Bilden ovan (beklagar oskärpan) är tagen på prisutdelningen efter Fossen 24-timers i Hönefoss, Norge år 1986. Det är jag som står högst upp. Mannen till vänster är slovenen Dusan Mravlje, som varit tvåa i Spartathlon tre gånger och som vunnit Loppet mellan Sydney och Melbourne. Utanför prispallen har vi från vänster till höger Jan-Erik Lehne, Patrick Macke (två gånger spartathlonsegrare och en gång i tiden världsrekordhållare på 50 km med 2:48), Hugo Liss, och Per Lind. Men det är mannen som jag stöder mig på när mitt blodtryck rasar, som detta blogginlägg ska handla om. Mannen heter Bertil Järlåker, och han får aldrig bli bortglömd av kommande generationer ultradistansare.
Flera gånger har jag fått frågan om vem som var Sveriges förste ultradistanslöpare. Jag brukar svara att det beror på hur man definierar begreppet ultradistanslöpare. Det fanns maratonlöpare som sprang enstaka 100-kilometerslopp redan på 1960 och 70-talet. En av dem var Örjan Olsson från Landskrona, som i det dussintal 100-kilometerslopp han deltog i presterade resultat som skulle vara gångbara än idag. Men vilka kriterier man än använder sig av kommer Bertil Järlåker att ha skrivit in sig i idrottshistorien. Han var ultra och sprang sträckor som ingen annan svensk tidigare vågat sig på. Och kanske att han är ultra än i dag, trots att han numera, 80 år gammal, bara tar några enstaka löpsteg på sina dagliga promenader hemma i Linköping.
Bertil började som äventyrscyklist och for omkring från Nordkap i norr till Mellanöstern och Nordafrika i söder. 16 000 mil och 40 länder blev det innan han efter en sejour som vanlig tävlingscyklist sadlade om till löpning. 1973 sprang han sitt första maratonlopp, men ville prova ännu mer utmanande sträckor. Det gjorde han fyra år senare och debuterade som ultradistanslöpare med ett 100-km lopp i Danmark. 10 mil var bara ett steg på vägen mot utmaningen han drömt om sedan han i sin ungdom hade läst om och fascinerats av sydafrikanen Wally Haywards världsrekord i 24-timmarslöpning, 256 kilometer och 390 meter. Problemet vara bara att det knappast fanns några 24-timmarslopp att ställa upp i. Det löste Bertil år 1980 genom att tillsammans med sin klubb, IK Tiwas, arrangera en tävling. Fyra man kom till start, men bara Bertil var igång hela dygnet.
Han sprang Spartathlon, fullföljde det drygt 100 mil långa loppet mellan Sydney och Melbourne, deltog i 6-dagarslopp och presterade bättre ju längre distansen blev. Hans 730 km 400 meter stod som det bästa svenska resultatet i ett 6-dagarslopp i 25 år.
Utvecklingen i Sverige har gått framåt och Bertils tävlingsresultat har överträffats. Men ännu har ingen varit i närheten av den otroliga träningsmängd han åstadkom. Under 10 år i rad sprang han aldrig mindre än 1000 mil årligen. Toppåret var 1985, då han loggade in 1 457 mil. I genomsnitt fyra mil om dagen! Det lär ha varit ett världsrekord i att springa långt på ett år. Vissa veckor sprang han 50 mil. Eftersom ultraloppen pågick dygnet runt var han ofta ute och sprang på natten, för att vänja kroppen och psyket. När Bertil berättar om att han vann 24-timmarsloppet i Hönefoss i Norge år 1985 trots att han aldrig löpte under 20 mil i veckan, framstår det som att antalet träningsmil var viktigare än tävlingsresultaten.
Sin passion för strapatser stillade Bertil genom att dra ut på långturer. Tre gånger sprang han runt Vättern, 47 timmar och 11 minuter hade han som bäst. Han tog även en tur runt Vänern, med start och mål hemma i Linköping. En sommar blev det en tripp från Helsingfors till Stockholm via Nordkalotten, 353 mil. I genomsnitt sju mil om dagen!
På 1980-talet var det få som fullt ut förstod vad Bertil sysslade med. De visste att han sprang oerhört mycket och att han tävlade på extrema distanser, men många stirrade sig blinda på de kilometertider han hade. Tempot jämfördes med det som maratonlöpare höll, och då tycktes han knappt ha styrfart. Ibland skämtades det om honom på näst intill respektlösa sätt. Som till exempel när en klubbtidning ställde frågan: ”Vad är långsammast – en snigel eller Bertil Järlåker?” Rätt svar var Bertil. I en lokaltidning skrev en annan löpare att det Bertil höll på med var söndagspromenader som vem som helst skulle klara. Någon annan räknade ut hans kilometertider i ett 6-dagarslopp och undrade när han dividerat 73 mil med 144 timmar om det över huvud taget var frågan om löpning. Att vara missförstådd är ett vanligt öde för pionjärer. Bertil Järlåker var inte snabb som en medeldistansare, men han var i alla fall före sin samtid.
Ni som deltar i Vättern Runt kan sända Bertil en tanke om vägen ni cyklar på och han sprang tycks vara lång. Och det kan ni som kämpar i loppet Två Sjöar Runt i Sundbyberg också göra. När han sprang runt sjöar tänkte han stort. Och långt!
