Även jag har fått en utmärkelse

Ikväll avhålls Idrottsgalan under högtidliga former i Globen. Kvinnor bär långklänning, män har kostym, det serveras fin mat och glasen fylls med vin. Ledare belönas för oförtröttliga och uppoffrande gärningar. Stolta män och kvinnor kallas upp på scenen inför publik och TV-kameror att ta emot de finaste priser och utmärkelser som svensk idrott delar ut. Det är pampigt och prestigefyllt, blandat med show och fest.

Även jag har förärats en jättefin utmärkelse, och om den ska jag nu skryta. Det är International Association of Ultrarunners, IAU, som tackar mig för de insatser jag gjort för svensk ultradistanslöpning. Utmärkelsen, som även Kjell-Ove Skoglund får tillsammans mig och skaparen av världens näst största ultradistanslopp, Two Oceans (16 000 deltagare), heter IAU Career Award. Det är namnet till trots inte våra karriärer som tävlingslöpare man uppmärksammar med det här priset, utan våra insatser för att ultradistanslöpningen utvecklats som den gjort.

Så här skriver man om oss i motiveringen, kopierat från IAU:s hemsida:

posted: 15-10-2016
IAU Career Award 2016 IAU Career Awards were initiated to honour individuals who had worked tirelessly in promoting the sport of ultrarunning.    The Award signifies years of hardwork, tremendous contribution to the sport and longevitiy of their careers.  This year the IAU is pleased to announce the following three very deserving selections to receive the IAU Career Award 2016:

Rune Larsson (SWE)

Rune Larsson has been a strong supporter of ultrarunning in his capacity as an athlete, a coach and now as a speaker at conferences and races. In his post-coaching career, he has also taken an active interest in writing about ultrarunning and drives/flies to races to present his talks. Originally from Sweden, Rune has reached far and beyond.  

Late Chet Sainsbury (RSA)

Chet Sainsbury was the Race Director of the Two Oceans Marathon in Cape Town, South Africa. Under his tenure he developed this race from a small club race to one of the biggest high quality ultras of the world. He had done tremendous work for ultrarunning in South Africa. During his time at the Two Oceans Marathon both the men´s and women´s world´s best performances for the 50km were broken on the course.  Sadly he passed away in 2015

Kjell Ove Skoglund (SWE)

Kjell Ove has done tremendous job in promoting the port of ultrarunning. Started as a runner and then moved on to becoming the team manager of Sweden, he did a great job of placing the strong foundation of the sport in Sweden leading to future success. Kjell promoted the sport in the nordic countries and expanded the popularity of ultarrunning across the continent. 

Congratulations to the awardees!  If you have any questions, please do not hesitate to contact us. Nadeem Khan Director of Communications nadeem.khan@iau-ultramarathon.org

 

IAU Career Award är kanske den finaste utmärkelse en ultradistanslöpare kan föräras och det har bara delats ut några få gånger. Under år 2015 delades det inte ut alls. Därför undrar jag varför just jag fick det. I motiveringen finns det ett stort fel, nämligen att jag haft en tränarkarriär. Det har jag aldrig haft, även om jag varje vecka svarar på mail och telefonsamtal från löpare som vill veta mera om allt möjligt som har med löpning att göra. Vad gäller elitlöpare så har jag funnits i bakgrunden som rådgivare åt några, men ”coach” har jag aldrig varit. Vidare låter det i motiveringen som att jag mest åkt runt och snackat. Det stämmer att jag ställt upp och gett åtskilliga gratisföreläsningar om ultradistanslöpning, och skrivit flera artiklar utan att få annan ersättning än att kunna marknadsföra den sport jag haft en så stark passion för att utveckla. Pratandet och skrivandet har kanske varit det som synts mest, även om dess omfattning varit ringa i det stora hela.

Att vi tre fått utmärkelsen tillkännagavs på IAU:s hemsida den 15 oktober, vilket alltså är för tre månader sedan. Jag fick reda på det tack vare att Annika Nilrud snappat upp den nyheten på något sätt och sedan skickat mig en gratulationshälsning. Därefter hörde jag ingenting från någon om det förrän i slutet av november. Då kontaktade André Rangelind mig och undrade om han skulle sända priset med post eller om jag ville ha det nästa gång vi träffas. Han hade just kommit hem från VM på 100 km och fått en träram med ett diplom av den svenska landslagsledningen, som uppmanat honom att ge mig själva priset. Landslagsledningen hade i sin tur, i egenskap av representant för Svenska Friidrottsförbundet, fått det av IAU.

Strax innan jul hittade IAU min epostadress och skickade mig ett mail där jag gratulerades och tackades för lång och trogen tjänst inom ultradistanslöpningen.

Nu undrar säkert någon vari denna långa och trogna tjänst har bestått, förutom att jag åkt runt och snackat löpning. Ibland undrar även jag detsamma. Men jag var med i mitten av 1980-talet när det bara fanns ett enda ultralopp och 30 löpare i Sverige. Då var mitt mål att ultradistanslöpningen skulle utvecklas till något stort här i landet, så jag tog som tidigare nämnts alla chanser att skriva och föreläsa om det. När 100-kilometersloppet Lejonbragden lades ner år 1987 skulle vi stå utan ultralopp om ingen gjorde något åt det. Tillsammans med Löparklubben TV88 skapade jag därför 100-kilometersloppet Stora Vänerloppet. Vi körde den tävlingen i fem år, innan en annan arrangör, jag vill minnas att det var Bertil Palmkvist och Bälinge IF, fortsatte att rädda sporten från förgängelse. Jag kontaktade löpare och uppmuntrade dem att prova ultra och brukade säga att jag jobbade hårt för att ta mina svenska rekord, men att jag jobbade ännu hårdare för att bli av med dem. Vilket jag faktiskt lyckades med år 2009, då Jonas Buud förpassade mina 6:43.36 på 100 kilometer till historien. Jag drömde om att ultradistanslöpare skulle få representera Sverige i VM och EM och att vi skulle få ha officiella svenska mästerskap på 100 kilometer. För att driva den frågan uppvaktade jag tillsammans med Kjell-Ove Skoglund och Birger Fält Svenska Friidrottsförbundet ett par gånger.

Idag har min dröm gått i uppfyllelse. Svenska löpare springer i landslagsdress på EM och VM. Vi har haft flera världsmästare, europamästare, och andra som vunnit silver och bronsmedaljer. Sverige är bäst i världen på ultradistanslöpning om man ser till befolkningsmängd. År 2011 arrangerades det första svenska mästerskapet på 100 kilometer, och vi har riksmästerskap på 24-timmars. I Kommittén för Ultradistanslöpning, KUL, som jag förresten var med och startade, har Fredrik Elinder fört noggrann statistik över alla svenska resultat på löpartävlingar som är längre än maraton.

Från att det i mitten av 1980-talet bara fanns ett ultradistanslopp och några dussin löpare som vågade sig på att springa det, kan dagens omkring 6000 svenska ultralöparna välja bland en stor mängd tävlingar. Det har varit en utveckling långt mera fantastisk än vad jag någonsin vågat drömma om. I början var vi bara några få som jobbade för sporten, men nya dugliga krafter kom hela tiden till och skapade förutsättningar för att det nu har blivit så här bra. Jag har varit en liten kugge i den här utvecklingen. Min insats är kanske mera av historisk än praktisk betydelse idag, men jag var i alla fall med, och det är därför International Association of Ultrarunners förärar mig sin finaste utmärkelse.

Nu återstår bara för mig att ta emot den där träramen med diplomet. Det kommer inte att ske på någon gala. Istället ska jag ringa till André Rangelind nästa gång jag kommer till Karlstad och berätta att jag är i stan. När han lämnar över priset till mig ska jag bjuda honom på en fika.

Egentligen har alla mina drömmar om hur ultradistanslöpningen skulle utvecklas i Sverige gått i uppfyllelse med råge, så det är kanske girigt att önska något mera. Men jag har i alla fall en grej till. Det är att nästa svensk som föräras en så här fin utmärkelse ska få ta emot den under värdiga former. Kanske på Friidrottsgalan. Eller varför inte på självaste Idrottsgalan i Globen.

Men jag är inte bitter …

Publicerad i Okategoriserade