Lokalen var ännu tom på folk och jag stod på scenen och höll på med förberedelserna inför en föreläsning. Whiteboardpennan fungerade. Headsetet togs på och en så kallade soundcheck bekräftade att även de som satt på sista stolsraden skulle kunna höra mig. Den där anspänningen som man ska känna för att vara perfekt koncentrerad på uppgiften började så sakta byggas upp. Nästa steg skulle bli att gå igenom manuset några gånger extra för att känslan av att allt var så bra det kunde bli skulle infinna sig. Då såg jag att en kvinna steg in genom dörren längst bak i lokalen. Hon gick fram till scenen, hälsade på mig, och sa att hon ville be mig om en tjänst.
”Jag jobbar på ett gruppboende för förståndshandikappade. Nu undrar jag om jag kan få ta med mig dem hit så de får lyssna på din föreläsning. Jag förstår om du säger nej till detta, men jag har i alla fall frågat.”
Förståndshandikappade? Vad kan de få ut av att lyssna på min föreläsning om mål, motivation, och attityder? Kommer de att fatta något av vad jag säger? Kan de sitta still? Kommer de att störa resten av publiken? Ska jag gå med på detta? Jag tar ju en risk.
Så gick mina tankar i några sekunder, men samtidigt insåg jag att det skulle kännas knepigt att tacka nej till att ha dem i lokalen, som om de inte var fina nog. Och hur trovärdigt vore mitt föreläsande om attityder ifall jag …
Ungefär där avbröt jag mig i tänkandet på olika skräckscenarion om hur detta ovanliga inslag bland åhörarna skulle kunna förstöra mitt framträdande. Det fanns bara ett trovärdigt svar på hennes fråga.
”Öh … jo … javisst kan dom få vara med och lyssna.”
Föreståndarinnan för gruppboendet blev glad och jag blev orolig.
När publiken var på plats och värden för föreläsningen sagt några inledande ord kallade han upp mig på scenen och lät mig ta över för att leverera föreläsningen.
Nu var det dags att spela ut retorikens bästa knep för att fånga publiken och få dem att medvetet eller omedvetet bestämma sig för att lyssna. Jag drog något skämt som mer eller mindre drev med mig själv. Det brukar fungera eftersom det slår an tonen att jag inte kommer här och är stöddig. Nästan alla i publiken tycktes skratta. Men inte de förståndshandikappade. Från scenen där jag stod såg jag hur de satt på de första raderna till vänster och såg förvånade ut. Nåväl, de var ju i alla fall tysta och störde ingen.
Jag körde vidare i föreläsningen och efter en stund kom det en rolig anekdot som fick publiken att skratta. Och sedan en till och nya spridda skratt. Även några av de förståndshandikappade skrattade, till min förvåning den gången. Jag tänkte att det berodde på att de anpassade sig till alla andra i lokalen, men att de knappast kunde förstå vad det var som var så roligt med den berättelsen.
Jag byggde upp för ännu ett roligt inslag, och när jag var någon sekund från att leverera själva poängen började hela gänget från gruppboendet att gapflabba. Strax därefter, när den verkligen kom skrattade resten av publiken.
Samma sak hände igen. De förståndshandikappade skrattade högljutt alldeles innan jag levererade min punchline. Och det hände igen, och igen. Resten av publiken drogs med av dem och skrattade för varje grej som på minsta sätt skulle kunna gränsa till humor. Ju mera det skrattades, desto mera i form blev jag. Stämningen i lokalen steg något oerhört.
Så där fortsatte det i en hel timma med att de åhörare som traskat iväg från sitt gruppboende för att på nåder få lyssna på en föreläsning av mig agerade skrattmaskin som om de jobbat åt en amerikansk sitcom. Men det här var äkta skratt och smittade alla andra i lokalen med en fantastisk glädje.
Jag undrade när jag stod där på scenen hur de kom sig att de hela tiden låg någon sekund före själva skämtet. Hur visste de att det skulle komma något roligt? Mot slutet av föreläsningen började jag ana att de helt enkelt läste av mig. De såg på mitt kroppsspråk, på min mimik och hörde på mitt tonfall att något var på gång. Och när summan av alla dessa signaler var stor nog brast de ut i gapskratt.
Efter föreläsningen tackade föreståndarinnan mig för att hon fått ta med sig sin grupp till föreläsningen. Jag svarade henne att det är jag som ska tacka, för de hjälpte mig väldigt mycket. De hjälpte förresten alla andra i lokalen också, förklarade jag, och tillade att jag tack vare dem fick mera skratt än vad jag förtjänade.
Under min karriär som föreläsare har jag pratat för hela spannet av samhällsmedborgare. Ibland har jag haft näringslivets spjutspetsar i publiken, eller fastighetsskötare från ett kommunalt bostadsbolag. Andra gånger poliser, sjuksköterskor, jurister, eller tjänstemän på ett företag som plågats av omorganisation efter omorganisation. Vid två tillfällen har chefen på företaget redan innan mitt framträdande ifrågasatt om jag verkligen kan föreläsa för så intelligenta personer som han basar över. Då har jag förklarat att även människor med skarpa hjärnor brukar klara av att ta till sig av mitt budskap. Men de föreläsningarna var inte roliga att göra. En gång, det var för en mäklarfirma, ville företagets två chefer att vi skulle träffas över en lunch och prata innan de bestämde sig för om de tänkte engagera mig.
”Tror du verkligen att du kan inspirera mina mäklare. Det här rör sig om mycket framgångsrika och begåvade människor”, sa den ene av cheferna.
Där drog han ner den mentala ridån för mig. Jag åt pliktskyldigt klart lunchen. Den ohövlige chefen fortsatte att vara stöddig och nedlåtande mot mig, medan den andre tycktes sitta och skämmas över sin kollegas beteende. För andra gången i min föreläsarkarriär tackade jag nej till ett uppdrag. Efteråt fick jag höra från den föreläsare som tog jobbet att han haft ett mindre helvete eftersom de där framgångsrika människorna fyllt sina skarpa hjärnor med alkohol och betett sig som svin under föreläsningen.
När jag hörde det drog jag mig till minnes en föreläsning jag hade i ett fängelse. Jag pratade om rodden över Atlanten. Trots att flera av fångarna säkert hade ADHD, narkotikasug och trasiga själar, satt de andaktsfullt tysta och uppmärksamma genom hela berättelsen. Efteråt var det en kö med fångar som ville prata med mig. En av dem hade kinderna vätta av tårar när han kom fram och kramade mig.
”Alltså, du satt där på en liten yta tillsammans med en annan kille som du egentligen inte hade valt att sitta där med. Du kunde inte komma därifrån och du längtade efter din familj och var oroliga för hur dom skulle klara sig när du satt där. Du har ju pratat om våran vardag.”
Ibland händer det att jag filosoferar över begreppet intelligens. När det kommer till våra hjärnors vikt, volym och antal synapser är det inte särskilt stora skillnader. Ändå fungerar de så olika. Vissa har hjärnor som är suveränt lämpliga till att sälja villor och bostadsrätter, men som ändå kan missa detta med elementärt hyfs och vett. Andra har hjärnor som kan se kopplingen mellan en roddtur och en fängelsevistelse, men som ändå stökar till det och får sig själva och andra att hamna i skiten. Och så finns det förståndshandikappade som har förmågan att läsa av människor och förstå vad som ska hända om två sekunder.
Om man tänker efter verkar det som att alla har förstånd, men att det inte är jämnt fördelat i hjärnan.
