Jag skulle hjälpa en bekant att flytta en stor sten ur jorden på hans tomt. Med hjälp av en spade hade vi frilagt den del som låg under marken. Stenen var för tung för att lyftas, och att rulla den för handkraft hade vi utan framgång försökt under stönande, grymtningar och en och annan svordom. Nu stod vi där vid den grop vi försökte avlägsna den ifrån och funderade ut en ny strategi. Målsättningen vi enades om var att klara av jobbet utan att någon av oss skulle få diskbråck.
”Vi skulle behöva ha en furk”, sa jag efter en stunds tänkande.
”En furk! Vad är en furk? Vilket konstigt ord!” sa min medkämpe i fighten mot stenen.
”Vet du inte vad en furk är? Då vet du inte vad en våkt är heller, eller ett orv”, sa jag.
”Är det där ord du hittat på själv, eller kommer de från någon slags dialekt?”
”Nej du, det är bland de vackraste ord som finns i det svenska språket. Det är ord för redskapen som byggde Sverige. Furk, våkt, orv, korp, flåhacka, yxa, spade, årder, och kanske några redskap ytterligare som jag inte kommer på just nu.”
Jag berättade att en furk är en enarmad hävstång. Den var vanligtvis tillyxad i ena ändan så den var platt. På det sättet kunde man få in den under stenen och lyfta den ur jorden, eller rulla den till en plats där den inte var i vägen. Det kallades att furka. Man furkade stenen ur jorden och sedan furkade man iväg den till röset där den skulle ligga. Furken kunde man även använda som en tvåarmad hävstång. Man stack in den under stenen, men istället för att lyfta den la man dit en sten eller stock som vridpunkt och tryckte ner bakändan på furken och lyfte stenen eller bröt bort stubben på det sättet. Men då var furken inte en furk. Då var den en våkt.
De åkrar som vi får vår mat ifrån idag var en gång skog. Tappra människor som kämpade för sitt levebröd högg ner skogen och rensade marken från stenar och stubbar med hjälp av yxa, furk och våkt. Sedan bearbetade de jorden med korp, flåhacka och spade och ärjade med ett årder innan de sådde. Grödan växte upp och när den var redo att skördas greppade bondens valkiga nävar orvet och lät liebladet meja ner det som sedan skulle bli förutsättningen för att hans familj skulle få något att äta. Orvet är alltså skaften på lien.
När jag kommit så långt i berättelsen om namnen på dessa hedervärda redskap sa min bekant, som tagit upp sin smarta telefon och börjat pilla på den, att jag förmodligen hade fel om furk och våkt. Eftersom de inte finns med i ordlistan i telefonens word-program existerar de inte i det svenska språket.
Jag hävdade med emfas att orden för redskapen som användes när Sverige byggdes måste vårdas så de aldrig faller i glömska. Det vore som att låta alla de åkrar som en gång förfäderna röjde för hundratals år sedan växa igen, och därmed ge upp ett kulturarv. Motargumentet från min bekant var att vi lika gärna kan låta skogen ta tillbaka det land den en gång förlorat, eftersom man odlar spannmål bättre i andra EU-länder, till exempel i Frankrike, Polen och Tyskland. Om vi odlar skog här istället kan vi byta timmer och pappersmassa mot mat. Han sa att det kallas för resursallokering. Ordet var lika nytt för mig som furk var för honom, men jag förstod vad han menade. Fast jag höll inte med om detta med att man alltid ska göra eller odla rätt sak på rätt plats. Alltså skog i Sverige och spannmål i Frankrike. Mitt resonemang om att det finns högre värden än den Gemensamma marknaden, och att vår historia, bygden och språket måste värnas, bemötte han med argument om att allt förändras ständigt och att bara bakåtsträvarna kämpar emot. Språket, sa han, är i ständig förändring. Nya ord kommer till och de ord som ingen längre behöver ska försvinna.
”Och du, Rune, om du skulle prata med de där som clearade landet och gjorde åkrar en gång skulle ni inte förstå varandra.”
Han hade rätt i det påståendet. Med dagens svenska hade jag förmodligen kunnat konversera med Gustav Vasa någorlunda obehindrat, men med Birger Jarl hade det varit en verklig utmaning som krävt stor kreativitet. Oavsett hur mycket språket än förändras vill jag ha kvar de gamla orden för redskapen, och känna vördnad för dess brukare som vi står i så stor tacksamhetsskuld till att det finns ett Sverige idag. Ett Sverige med åkrar där vi ännu utan någon tanke på resursallokering inom EU odlar den mat vi äter.
Eftersom vi stod en bit från varandra i såväl ideologi som i synen på Sverige och dess kulturella värden blev vår diskussion intressant, men jag insåg att det jobb vi var där för att utföra inte skulle bli gjort om vi bara stod och pratade.
”Come on and let’s get that furking stone out of the ground”, sa jag och spottade I nävarna.
Det var ord som min bekant förstod, och efter lite bändande och brytande hade han och jag bidragit till att ännu en liten bit av Sverige blivit röjt.
