Jag vet att man borde ha alkolås på datorn, men jag skriver ändå detta blogginlägg i ett tillstånd med oanständigt många promille alkohol i kroppsvätskorna.
Det förhåller sig så här: Jag är ledare på Löparveckan på Playitas på kanarieön Fuerteventura. I april är det dags för ännu en löparvecka, men denna gång på andra sidan av ön, på en ny anläggning som heter La Pared. Om man ska kunna göra en bra insats som ledare krävs det att man kan ge gästerna vad de vill ha, och när det gäller en löparvecka så är det som efterfrågas löpturer. Därför lånade jag en mountainbike och trampade iväg på grusvägar, i flodbäddar och på stigar till nästa resas destination. På vägen gjorde jag avstickare för att kolla upp sådana miljöer som gör löpare glada. Och jag hittade vad jag sökte och mera därtill.
I La Pared åt jag lunch. Vid bordet intill satt Thomas Brolin och Kajsa Bergkvist och gjorde samma sak som jag, fast troligtvis med mindre god aptit än den jag hade, eftersom man blir hungrig av fyra timmar på cykel i bergen. Det var mera kändistätt än dessa två, eftersom man spelar in någon slags Superstars, efter vad jag har hört.
På vägen tillbaka över ön kom jag upp i bergen och knixade mig fram på vandringsleden GR 131. Solen sken, det var vindstilla, och vidderna var ödsligt vackra. Jag upplevde någon slags runner’s high trots att jag inte sprang.
När jag kommit några kilometer in på leden hörde jag att det var ett himla liv i fjärran. Rop, skrik, och jubel. Från en ås såg jag en samling män. Detta verkade vara mystiskt. Jag kom fram till ett vindskydd på leden och där pågick en fest. En man i neongönt linne vinkade in mig och räckte mig en iskall öl. Det vore oartigt att tacka ner och bara dra förbi denna samling män (någon enstaka pojke som tydligen skulle socialiseras in i gemenskapen men inte en enda kvinna), så jag sa ”gracias” och öppnade burken så det väste och sprutade ut lite skum. Drycken smakade ljuvligt. Problemet var visserligen att jag redan halvannan timma tidigare druckit två öl till lunchen, men det bortsåg jag gärna ifrån.
Männen hade grillat en get och bjöd mig frikostigt även att äta. Flugor svärmade över allt, men jag åt med god aptit, medan man räckte mig ännu en öl. Det var bara att dricka och vara artig. Samtidigt utmanade männen varandra med en slags styrkelek. De satte en stör i marken, gick ner nästan i brygga och skulle, vad jag förstod, flytta huvudet från ena sidan av stören till den andra. Kämpar i min ålder, med ännu yvigare mustascher, gjorde sitt bästa innan de hamnade på rygg i gruset. Jag övervägde för ett ögonblick att fråga om även jag kunde prova, men avstod när jag kände hur flottiga mina händer blivit av att hålla i lårbenet av en grillad get.
Så räcktes jag ännu en burk öl. Nu började jag känna mig lite osäker på nykterheten, men tänkte att det gällde att passa på att ta för sig allt jag kunde när jag nu hamnat i denna kulturella happening, fjärran från allt som har med turism att göra. Jag drack och var glad.
”Una cerveza por camino”, eller något sådant, sa en man när han såg att jag gjorde mig klar att dra vidare. Ännu en öl – denna för stigen, tolkade jag hans ord, trots att jag inte kan någon spanska.
Med fyra öl och där till hörande alkohol i nervsystemet, och med ett antal hekto getkött i magen slängde jag mig dristigt utför en backe på stigen. Ännu gladare i hågen än vad jag var innan detta märkliga möte med lokalbefolkningen trampade jag på så det dammade om mig. Någon timma senare kom jag till Playitas, lämnade tillbaka cykeln, och här sitter jag nu och skriver.
Det var en perfekt dag. Men att cykla utan hjälm med för många öl i kroppen – jag kommer nog aldrig att komma till Himlen om jag fortsätter på det här viset.
