Solen sken och det var i juni 1986. Om några dagar skulle sommarlovet börja. Mina elever fick bada i utomhuspoolen i Nossebro, där jag var idrottslärare. När jag var vid idrottshallen, som ligger strax intill Badet kom en kvinna med bestämda steg mot mig:
”Det är en kille som spelar musik där borta vid poolen och den är fruktansvärd. Kan du inte gå bort och säga till honom att han stänger av!”
”Javisst, vad är det för musik?”
”Det är något om kärnkraftsutsläpp från Barsebäck och att lite radioaktivitet kan väl inte vara farligt.”
Jag hade inga problem att lyssna mig till var delinkventen i fråga fanns, så jag gick dit och hörde direkt att han spelade Eddie Meduza. Med ett leende gick jag därifrån utan att vidta någon åtgärd. Nästa dag köpte jag samma kassettband.
Jag vet att man inte får några intellektuella stilpoäng av att erkänna att man lyssnar på Eddie Meduza, men jag kommer ändå ut som ett meduza-fan. Jag gör det med tillägget att man måste ha en hyfsat väl utvecklad förmåga att se sarkasmen i låtar som Mera brännvin och annat i den genren för att kunna lyssna med bibehållen självrespekt. Toleransen för rent snusk som Errol Norstedt, alias Eddie Meduza, troligtvis skrivit på fyllan bör även den vara välutvecklad.
Nu i mellandagarna läste jag en biografi över denne märklige artist. Bara men é fantastisk: EDDIE MEDUZA, skriven av ett antal personer som kände Errol Norstedt. Det var intressant att bakom figuren Eddie Meduza, som han var när han uppträdde, finna en man med en stark kristen tro, svårt alkoholberoende, och en själ som blivit ärrad av en barndom som skulle kunna få vem som helst att haverera totalt i förtid. Men Errol och hans syster Maritza (medförfattare till boken) klarade sig märkligt nog bättre än vad en prognos skulle ha sagt. Errol utvecklade visserligen tidigt alkoholism, och såren i själen bar han med sig, men med hjälp av sin talang för musik tog han sig fram genom livet, ända till sin död år 2002. Han blev bara 54 år gammal och man kan utan tvekan säga att han söp ihjäl sig. Men innan dess fick han mycket uträttat.
Tänk er en EPA-traktor i ett litet samhälle på landsbygden, en kepsprydd yngling med fristadsjacka, en rejäl laddning grovsnus instuvad under överläppen – och Eddie Meduza ljudande ur högtalarna. Det, mina damer och herrar, är en del av vår svenska kultur.
