Jag har tagit ett återfall i mitt gamla yrke som lärare och börjat som timvikarie på skolorna i Trollhättan. Föreläsandet kommer även i fortsättningen att vara mitt huvudsakliga näringsfång, men jag har några lediga dagar mellan uppdragen och så behöver jag alltid mera inspiration till nya föreläsningsmanus.
Under löpturen i måndags morse kom det ett sms med ett erbjudande att vikariera som fritidspedagog på en lågstadieskola. Jag svarade JA direkt, rusade raka vägen hem, duschade, och innan håret hunnit självtorka var jag igång med att hjälpa till i en årskurs 2.
Man hade läsning första timman. Barnen satt knäpptysta och stilla med näsan i böckerna, och jag kände en våg av glädjeblandad förvåning över att det ännu i vår pisa-krisande tid finns lärare som lyckas åstadkomma sådan arbetsro. Det var en perfekt start på min karriär som vikarie. När vi därefter fortsatte med matematik fick jag se hur man kan lära 8-åringar konsten att tänka logiskt. Jag har visserligen undervisat i matematik på högstadiet i fyra år, men detta var något nytt.
Ungarna kallade mig ”Fröken”. Det fick jag tåla. Där fanns en 20-årig elevassistent också. En gång kom en flicka som letade efter honom. ”Fröken, Fröken … var är Killfröken?” frågade hon. Denna episod belyser behovet av att fler män jobbar inom barnomsorgen och i de lägre årskurserna i Grundskolan.
Kanske var det den insikten som fick mig att tacka ja till att vikariera som förskollärare i fredags. Till alla som tror att en förskollärare är en dagistant som ägnar sig åt barnpassning och sitter i en soffa och tittar på medan ungarna leker kan jag bara meddela att de har fel. Jag var igång i stort sett hela tiden. I tre timmar var vi utomhus. De där små galonklädda individerna tycktes inte bry sig om att det föll ett kallt regn.
På sagostunden skulle jag idka högläsning om Alfons Åberg för min publik. Men trots att jag tog till en del teatrala knep, förställde rösten och ändrade tonfallet tappade åhörarna koncentrationen. Några började leka med annat, någon kröp omkring på golvet. Då lade jag undan boken och plockade fram det tunga artilleriet i form av Big Mama. ”En till! En till” ropade barnen. Resten av dagen ryckte de i mig och ville höra om när Big Mama fick loss bussen som kört fast i snödrivan, och om när hon åkte vattenrutschkana. Men jag förklarade att det kanske blir fler historier nästa gång jag kommer dit. Och jag kommer gärna dit igen. Jättegärna!
Jag har inte jobbat som lärare sedan år 2003, och hade egentligen inte tänkt att komma tillbaka till det yrket någon mera gång, men nu tror jag nog att jag fortsätter. På måndag morgon ska jag hålla koll på mobiltelefonen så jag inte missar några erbjudanden.
