Traditioner förändras. Förr var Tomten en grå figur som det gällde att hålla sig väl med. Så i slutet av 1930-talet presenterade Coca Cola sin bild på en Sankt Nicolas med röda kläder. Vår gamle Jenny Nyström-tomte kom gradvis att amerikaniseras. Den förvandlingen var nästan helt genomförd när min morfar kom med vitt lösskägg och röd luva och jag trodde att det var, för att använda ett Coca Cola-relaterat uttryck, ”The Real Thing” som delade ut julklapparna. Om jag sett att vår grå Tomte trängts bort av en amerikansk Santa Claus idag skulle jag ha reagerat negativt på det. Men traditionen med Tomten överlevde. Förändringen tog tid och Sverige var ett mera sammanhållet land än vad det är idag.
Även om vi åker till Thailand över jul och även om vi inte bryr oss om Lucia, så har traditioner ett värde att hålla oss samman. Inte som ett ”vi svenskar mot dom där andra”, utan som en brygga mellan generationer, mellan människor, liksom det har för så kallade ”nya svenskar” att förhålla sig till i landet de slagit ner bopålarna i. Något som bara finns där men som inte alltid kan definieras. Det är nästan som när jag får frågan varför jag springer 25-milslopp. Då brukar jag svara att ”den som ställer frågan kommer ändå aldrig att förstå svaret”. Samma sak med ”vad är svensk kultur?”. Innerst inne vet man, men det är, för att travestera Ingemar Stenmark, ”svårt att förklara för en som int begrip”. Om traditioner förändras allt för snabbt blir det inte bra. Då kan vi se hur halva befolkningen omfamnar de nya tagen, eller är likgiltiga inför att traditionen försvinner, medan den andra halvan blir förbannade och känner att man trampar på något som de värderar. Om de sedan upplever att förändringarna kommer uppifrån och har något slags politiskt syfte, finns det risk för motreaktioner. Splittrar man på det sättet kan det uppstå ett fenomen som kallas för populism, om detta möjligen kan ha gått någon förbi. Plötsligt dyker det upp en ledare som lovar att ge ”folket” sin stolthet åter. ”Med mig vid makten ska det åter firas skolavslutning i kyrkan, man ska sjunga de båda första verserna av Psalm 199, Den blomstertid nu kommer – alltså även versen där man nämner det numera mindre politiskt korrekta ordet Gud. Man ska sjunga vår nationalsång och den svenska flaggan ska hissas.” Någon tänker att ”så har vi ju alltid gjort och gjorde även på senaste skolavslutningen, men skit i det för de gamla traditionerna är under attack”. Den karismatiske ledaren hånar en av företrädarna som sa att blott barbariet är typiskt för landets folk och att alla traditioner är stöldgods från andra kulturer. Den kontringen tycker många om, eftersom de kände sig förolämpade av den tidigare ledarens uttalande.
Den nye populistiske ledarens löften värderas så högt att lastbilschauffören, som alltid röstat på ett parti som säger sig ta tillvara arbetarnas intressen, nu röstar på den som ska sätta stopp för slakten på den nationella stoltheten och därtill hörande traditioner. Han vet att förändringarna kommer från en del av folket och inte är beordrade av den lagstiftande församlingen, men det spelar ingen större roll i sammanhanget, för nu ska de politiskt korrekta som säger sig värna om alla människors lika värde och vara inkluderande, få fan för sitt hyckleri. De värnar ju inte om mitt värde och det jag värderar, och de exkluderar mig på andras bekostnad. Så går resonemanget, och när den där traditionsvärnande ledaren lovar att sätta stopp för att kollegor till lastbilschauffören ska kunna komma hit och göra ett bra jobb för dålig betalning och därmed dumpa lönerna, är saken klar. När lastbilschauffören i fråga sedan får höra att de som tycker som han är obildade kryptorasister blir känslan av exkludering från de politiker han tidigare alltid röstat på ännu starkare, och med samma mekanism som drivkraft ökar samhörigheten med politikern som ska återupprätta honom och de gamla idealen.
När sedan populisten blir vald till president, eller när det där en gång obskyra politiska partiet sugit upp så mycket näring ur folkdjupet med sina så kallade ”bruna rötter” att de blir en verklig maktfaktor står de som omfamnade globalisering, politisk korrekthet, och traditionsupplösning och river sig i huvudet och undrar vad som hände. Lastbilschauffören däremot frågan sin kusin socionomen om hon inte är glad nu när det blivit förändring, eller om är så bakåtsträvande att hon ville ha de som på Gustav Vasas eller Olof Palmes tid. Och så frågar han henne om hon inte tycker att det är bra att vem som helst ska kunna bli president – även idioter.
