Idag, den 6 december år 2016 skulle Kurt ”Kättarn” Johansson ha fyllt 80 år. Med det här blogginlägget vill jag hedra den störste idrottsman jag mött som aldrig vunnit en tävling.
Kättarn i Stora Vänerloppet 100 km 1980
Han växte upp på gården Kätten, en mil söder om Trollhättan. Därför han kom att kallas för Kättarn. Motorsport kom att bli hans första idrottsliga passion och han tävlade bland annat i motocross, men gjorde sig kanske mera ett namn i bygden på grund av hur vilt han for fram med sina fordon, vare sig det var på två eller fyra hjul. En person berättade för mig att när han var pojke kunde larmet gå bland kompisarna: ”Kättarn kommer!”. De hade hört hans motorcykel på avstånd och sprang ner till vägen för att få en skymt av när han blåste förbi i en hastighet som ingen annan vågade hålla. En kväll i slutet av 1980-talet satt jag hemma hon honom på Hovslagaregatan i Trollhättan och lyssnade på hans berättelser, kryddade med de underdrifter som var hans signum, om hur han och kompisen ”Skräcken” nästan skrämde livet ur två liftande tjejer när de körde av vägen och hamnade långt ute i en kohage. ”Jag gick ut och lirkade upp hagpålarna och lyfte taggtråden så Skräcken kunde köra upp på vägen igen, och sedan sa ja till tjejerna att de skulle hoppa in i baksätet men de var så chockade att de bara stor och skakade och då körde vi därifrån.”
En annan kompis, Kent Svenungsson, bröt ryggen i en motocrosstävling och därmed fick Kättarn en påminnelse att han inte var odödlig. Han saktade ner och började med cykel och skidåkning. Historien om hur han tränade inför sitt första Vasalopp är typisk för denne kämpe. Han visste att Vasaloppet var nio mil och tänkte att man måste köra så långa pass som möjligt för att klara det kraftprovet. Utan att ha någon direkt träningsbakgrund på skidor gav han sig av hemifrån Kätten och kom efter någon kilometer till en uppspårad milbana. Där högg han ett märke med staven för varje varv han körde. När det var sju märken i snön och det började bli mörkt tyckte han att det kunde vara färdigtränat för idag. I det läget var han helt urlakad på energi och orkade bara stappla fram. Hans mor blev orolig och undrade var Kurt höll hus, så hon ringde till grannen Sarah som bodde 400 meter bort. ”Jo, han åker förbi här nu” sa Sarah. En knapp halvtimma senare hade Kättarn lyckats ta sig därifrån och hem. Så utmattad var han.
Den mest inspirerande historien om Kättarn handlar om en löparbragd och är så fantastisk att den måste bevaras åt eftervärlden. Jag har hört den direkt från upphovsmannen:
Det var 1962 och jag hade kört hem en tjej som hette Marit till Jonsered utanför Göteborg en söndagskväll. När jag var på väg hemåt och bara kommit några hundra meter stannade min Volvo Duett och gick inte att få igång igen. Då gick jag tillbaka till huset där Margit bodde och tänkte fråga om jag fick sova över där. Men när jag hade uppe näven för att knacka på dörren tänkte jag att jag ju skulle till jobbet på Grundbergs Mekaniska i morgon bitti. Så jag vände om och började springa hemåt i lågskor. Efter att jag sprungit en stund tog jag av mig slipsen och stoppade den i kavajfickan. Det var sju mil hem till Kätten, så jag tänkte att jag får nog springa på rejält om jag inte ska komma försent till jobbet. Det gick ganska bra, men neonskylten på AXA-kvarnen vid Agnesberg syntes så länge så det kändes som att jag aldrig kom dit. Men det gjorde jag ju och till slut kom jag hem. Just när jag klev innanför dörren var morsan på väg uppför trappan inne i huset för att kolla varför jag inte kommit ner och ätit frukost. En stund efter det kom en kompis som jag samåkte till jobbet med. Jag var plåtslagare och jobbade hela dagen, och när jag slutat där åkte jag och en annan kompis ner till Jonsered och bärgade min Volvo till Bil och Truck där dom reparerade den. Men sjuttsingen så gott jag sov sen. Det var efter det som jag tänkte att jag skulle bli maratonlöpare.
Efter att ha hört en sådan berättelse om pliktkänsla, arbetsmoral och uthållighet blev det för resten av mitt yrkesliv otänkbart att sjukskriva mig bara för att det kändes segt att gå ur sängen en morgon. Kättarn var en av de som redan när jag var tonåring flyttade mina eventuella mentala spärrar långt bortom allt vad distanser heter. Han var en stor förebild och har jämte min far varit den som påverkat mig mest till att bli en ohämmad äventyrare och ultradistansare. Visserligen hade jag redan som barn drömmar om att springa ofantligt långt och att äventyra med planeten som min lekplats, men det underlättade att ha en själsfrände som Kättarn.
Kättarn och jag innan Stockholm Marathon 1980
I juni 1989 skulle löparklubben TV 88 köra ett träningspass. Kättarn var med. När löparna stod och pratade och stretchade innan de tänkte springa iväg ramlade han ihop och dog, endast 52 år gammal. Han hade i några år haft enormt högt blodtryck. En läkare berättade för hans fru Barbro att hjärtat sprängts inifrån.
Så slutade alltså livet för Kurt ”Kättarn” Johansson. Men minnet av denne fantastiske vän, idrottsman och förebild ska jag bevara så länge jag lever.
