På bilden ser man min bror Börje och jag som stjärngossar. Det var inget roligt uppdrag att ha, speciellt inte när vår far tände eld på magnesiumblixten så bälgkameran skulle kunna ta en bild i decembermörkret. Ändå älskar jag luciatraditionen.
Detta blogginlägg kommer sannolikt att ge mig ovänner. Det beror på att jag ska uttrycka socialkonservativa åsikter. Vissa människor är av den bestämda uppfattningen att vi som är socialkonservativa i bästa fall är onda och i värsta fall något mycket värre, men den risken får jag ta.
Varuhuskedjan Åhléns hade en bild på en liten mörkhyad pojke som klätts upp till Lucia. Denna bild skapade en massa vrede. Även om inte jag blev förbannad när jag såg bilden, så tyckte jag att det var dumt av Åhléns att låta en liten pojke symbolisera Lucia.
Lucia är en svensk tradition och traditioner har ett värde att hålla en ett folk samman. Traditioner och kulturer må förändras, men om förändringen sker snabbt försvinner traditionen.
Förr i tiden gick unga män samman och hade diverse upptåg när mörkret ruvade som tyngst över landet. Det fanns en del lokala variationer i upptågen. Staffansspel var vanliga. Då klädde männen upp sig och hällde i sig. Sedan drog de från hus till hus och sjöng tills de fick brännvin eller något alkoholfritt alternativ i form av korv eller rökt fläsk. Om de inget fick ställde de sig utanför huset och sjöng:
Vi ser på eran skorsten grå
att här finns ingen sup att få
Vi ser på eran skorsten vit
att era döttrar luktar skit
På vissa ställen i Sverige var Lussefar måltavla för hyssen. Lussefar var ingen annan än självaste Lucifer, men man vågade inte säga hans namn rent ut. Därav denna omformning av namnet. Man satte havreneker på hornen på en kviga, tände på och ledde henne runt i bygden likt en animal ljusdrottning för att blidka den onde Lussefar. Det dracks naturligtvis en massa brännvin och idkades sannolikt skörlevnad i sådan omfattning att Kyrkan reagerade. Men att bara ta bort seden att sprida ljus i decembermörkret gick inte. Därför gjorde man en smart avledning och väckte liv i det antika helgonet Lucia från Syrakusa, och tog samtidigt med martyren Stefanus, alltså Staffan stalledräng. Istället för att fira Lucifer med brännvin och en vettskrämd flammade kviga kom alltså Lucia att ta över. Även hon hade ju ljus på skallen. Det blev en betydligt vackrare sed. Så vacker att den bet sig fast och plötsligt för kanske fem generationer sedan var hon svenska och en del av vår kultur. Lucia skulle vara stilig och kunna sjunga. Tanken på att hon skulle ha den minsta likhet med ursprungslucian fanns inte. Det gick nämligen inte att hitta så många tjejer med nordafrikanskt eller sydeuropeiskt utseende när traditionen blev till en tradition.
Lucior väckte upp folk på morgonen den 13 december över hela Sverige. Mammor klädde upp sina döttrar och man lussade för pappa, åkte hem till Mormor och sken ljus över hennes stuga. Det var luciatåg i skolorna, och flera städer och orter valde via lokaltidningen sin egen Lucia. Att bli valt till Lucia var kanske den största ära en tonårstjej kunde uppnå. Bygdens Lucia med sina tärnor lussade på arbetsplatser, ålderdomshem och lite var stans. Traditionen var så uppskattad och viktig att Sveriges Television årligen sände ett luciafirande.
Men så skulle Sverige bli multikulturellt och då fick inte Lucia vara i fred från politiskt korrekt tafsande, lika lite som staffansspelen fick vara ifred för Kyrkan en gång i tiden. Angrepp på traditionen hade visserligen gjorts på det lokala planet lite här och där sedan 1968, då man kunde se en berusad kille med pannlampa i ämbetet som Lucia på något enstaka ställe, men reaktionerna på sådana tilltag inskränkte sig till avmätta leenden. Efter millennieskiftet kom det allt fler krav på att pojkar skulle vara Lucia, med pannlampa eller ljuskrona. Stämningen på ett sådant luciafirande blev kanske inte som vi traditionalister hade önskat, men även jag klarade av att se eländet eftersom det bara var att betrakta som stolliga upptåg av sentida ättlingar till männen som skrålade staffanssånger och firade Lussefar.
Förbannad blev jag dock när jag såg SVT:s luciafirande år 2012. Att Lucia var en mörkhyad 14-årig flicka vid namn Alice bekom mig inte alls, eftersom hon var en värdig Lucia. Men när SVT hade krånglat in en yngling som rappade på rinkebysvenska blev jag tvärförbannad. Då plötsligt förstod jag att SVT valt en mörkhyad Lucia och en rappare för att liksom skriva oss på näsan, typ Titta här – nu har Sverige blivit mångkulturellt och nu ska du tittare och trogne licensbetalare integreras in i det nya spännande multikulturella landet utan gränser och traditioner som vi har varit med att skapa.
På bara några år har luciatraditionen befunnit sig i fritt fall. Nästan ingen vill längre kandidera till Lucia i bygder och orter runt om i Sverige. Jag har hört någon skylla muslimer för det, men det är helt fel. Det finns knappast någon muslim som stör sig på den högtiden. Istället är det svenska politiskt korrekta människor som dödar traditionen genom att tunna ut den med motiveringar som att Det kan väl vem som helst få vara Lucia och vem är det som säger att det måste vara en kvinna bara för att Sankta Lucia från Syrakusa råkade vara en ung tjej, och förresten så är kön bara en social konstruktion – så de så!
Här om dagen delades Nobelprisen ut. Lek med tanken att man skulle släppa på formaliteterna där. Kravet på att männen ska ha frack och kvinnorna ska ha långklänning tas bort för att festen ska vara mera ”inkluderande”. Någon kommer i jeans, en annan (kanske en kvinna) kommer i en orange Helley Hansen. Och så kvoterar man in gästerna efter etnicitet, eftersom man vill bryta dominansen av vita medelålders och äldre män med lika vita och jämngamla kvinnor som bihang. Vad tror ni händer med Nobelfesten om man slappar till den under förevändningen att den ska vara ”inkluderande”, ”bättre rasifierad”, och att ”vaddå … traditioner förändras väl hela tiden … ju”.
Nu avslutningsvis till bilden på den där lille mörke pojken som man klätt till Lucia och som kom att representera Åhléns. Jag erkänner att jag reagerade negativt på bilden och för det har jag tillsammans med andra som tycker som jag blivit beskyllda för att vara rasister. Till er som inte har fattat vad detta handlar om kan jag säga att ytterst få av oss ger sig på pojken med vårt missnöje över bilden. Han är bara ett offer för en slags barnmisshandel i form av att han för lång tid framöver, kanske livet ut, kommer att få växa upp med att kompisarna vet att han var Lucia en gång. Man får inte många coolhetspoäng av att ha ett sådant jobb på sitt cv. Nej, jag, och sannolikt de flesta andra som i och för sig tyckte att pojken var gullig och att bilden var hyfsat bra, vänder oss mot att ett så ladsomspännande företag som Åhléns sällar sig till de som vill skriva oss socialkonservativa på näsan och försöka att uppfostra oss till lydiga traditionslösa medborgare i ett mångkulturellt Sverige. Lite undan för undan ser vi hur våra traditioner tunnas ut och att vi istället får Halloween, Black Friday och annat importerat. Att vi sedan kallas för rasister när vi reagerar gör inte saken bättre. Sådana förolämpningar får mig att känna mig exkluderad ur landet jag föddes i och som jag skulle kunna dra ut i krig för att försvara.
Fattar ni inte det?
