Therese Johaug har åkt dit för doping. Men frågan är om hon var dopad. Nu undrar någon om det ena inte är en effekt av det andra. Jag tolkar det emellertid inte så. I fallet Johaug rör det sig med allra största sannolikhet om ren klantighet. Sådant här har vi sett tidigare och vi kommer att få se mera av det i framtiden.
Mardrömmen är att någon blir sabotagedopad. Tänk dig ett stort internationellt maratonlopp. Kanske ett mästerskap. Löparna har skickat ut sina egna flaskor till vätskekontrollerna, numrerade och med en liten flagga på så de lätt hittar sin dricka på bordet. Någon vill sabotera och skada en löpare och smyger ner en dopingklassad substans, till exempel amfetamin i vätskan. Detta kan göras genom att skruva av korken, eller med en nål och spruta. Löparen blir dopingtestad efter loppet och åker dit rejält. Heder och ära, prispengar och sponsorkontrakt, stolthet och idrottsglädje – allt är borta i ett nafs. Löparen bedyrar att han eller hon är helt oskyldig, men det hjälper naturligtvis inte. Ingen annan än den skyldige vet hur detta gått till.
Vem skulle ha något motiv för att sätta dit en idrottare med en så lömsk metod? Kanske inte så många, men det räcker med en enda motiverad ovän. Vi kan börja med bitter fiendskap och/eller inbördes konkurrens inom teamet. Det hade fanns bättre metoder att eliminera Nancy Kerrigan från OS i Lillehammer år 1994 än att använda en knölpåk. Till exempel att preparera hennes läppstift med samma smörja som Johaugs läkare ordinerade. Eller injicera något skumt i ett äpple och bjuda på det likt Snövits styvmoder. Ett dopingprov och Tonya Harding hade varit ohotad etta i USA.
Hur var det förresten med Dieter Baumanns tandkrämstub? Han skyllde sitt positiva test på att någon injicerat en anabol steroid i tandkrämen och att den togs upp genom munnens slemhinnor när han borstade tänderna. En redaktör på tyska Runner’s World berättade för mig varför man just fann att tandkrämen var orsaken, och det lät trovärdigt. Baumann var en västtysk ”golden boy” av Gunde Svan-klass, olympisk mästare på 5000 meter i Barcelona 1992 dessutom. I den vevan hade Tyskland just återförenats. Östtyskarnas systematiska dopande var avslöjat och dess idrottsmän vanärade. Kan det ha funnits ett motiv att dra även Västtysklands stolthet i smutsen för att liksom jämna ut eländet och visa att ”alla gör det”?
Kampen om sponsorpengar, uppmärksamhet, och plats i laget kan få en störd konkurrent att i lönndom dopa sig uppåt i hierarkin. Naturligtvis på det klassiska sättet genom att förbättra sin egen förmåga med hjälp av piller eller sprutor, men det är riskfyllt. Bättre då att smyga in något förbjudet i konkurrenten.
Jag tror alltså inte att Therese Johaug är en simpel fuskare och jag lider med henne. Men hennes öde är en påminnelse om att dopingfaran lurar på ett misstags eller en illgärnings avstånd.
