där jag var idrottslärare. När jag var vid idrottshallen, som ligger strax intill Badet kom en kvinna med bestämda steg mot mig:

”Det är en kille som spelar musik där borta vid poolen och den är fruktansvärd. Kan du inte gå bort och säga till honom att han stänger av!”

”Javisst, vad är det för musik?”

”Det är något om kärnkraftsutsläpp från Barsebäck och att lite radioaktivitet kan väl inte vara farligt.”

Jag hade inga problem att lyssna mig till var delinkventen i fråga fanns, så jag gick dit och hörde direkt att han spelade Eddie Meduza. Med ett leende gick jag därifrån utan att vidta någon åtgärd. Nästa dag köpte jag samma kassettband.

Jag vet att man inte får några intellektuella stilpoäng av att erkänna att man lyssnar på Eddie Meduza, men jag kommer ändå ut som ett meduza-fan. Jag gör det med tillägget att man måste ha en hyfsat väl utvecklad förmåga att se sarkasmen i låtar som Mera brännvin och annat i den genren för att kunna lyssna med bibehållen självrespekt. Toleransen för rent snusk som Errol Norstedt, alias Eddie Meduza, troligtvis skrivit på fyllan bör även den vara välutvecklad.

Nu i mellandagarna läste jag en biografi över denne märklige artist. Bara men é fantastisk: EDDIE MEDUZA, skriven av ett antal personer som kände Errol Norstedt. Det var intressant att bakom figuren Eddie Meduza, som han var när han uppträdde, finna en man med en stark kristen tro, svårt alkoholberoende, och en själ som blivit ärrad av en barndom som skulle kunna få vem som helst att haverera totalt i förtid. Men Errol och hans syster Maritza (medförfattare till boken) klarade sig märkligt nog bättre än vad en prognos skulle ha sagt. Errol utvecklade visserligen tidigt alkoholism, och såren i själen bar han med sig, men med hjälp av sin talang för musik tog han sig fram genom livet, ända till sin död år 2002. Han blev bara 54 år gammal och man kan utan tvekan säga att han söp ihjäl sig. Men innan dess fick han mycket uträttat.

Tänk er en EPA-traktor i ett litet samhälle på landsbygden, en kepsprydd yngling med fristadsjacka, en rejäl laddning grovsnus instuvad under överläppen – och Eddie Meduza ljudande ur högtalarna. Det, mina damer och herrar, är en del av vår svenska kultur.

I kvarteret där jag växte upp bodde en fullegubbe som hette Jakob. En fullegubbe var en man som blivit så besegrad av alkoholen att han slagits ut av sitt missbruk.

Jakob var snäll och såg alltid ledsen ut. Han störde ingen och de flesta vuxna pratade väl om honom, till skillnad mot andra fullegubbar, som var mindre populära eftersom de kunde uppträda störande och ibland även hotfullt. En gång hade Jakob blivit påkörd av en bil när han vinglade ut i Gärdhemsvägen, som på den tiden var en del av Riksväg 45, och alltså Trollhättans genomfartsled. Den nyheten gjorde mig ledsen, för jag tyckte om Jakob. Jag tror att Jakob tyckte om mig också.

En dag när Jakob varit nere ”i stan”, som vi sa, där Torget, Systembolaget och Kanalen låg, och där de så kallade fullegubbarna satt och drack, mötte jag honom när han kom gående med sina långsamma släpiga steg. Då stannade han mig och tittade på mig med sorgsna ögon.

”Du är en fin pojk du, Rune, men jag bara sölar och super. Bli inte som jag.”

Sedan gick han vidare i sitt elände och mot sin undergång. Jag gick också vidare, men åt andra hållet.

För några år sedan berättade jag om Jakob för en bekant, och om att de ord han sa till mig den där dagen i mitten av 1960-talet har betytt mycket för mig. Min bekant funderade ett par sekunder och så sa han att ingen människa är totalt värdelös eftersom man alltid kan göra nytta som ett avskräckande exempel. Jag förstod vad han menade, men ändå inte. Skulle Jakob ha varit värdelös? Våran Jakob? Nej, inte han. Och inte var han ett avskräckande exempel heller. Jakob var ett positivt exempel på hur jag skulle leva mitt liv, i kontrast till hans liv som kunnat bli så mycket bättre ifall han aldrig öppnat en brännvinsflaska.

Jag hörde en gång ett resonemang om änglar. Är de bevingade vita väsen som flyger omkring i Himmelriket och gör lite jobb åt Gud? Eller kan en vanlig människa utföra viktiga uppdrag åt Gud här på jorden utan att de själva vet om det, och därmed vara en ängel? Om jag måste välja något av dessa två teologiska alternativ att tro på så väljer jag det senare. Och då kanske Jakob var en ängel.

Jag var 54 år gammal första gången jag köpte något på Systembolaget. Så synd att Jakob aldrig fick veta det. Eller fick han?

Traditioner förändras. Förr var Tomten en grå figur som det gällde att hålla sig väl med. Så i slutet av 1930-talet presenterade Coca Cola sin bild på en Sankt Nicolas med röda kläder. Vår gamle Jenny Nyström-tomte kom gradvis att amerikaniseras. Den förvandlingen var nästan helt genomförd när min morfar kom med vitt lösskägg och röd luva och jag trodde att det var, för att använda ett Coca Cola-relaterat uttryck, ”The Real Thing” som delade ut julklapparna. Om jag sett att vår grå Tomte trängts bort av en amerikansk Santa Claus idag skulle jag ha reagerat negativt på det. Men traditionen med Tomten överlevde. Förändringen tog tid och Sverige var ett mera sammanhållet land än vad det är idag.

Även om vi åker till Thailand över jul och även om vi inte bryr oss om Lucia, så har traditioner ett värde att hålla oss samman. Inte som ett ”vi svenskar mot dom där andra”, utan som en brygga mellan generationer, mellan människor, liksom det har för så kallade ”nya svenskar” att förhålla sig till i landet de slagit ner bopålarna i. Något som bara finns där men som inte alltid kan definieras. Det är nästan som när jag får frågan varför jag springer 25-milslopp. Då brukar jag svara att ”den som ställer frågan kommer ändå aldrig att förstå svaret”. Samma sak med ”vad är svensk kultur?”. Innerst inne vet man, men det är, för att travestera Ingemar Stenmark, ”svårt att förklara för en som int begrip”. Om traditioner förändras allt för snabbt blir det inte bra. Då kan vi se hur halva befolkningen omfamnar de nya tagen, eller är likgiltiga inför att traditionen försvinner, medan den andra halvan blir förbannade och känner att man trampar på något som de värderar. Om de sedan upplever att förändringarna kommer uppifrån och har något slags politiskt syfte, finns det risk för motreaktioner. Splittrar man på det sättet kan det uppstå ett fenomen som kallas för populism, om detta möjligen kan ha gått någon förbi. Plötsligt dyker det upp en ledare som lovar att ge ”folket” sin stolthet åter. ”Med mig vid makten ska det åter firas skolavslutning i kyrkan, man ska sjunga de båda första verserna av Psalm 199, Den blomstertid nu kommer – alltså även versen där man nämner det numera mindre politiskt korrekta ordet Gud. Man ska sjunga vår nationalsång och den svenska flaggan ska hissas.” Någon tänker att ”så har vi ju alltid gjort och gjorde även på senaste skolavslutningen, men skit i det för de gamla traditionerna är under attack”. Den karismatiske ledaren hånar en av företrädarna som sa att blott barbariet är typiskt för landets folk och att alla traditioner är stöldgods från andra kulturer. Den kontringen tycker många om, eftersom de kände sig förolämpade av den tidigare ledarens uttalande.

Den nye populistiske ledarens löften värderas så högt att lastbilschauffören, som alltid röstat på ett parti som säger sig ta tillvara arbetarnas intressen, nu röstar på den som ska sätta stopp för slakten på den nationella stoltheten och därtill hörande traditioner. Han vet att förändringarna kommer från en del av folket och inte är beordrade av den lagstiftande församlingen, men det spelar ingen större roll i sammanhanget, för nu ska de politiskt korrekta som säger sig värna om alla människors lika värde och vara inkluderande, få fan för sitt hyckleri. De värnar ju inte om mitt värde och det jag värderar, och de exkluderar mig på andras bekostnad. Så går resonemanget, och när den där traditionsvärnande ledaren lovar att sätta stopp för att kollegor till lastbilschauffören ska kunna komma hit och göra ett bra jobb för dålig betalning och därmed dumpa lönerna, är saken klar. När lastbilschauffören i fråga sedan får höra att de som tycker som han är obildade kryptorasister blir känslan av exkludering från de politiker han tidigare alltid röstat på ännu starkare, och med samma mekanism som drivkraft ökar samhörigheten med politikern som ska återupprätta honom och de gamla idealen.

När sedan populisten blir vald till president, eller när det där en gång obskyra politiska partiet sugit upp så mycket näring ur folkdjupet med sina så kallade ”bruna rötter” att de blir en verklig maktfaktor står de som omfamnade globalisering, politisk korrekthet, och traditionsupplösning och river sig i huvudet och undrar vad som hände. Lastbilschauffören däremot frågan sin kusin socionomen om hon inte är glad nu när det blivit förändring, eller om är så bakåtsträvande att hon ville ha de som på Gustav Vasas eller Olof Palmes tid. Och så frågar han henne om hon inte tycker att det är bra att vem som helst ska kunna bli president – även idioter.

På bilden ser man min bror Börje och jag som stjärngossar. Det var inget roligt uppdrag att ha, speciellt inte när vår far tände eld på magnesiumblixten så bälgkameran skulle kunna ta en bild i decembermörkret. Ändå älskar jag luciatraditionen.  

Detta blogginlägg kommer sannolikt att ge mig ovänner. Det beror på att jag ska uttrycka socialkonservativa åsikter. Vissa människor är av den bestämda uppfattningen att vi som är socialkonservativa i bästa fall är onda och i värsta fall något mycket värre, men den risken får jag ta.

Varuhuskedjan Åhléns hade en bild på en liten mörkhyad pojke som klätts upp till Lucia. Denna bild skapade en massa vrede. Även om inte jag blev förbannad när jag såg bilden, så tyckte jag att det var dumt av Åhléns att låta en liten pojke symbolisera Lucia.

Lucia är en svensk tradition och traditioner har ett värde att hålla en ett folk samman. Traditioner och kulturer må förändras, men om förändringen sker snabbt försvinner traditionen.

Förr i tiden gick unga män samman och hade diverse upptåg när mörkret ruvade som tyngst över landet. Det fanns en del lokala variationer i upptågen. Staffansspel var vanliga. Då klädde männen upp sig och hällde i sig. Sedan drog de från hus till hus och sjöng tills de fick brännvin eller något alkoholfritt alternativ i form av korv eller rökt fläsk. Om de inget fick ställde de sig utanför huset och sjöng:

Vi ser på eran skorsten grå

att här finns ingen sup att få

Vi ser på eran skorsten vit

att era döttrar luktar skit

På vissa ställen i Sverige var Lussefar måltavla för hyssen. Lussefar var ingen annan än självaste Lucifer, men man vågade inte säga hans namn rent ut. Därav denna omformning av namnet. Man satte havreneker på hornen på en kviga, tände på och ledde henne runt i bygden likt en animal ljusdrottning för att blidka den onde Lussefar. Det dracks naturligtvis en massa brännvin och idkades sannolikt skörlevnad i sådan omfattning att Kyrkan reagerade. Men att bara ta bort seden att sprida ljus i decembermörkret gick inte. Därför gjorde man en smart avledning och väckte liv i det antika helgonet Lucia från Syrakusa, och tog samtidigt med martyren Stefanus, alltså Staffan stalledräng. Istället för att fira Lucifer med brännvin och en vettskrämd flammade kviga kom alltså Lucia att ta över. Även hon hade ju ljus på skallen. Det blev en betydligt vackrare sed. Så vacker att den bet sig fast och plötsligt för kanske fem generationer sedan var hon svenska och en del av vår kultur. Lucia skulle vara stilig och kunna sjunga. Tanken på att hon skulle ha den minsta likhet med ursprungslucian fanns inte. Det gick nämligen inte att hitta så många tjejer med nordafrikanskt eller sydeuropeiskt utseende när traditionen blev till en tradition.

Lucior väckte upp folk på morgonen den 13 december över hela Sverige. Mammor klädde upp sina döttrar och man lussade för pappa, åkte hem till Mormor och sken ljus över hennes stuga. Det var luciatåg i skolorna, och flera städer och orter valde via lokaltidningen sin egen Lucia. Att bli valt till Lucia var kanske den största ära en tonårstjej kunde uppnå. Bygdens Lucia med sina tärnor lussade på arbetsplatser, ålderdomshem och lite var stans. Traditionen var så uppskattad och viktig att Sveriges Television årligen sände ett luciafirande.

Men så skulle Sverige bli multikulturellt och då fick inte Lucia vara i fred från politiskt korrekt tafsande, lika lite som staffansspelen fick vara ifred för Kyrkan en gång i tiden. Angrepp på traditionen hade visserligen gjorts på det lokala planet lite här och där sedan 1968, då man kunde se en berusad kille med pannlampa i ämbetet som Lucia på något enstaka ställe, men reaktionerna på sådana tilltag inskränkte sig till avmätta leenden. Efter millennieskiftet kom det allt fler krav på att pojkar skulle vara Lucia, med pannlampa eller ljuskrona. Stämningen på ett sådant luciafirande blev kanske inte som vi traditionalister hade önskat, men även jag klarade av att se eländet eftersom det bara var att betrakta som stolliga upptåg av sentida ättlingar till männen som skrålade staffanssånger och firade Lussefar.

Förbannad blev jag dock när jag såg SVT:s luciafirande år 2012. Att Lucia var en mörkhyad 14-årig flicka vid namn Alice bekom mig inte alls, eftersom hon var en värdig Lucia. Men när SVT hade krånglat in en yngling som rappade på rinkebysvenska blev jag tvärförbannad. Då plötsligt förstod jag att SVT valt en mörkhyad Lucia och en rappare för att liksom skriva oss på näsan, typ Titta här – nu har Sverige blivit mångkulturellt och nu ska du tittare och trogne licensbetalare integreras in i det nya spännande multikulturella landet utan gränser och traditioner som vi har varit med att skapa.

På bara några år har luciatraditionen befunnit sig i fritt fall. Nästan ingen vill längre kandidera till Lucia i bygder och orter runt om i Sverige. Jag har hört någon skylla muslimer för det, men det är helt fel. Det finns knappast någon muslim som stör sig på den högtiden. Istället är det svenska politiskt korrekta människor som dödar traditionen genom att tunna ut den med motiveringar som att Det kan väl vem som helst få vara Lucia och vem är det som säger att det måste vara en kvinna bara för att Sankta Lucia från Syrakusa råkade vara en ung tjej, och förresten så är kön bara en social konstruktion – så de så!

Här om dagen delades Nobelprisen ut. Lek med tanken att man skulle släppa på formaliteterna där. Kravet på att männen ska ha frack och kvinnorna ska ha långklänning tas bort för att festen ska vara mera ”inkluderande”. Någon kommer i jeans, en annan (kanske en kvinna) kommer i en orange Helley Hansen. Och så kvoterar man in gästerna efter etnicitet, eftersom man vill bryta dominansen av vita medelålders och äldre män med lika vita och jämngamla kvinnor som bihang. Vad tror ni händer med Nobelfesten om man slappar till den under förevändningen att den ska vara ”inkluderande”, ”bättre rasifierad”, och att ”vaddå … traditioner förändras väl hela tiden … ju”.

Nu avslutningsvis till bilden på den där lille mörke pojken som man klätt till Lucia och som kom att representera Åhléns. Jag erkänner att jag reagerade negativt på bilden och för det har jag tillsammans med andra som tycker som jag blivit beskyllda för att vara rasister. Till er som inte har fattat vad detta handlar om kan jag säga att ytterst få av oss ger sig på pojken med vårt missnöje över bilden. Han är bara ett offer för en slags barnmisshandel i form av att han för lång tid framöver, kanske livet ut, kommer att få växa upp med att kompisarna vet att han var Lucia en gång. Man får inte många coolhetspoäng av att ha ett sådant jobb på sitt cv. Nej, jag, och sannolikt de flesta andra som i och för sig tyckte att pojken var gullig och att bilden var hyfsat bra, vänder oss mot att ett så ladsomspännande företag som Åhléns sällar sig till de som vill skriva oss socialkonservativa på näsan och försöka att uppfostra oss till lydiga traditionslösa medborgare i ett mångkulturellt Sverige. Lite undan för undan ser vi hur våra traditioner tunnas ut och att vi istället får Halloween, Black Friday och annat importerat. Att vi sedan kallas för rasister när vi reagerar gör inte saken bättre. Sådana förolämpningar får mig att känna mig exkluderad ur landet jag föddes i och som jag skulle kunna dra ut i krig för att försvara.

Fattar ni inte det?

Idag, den 6 december år 2016 skulle Kurt ”Kättarn” Johansson ha fyllt 80 år. Med det här blogginlägget vill jag hedra den störste idrottsman jag mött som aldrig vunnit en tävling.

  Kättarn i Stora Vänerloppet 100 km 1980

Han växte upp på gården Kätten, en mil söder om Trollhättan. Därför han kom att kallas för Kättarn. Motorsport kom att bli hans första idrottsliga passion och han tävlade bland annat i motocross, men gjorde sig kanske mera ett namn i bygden på grund av hur vilt han for fram med sina fordon, vare sig det var på två eller fyra hjul. En person berättade för mig att när han var pojke kunde larmet gå bland kompisarna: ”Kättarn kommer!”. De hade hört hans motorcykel på avstånd och sprang ner till vägen för att få en skymt av när han blåste förbi i en hastighet som ingen annan vågade hålla. En kväll i slutet av 1980-talet satt jag hemma hon honom på Hovslagaregatan i Trollhättan och lyssnade på hans berättelser, kryddade med de underdrifter som var hans signum, om hur han och kompisen ”Skräcken” nästan skrämde livet ur två liftande tjejer när de körde av vägen och hamnade långt ute i en kohage. ”Jag gick ut och lirkade upp hagpålarna och lyfte taggtråden så Skräcken kunde köra upp på vägen igen, och sedan sa ja till tjejerna att de skulle hoppa in i baksätet men de var så chockade att de bara stor och skakade och då körde vi därifrån.”

En annan kompis, Kent Svenungsson, bröt ryggen i en motocrosstävling och därmed fick Kättarn en påminnelse att han inte var odödlig. Han saktade ner och började med cykel och skidåkning. Historien om hur han tränade inför sitt första Vasalopp är typisk för denne kämpe. Han visste att Vasaloppet var nio mil och tänkte att man måste köra så långa pass som möjligt för att klara det kraftprovet. Utan att ha någon direkt träningsbakgrund på skidor gav han sig av hemifrån Kätten och kom efter någon kilometer till en uppspårad milbana. Där högg han ett märke med staven för varje varv han körde. När det var sju märken i snön och det började bli mörkt tyckte han att det kunde vara färdigtränat för idag. I det läget var han helt urlakad på energi och orkade bara stappla fram. Hans mor blev orolig och undrade var Kurt höll hus, så hon ringde till grannen Sarah som bodde 400 meter bort. ”Jo, han åker förbi här nu” sa Sarah. En knapp halvtimma senare hade Kättarn lyckats ta sig därifrån och hem. Så utmattad var han.

Den mest inspirerande historien om Kättarn handlar om en löparbragd och är så fantastisk att den måste bevaras åt eftervärlden. Jag har hört den direkt från upphovsmannen:

Det var 1962 och jag hade kört hem en tjej som hette Marit till Jonsered utanför Göteborg en söndagskväll. När jag var på väg hemåt och bara kommit några hundra meter stannade min Volvo Duett och gick inte att få igång igen. Då gick jag tillbaka till huset där Margit bodde och tänkte fråga om jag fick sova över där. Men när jag hade uppe näven för att knacka på dörren tänkte jag att jag ju skulle till jobbet på Grundbergs Mekaniska i morgon bitti. Så jag vände om och började springa hemåt i lågskor. Efter att jag sprungit en stund tog jag av mig slipsen och stoppade den i kavajfickan. Det var sju mil hem till Kätten, så jag tänkte att jag får nog springa på rejält om jag inte ska komma försent till jobbet. Det gick ganska bra, men neonskylten på AXA-kvarnen vid Agnesberg syntes så länge så det kändes som att jag aldrig kom dit. Men det gjorde jag ju och till slut kom jag hem. Just när jag klev innanför dörren var morsan på väg uppför trappan inne i huset för att kolla varför jag inte kommit ner och ätit frukost. En stund efter det kom en kompis som jag samåkte till jobbet med. Jag var plåtslagare och jobbade hela dagen, och när jag slutat där åkte jag och en annan kompis ner till Jonsered och bärgade min Volvo till Bil och Truck där dom reparerade den. Men sjuttsingen så gott jag sov sen. Det var efter det som jag tänkte att jag skulle bli maratonlöpare.

Efter att ha hört en sådan berättelse om pliktkänsla, arbetsmoral och uthållighet blev det för resten av mitt yrkesliv otänkbart att sjukskriva mig bara för att det kändes segt att gå ur sängen en morgon. Kättarn var en av de som redan när jag var tonåring flyttade mina eventuella mentala spärrar långt bortom allt vad distanser heter. Han var en stor förebild och har jämte min far varit den som påverkat mig mest till att bli en ohämmad äventyrare och ultradistansare. Visserligen hade jag redan som barn drömmar om att springa ofantligt långt och att äventyra med planeten som min lekplats, men det underlättade att ha en själsfrände som Kättarn.

Kättarn och jag innan Stockholm Marathon 1980

I juni 1989 skulle löparklubben TV 88 köra ett träningspass. Kättarn var med. När löparna stod och pratade och stretchade innan de tänkte springa iväg ramlade han ihop och dog, endast 52 år gammal. Han hade i några år haft enormt högt blodtryck. En läkare berättade för hans fru Barbro att hjärtat sprängts inifrån.

Så slutade alltså livet för Kurt ”Kättarn” Johansson. Men minnet av denne fantastiske vän, idrottsman och förebild ska jag bevara så länge jag lever.

Jag vet att man borde ha alkolås på datorn, men jag skriver ändå detta blogginlägg i ett tillstånd med oanständigt många promille alkohol i kroppsvätskorna.

Det förhåller sig så här: Jag är ledare på Löparveckan på Playitas på kanarieön Fuerteventura. I april är det dags för ännu en löparvecka, men denna gång på andra sidan av ön, på en ny anläggning som heter La Pared. Om man ska kunna göra en bra insats som ledare krävs det att man kan ge gästerna vad de vill ha, och när det gäller en löparvecka så är det som efterfrågas löpturer. Därför lånade jag en mountainbike och trampade iväg på grusvägar, i flodbäddar och på stigar till nästa resas destination. På vägen gjorde jag avstickare för att kolla upp sådana miljöer som gör löpare glada. Och jag hittade vad jag sökte och mera därtill.

I La Pared åt jag lunch. Vid bordet intill satt Thomas Brolin och Kajsa Bergkvist och gjorde samma sak som jag, fast troligtvis med mindre god aptit än den jag hade, eftersom man blir hungrig av fyra timmar på cykel i bergen. Det var mera kändistätt än dessa två, eftersom man spelar in någon slags Superstars, efter vad jag har hört.

På vägen tillbaka över ön kom jag upp i bergen och knixade mig fram på vandringsleden GR 131. Solen sken, det var vindstilla, och vidderna var ödsligt vackra. Jag upplevde någon slags runner’s high trots att jag inte sprang.

När jag kommit några kilometer in på leden hörde jag att det var ett himla liv i fjärran. Rop, skrik, och jubel. Från en ås såg jag en samling män. Detta verkade vara mystiskt. Jag kom fram till ett vindskydd på leden och där pågick en fest. En man i neongönt linne vinkade in mig och räckte mig en iskall öl. Det vore oartigt att tacka ner och bara dra förbi denna samling män (någon enstaka pojke som tydligen skulle socialiseras in i gemenskapen men inte en enda kvinna), så jag sa ”gracias” och öppnade burken så det väste och sprutade ut lite skum. Drycken smakade ljuvligt. Problemet var visserligen att jag redan halvannan timma tidigare druckit två öl till lunchen, men det bortsåg jag gärna ifrån.

Männen hade grillat en get och bjöd mig frikostigt även att äta. Flugor svärmade över allt, men jag åt med god aptit, medan man räckte mig ännu en öl. Det var bara att dricka och vara artig. Samtidigt utmanade männen varandra med en slags styrkelek. De satte en stör i marken, gick ner nästan i brygga och skulle, vad jag förstod, flytta huvudet från ena sidan av stören till den andra. Kämpar i min ålder, med ännu yvigare mustascher, gjorde sitt bästa innan de hamnade på rygg i gruset. Jag övervägde för ett ögonblick att fråga om även jag kunde prova, men avstod när jag kände hur flottiga mina händer blivit av att hålla i lårbenet av en grillad get.

Så räcktes jag ännu en burk öl. Nu började jag känna mig lite osäker på nykterheten, men tänkte att det gällde att passa på att ta för sig allt jag kunde när jag nu hamnat i denna kulturella happening, fjärran från allt som har med turism att göra. Jag drack och var glad.

”Una cerveza por camino”, eller något sådant, sa en man när han såg att jag gjorde mig klar att dra vidare. Ännu en öl – denna för stigen, tolkade jag hans ord, trots att jag inte kan någon spanska.

Med fyra öl och där till hörande alkohol i nervsystemet, och med ett antal hekto getkött i magen slängde jag mig dristigt utför en backe på stigen. Ännu gladare i hågen än vad jag var innan detta märkliga möte med lokalbefolkningen trampade jag på så det dammade om mig. Någon timma senare kom jag till Playitas, lämnade tillbaka cykeln, och här sitter jag nu och skriver.

Det var en perfekt dag. Men att cykla utan hjälm med för många öl i kroppen – jag kommer nog aldrig att komma till Himlen om jag fortsätter på det här viset.

Jag svarar på i genomsnitt tre mail med frågor om träning varje vecka. Här kommer svaret på en fråga jag fick från en löpare som aldrig sprungit längre än 12 kilometer, men som i april ska springa ett 60-kilometerslopp, varav en hel del går på skogsstigar.

Hej

Du ska alltså springa ett lopp på över 6 mil om ett halvår och du undrar hur du ska träna för att klara den distansen. Det kommer att gå galant om inget dåligt händer. Och ju mera du tränar, desto mindre är risken att det ska hända.

Här kommer mina råd:

• Spring många mil i lugnt tempo. Hur många mil? Du får känna efter, men försök att göra dessa mil så trevliga och behagliga som möjligt. Om du håller ett lugnt tempo, kanske ditt tänkta tävlingstempo eller lite snabbare, kan du klara många mil utan att bli sliten. Skaderisken minskar också om du springer långsamt. Du behöver inte intervallträning. Men du behöver kunna hålla igång på en jämn belastning i många timmar.
• Du behöver kunna få i dig näring under loppet. Vänj dig redan på träningsturerna att äta något. Kanske stanna och ta en fika på ett långpass (kaffe och bulle på någon Shelltapp är perfekt).
• Styrketräning behöver du bara om du har något som är för svagt för att du ska kunna springa. Förmodligen är du redan stark nog (de flesta är) och klarar dig från att gå på gym. Samma sak med rörlighetsträning. Är något för stelt ska du stretcha det, men annat kan du låta bli. Det finns numera en business kring detta med styrketräning och rörlighetsträning. Många kallar sig experter och hävdar att man blir en bättre löpare om man komplicerar enkla grejer. Dessutom vill de flesta ha betalt på ett eller annat sätt. Jag hävdar däremot att det enkla och okomplicerade vinner över det tillkrånglade typ ”10 smarta övningar som gör dig till en bättre löpare”. Jag har aldrig tagit betalt för att ge någon råd. Men för all del, krångliga råd som kostar pengar har hög placeboeffekt och de kan tyckas vara betydligt mera seriösa än mina enkla råd som jag sett fungera för så många under de senaste 30 åren. Mina råd är seriösa – tro mig, jag tar mig ju tid att svara och jag sätter mitt namn och rykte i pant bakom vartenda råd jag ger.
• Långpass är överlägset allt annat. Jag vet inte mycket om din bakgrund, men jag har stor erfarenhet av att springa 5-milare med motionärer som aldrig sprungit längre än 15 kilometer. Få man bara i sig vatten och lite mat orkar man förvånansvärt långt. Prova gärna att varannan vecka springa ett lugnt pass på upp mot 3 mil. Låt det ta tid. Gör det till en trevlig utflykt.
• Eftersom loppet du ska springa går i skogsterräng bör du springa en del på stig. Gärna i obanad terräng också. På det sättet skaffar du dig löpekonomi på ojämna underlag och kan springa avspänt utan att slösa kraft och psykisk energi på att stappla fram och vara osäker på underlaget.
• Om loppet går i backig terräng kan du tjäna på att under vissa löpturer svänga förbi någon backe och gå uppför med långa steg och springa utför ett par gånger. Det ger dig förresten bra styrka även om du ska springa på en platt landsväg.
• Knepet att undvika skador är att så snart du känner att det ömmar eller gör ont ska du sluta springa och istället gå en stund, för att sedan försöka springa igen. Skador har en tendens att anmäla sin ankomst i god tid, och vi löpare har en tendens att ignorera sådana signaler.

Nu lite om taktiken under loppet:

• Gå in för att ha roligt och att uppleva. Bry dig inte om vad du får för tid eller placering. Helst ska du lämna klockan på någon förvaring av värdesaker medan du springer.
• Spring där det är plant eller utför. Gå i uppförsbackarna. Detta för att hålla den där jämna belastningen som jag nämnde tidigare.
• Visa dig för allt i världen inte duktig! Visa dig hellre svag och vek. Alltså, häng inte på någon annan om det tar emot. Släpp den personen direkt. Låt ingen driva dig framför sig bara för att du tror att den personen tycker att du är dålig om du saktar ner. Distansen är lång och du ska göra ditt lopp. Allt för många har fått upplevelsen förstörd av att vilja vara duktiga. Och om du tänker efter så är det den som fått bästa upplevelsen av de där 6 milen som vunnit mest. Det kan vara du som åker hem med bredast smil, roligast minnen och mest förbättrat självförtroende. Sådant mäts sällan på tidtagaruret och det syns inte alltid i resultatlistan. Eftersom du i nuläget aldrig sprungit längre än 12 kilometer har du utmärkta förutsättningar att lyckas med det. Att överträffa sig själv och att flytta gränser är roligt. Jag avundas dig som har den fasen av din löparkarriär framför dig. Jag har redan överträffat, utforskat gränserna och jag har slagit mitt sista personliga rekord. Nu lever jag på minnet och på gamla meriter. Det är inte lika roligt som att vara i den fasen där du befinner dig.

Svårare än så ska det inte behöva vara.

Lycka till och hör gärna av dig om du behöver få råden korrigerade till din vardag och verklighet. Jag känner dig ju som tidigare nämnts inte och vet väldigt lite om hur ditt mål egentligen ser ut. Och en sak till, hör gärna av dig så jag får veta om du kunde tillämpa råden och hur de i så fall fungerade.

Det drar ihop sig till 24-timmars på Bislett i helgen. Jag är långt därifrån rent fysiskt, men jag är med i tankarna ända från Ultraveckan på Playitas. Vet att löpare ser till att ha support, planerar noggrant vad de ska äta, när de ska äta, räknar kalorier de ska inmundiga, gör spellistor på Spotify, osv. När jag sprang mitt bästa 24-timmars hade jag ingen support, ingen musik, ingen som helst taktik annan än att jag skulle se till att vara efter Dusan Mravlje och Patrick Macke de första 15 timmarna. Jag åt det som fanns på arrangörernas bord. Minns att jag fick en grapefrukt-klyfta nån gång när jag bad om mat för att jag var hungrig. En annan gång när jag blev hungrig fick jag kall risgrynsgröt. Emellanåt en smörgås. Arrangörerna var bra och jag hade säkert fått vad jag än begärt, men jag ville liksom inte vara till besvär.

Istället för att lyssna på musik umgicks vi löpare medan vi sprang. När man passerade någon bytte vi några ord. Vi kunde ta följe en stund och umgås medan vi loggade in ytterligare något varv på den 400 meter långa tartanbanan i Hönefoss. Jag upplevde att alla hjälpte alla att ta sig igenom det där dygnet på bästa sätt. Nå ja, kanske inte alla, men de flesta var sociala och hjälpande. Slovenen Dusan Mravlje imponerade speciellt. När jag tagit över ledningen från honom berättade jag att det började kännas lite tungt. Klockan var då kanske tre på natten och den nya dagen tycktes tveka att gry. Istället för att försöka psyka ut mig förklarade Dusan, som var mera erfaren på 24-timmarslöpning än vad jag var, att ”es ist ganz naturlich”. Vår gemensamma språkliga kontaktyta var tyska, som han behärskade bra, men som jag bara kunde kommunicera på med den som aktiverade sitt tålamod och sin kreativitet. Det gjorde Dusan för min skull.

Jag lärde känna amerikanskan Mary Hanudel under det dygn loppet pågick. Hon heter Larsson i efternamn numera och är mor till två söner.

Jag själv sprang varv efter utan att bry mig om själva tävlingen. Allt jag ville var att ha roligt och att springa så långt som just jag kunde på den tid som fanns till förfogande. Och så ville jag kämpa. Kamp – jag älskade kampen eftersom kampen hade ett högre värde. Men jag behövde aldrig kämpa. När det var en timma kvar klappade jag på med en distinkt fartökning eftersom jag trots 23 timmar på banan inte kände av någon nämnvärd trötthet. Sliten var jag nog, men inte trött. Nu skulle jag köra mig helt slut, för så skulle det vara. Att sluta springa och känna att det fanns krafter kvar skulle vara ett slags tjänstefel i den här sporten. Så jag slog på en rejäl tempoökning och plötsligt var jag som en ny löpare. Benen rörde sig utan minsta motstånd. Hela jag var uppfylld av en lyckokänsla. Då höll jag igen lite eftersom det verkade vara onormalt att man blev piggare av att springa fortare. Fast på slutet, när det bara återstod en kvart av dygnet, öste jag på rent groteskt.

262 kilometer och 640 meter sprang jag på de 24 timmarna. I efterhand kan jag konstatera att detta varit ett av mitt livs roligaste dygn. Vem hade kunnat tro det? Runt, runt, runt, på en löparbana i ett helt dygn – att det skulle vara ett nöje.

Så vad har jag för råd till kämparna som tar sig an utmaningen att springa i 24 timmar mellan de vita väggarna i gången under läktaren på Bislett nu i helgen som kommer? Mitt råd är att de ska optimera allt som kan vara roligt och minimera allt som kan förknippas med olust. Gör det enkelt och okomplicerat.

Jag önskar alla kämpar Lycka till. Mest av allt Max Själin, eftersom han har frågat mig om råd.

”Spring på känsla, acceptera att du kommer att få svackor då det går tungt och känns svårt, och slå till med en distinkt fartökning sista timman.”

Jag drömmer mig tillbaka 30 år i tiden och önskar att jag kunde hålla jämna steg med Max, eller att jag får se honom överträffa det resultat jag en gång gjorde.