Idag tittade jag in på Blodcentralen på Norra Älvsborgs Lasarett.
”Var så god. Åderlåt mig.” En person som äter blodpudding ett par gånger i veckan borde snabbt kunna ersätta det som donerats till bättre behövande. Men tyvärr, jag fick beskedet att 60 år gamla kroppsvätskor inte duger att transfusioneras.
”Du skulle ha kommit för flera år sedan”, sa sköterskan som gav mig min dom. Jag mumlade något om att förlusten av en halvliter syretransportörer hade gjort löpningen seg i någon vecka, då för flera år sedan, men att det numera inte spelade någon roll.
”Kanske att mitt A+ skulle duga om det inträffar någon jättekatastrof och ni inte kan vara så nogräknade?”
”Ja, kanske då”, sa sköterskan, och så knallade jag vidare genom korridoren
När jag var på väg ut från sjukhuset tänkte jag på alla de provrör med blod som jag och flera andra ultradistansare offrat på vetenskapens altare. På 1980-talet var det mycket ovanligt med idrottsmän som ägnade sig åt extrema uthållighetssporter. Innan, efter, och ibland till och med under lopp som Spartathlon och det 1015 kilometer långa loppet The Westfield Run mellan Sydney och Melbourne stod forskarna alltid redo med sina nålar. Och vi löpare kavlade bredvilligt upp skjortärmarna. Ibland släppte man till och med ström genom oss för att mäta resistensen i våra kroppar.
Vi fick sällan veta vare sig vad det var man forskade om eller vad man kom fram till. The Westfield Run var det närmsta ett undantag från denna informationsbrist vi kom. Två biokemister jämförde våra testosteronnivåer i blodet före och efter att vi sprungit i stort sett oavbrutet i en vecka. Innan vi startade hade vi 12 – 14 millimol testosteron per kubikcentimeter. Det sades vara normala värden för karlar. Längs vägen tappade vi emellertid det mesta av vårt manliga hormon.
”Tre millimol! Eunucker och kvinnor har sådana värden. Ni har löpt er själva kastrerade”, sa den magerlagde skäggige biokemisten med ett återhållet hånflin.
”Är du säker på att ni har mätt rätt?”
”Yes! Positive!” sa han med sin australiska accent, men försökte trösta mig med att det var samma dåliga värden för alla oss som orkade ända till Melbourne.
Vi löpare diskuterade hormonresultaten lite diskret. Det visade sig att alla jag pratade med, inklusive jag själv, var lika förvånade. Varje deltagare följdes av ett serviceteam i en husbil. Och i varje husbil åkte en kvinnlig massör. Att efter flera timmars löpande få lägga sig och bli berörd av mjuka skickliga händer skapade såväl psykiska som fysiska reaktioner. Vari dessa fysiska reaktioner bestod tänker jag inte berätta här, men de ska knappast vara möjliga om man är en eunuck. En massage efter ett vanligt träningspass hade aldrig haft den effekten, men nu var det som att hela det endokrinologiska systemet var försatt i insane mode på grund av den extrema situation som löpningen innebar. Är testosteron övervärderat? Nja … troligtvis inte, men något märkligt var det. Jag träffade de båda forskarna några dagar efter att jag kommit i mål och berättade om fenomenet, men de brydde sig aldrig om att följa upp det. Så synd! Jag tror att de kunde fått till en artikel värdig publicering i The Lancet, New England Journal of Medicine, eller någon liknande vetenskaplig prestigepublikation.
Jag själv får nöja mig med att blogga om saken medan jag sitter här och ler åt minnet av alla gånger jag bjudit ut någon ven åt en latexklädd forskarhand, för att sedan sitta där och se ett provrör fyllas med mitt röda friska blod. Ett blod som nu passerat bäst-före datum.
