Jag medger härmed att jag är besatt av Spartathlon. För mig är det den särklassigt finaste idrottstävling jag vet. Och så är det med flera av oss gamla kämpar som någon gång halvt medvetslösa av utmattning stapplat fram till statyn av Kung Leonidas i Sparta, och därmed fullföljt loppet. Men först en liten bakgrund som sträcker sig 2506 år tillbaka i tiden:
Året var 490 före Kristus. Perserna var stöddiga och visade prov på rena översittarfasoner gent emot de små grekiska stadstaterna. Hellas var alltså inte en politisk enhet, utan varje stad skötte sig själva. När perserna stod med sin krigsmakt på öarna öster om Aten skickades en kurirlöpare vid namn Phelippides (det finns några varianter på stavningen) iväg till Sparta för att be de mest kompetenta krigarna i hela Hellas om hjälp. Historieskrivaren Herodotos berättar i sin krönika att ”Phelippides sprang iväg från Aten den ena dagen och kom fram till Sparta nästa dag”. Där framförde han atenarnas vädjan, men spartanerna var mitt uppe i ett religiöst firande och kunde inte tänka sig att marscher förrän vid nästa fullmåne.
Atenarna fick klara sig själva, och gjorde det med den äran. På slätten vid Maraton drev de bort persernas betydligt större här, som stack iväg söder ut i sina båtar för att segla runt Attikahalvön och anfalla Aten från andra hållet. Detta förstod atenarna, så deras här gjorde en snabbmarsch för att stå beredda när fienden skulle landstiga.
Bråket mellan perserna och en del olika hellenska stadsstater pågick i tio år, innan grekerna avgjorde vid ett gigantiskt sjöslag i Salamissundet (som man kan blicka ut över efter några mils löpning i Spartathlon).
Till slut enades grekerna till en enda statsbildning. För att hålla ihop det nya stora riket behövde man ändra lite i historieskrivningen, så att den skulle bli mera politiskt korrekt och att minnet av gamla svek och oförrätter sopades igen. Ett sådant minne var att spartanerna inte kom atenarna till hjälp i nödens stund. Myten om Phelippides levde dock kvar, och nu skrev man att han sprungit från slagfältet i Maraton ända in till Aten och där hade han stupat, död av utmattning. Men först hade han ropat: ”Gläd er, vi har segrat!”
Nu till vår tid. Eller i alla fall till år 1982. Amatörhistorikern och överstelöjtnanten i brittiska Royal Airforce, John Foden, sprang då tillsammans med två andra militärer i Phelippides verkliga (nåja … så gott man nu kunde forska sig till var han dragit fram) fotspår. 246 kilometer mätte de sträckan till. Grekerna tände till på iden att göra Spartathlon till en löpartävling. Aten trodde att de utan konkurrens skulle få stå som värd för Olympiska Spelen år 1996, alltså 100 år efter de första moderna spelen. Då tänkte man göra Spartathlon till en extragren, med full olympisk status.
Redan år 1983 arrangerades Spartathlon för första gången. Sverige representerades av Bertil Järlåker. Han fullföljde och kan alltså ståta med äran av att ha varit vår förste spartathlonlöpare. Loppet vanns förresten av en i internationella sammanhang okänd grek vid namn Yannis Kouros. Det var passande, eftersom det första maratonloppet också vanns av en grek, nämligen Spiridon Loues.
När jag läste om loppet och dess kämpar längtade jag efter att själv få vara med. Efter Spartathlon 1984 såg jag en artikel i en brittisk löpartidning. Reportern hade först varit på OS i Los Angeles och blivit hänförd av det mäktiga i evenemanget. Därpå hade han rest till Grekland och blivit än mer överväldigad av det han sett. Han skrev att han hellre skulle vinna Spartathlon än olympiskt guld i maraton. Det påståendet förstärktes min uppfattning att tävlingen i fråga var helt unik.
Tre veteraner, Seppo Leinonen, Marios Founaris och jag innan starten år 2006.
Året efter, alltså 1985, sprang jag loppet. Förresten, att referera till Spartathlon som ”loppet” ger en ofullständig bild av vad det handlar om. Där fanns något mycket mera än en löpartävling. Det var en totalupplevelse med en sorts människor man inte möter i sin vardag. Någon gång träffar man en, i något sammanhang ett par stycken på samma gång. Men här fanns det 50 av dem, och vi var tillsammans i flera dagar. Arrangörerna behandlade oss med vördnad, liksom höga dignitärer i samhället, och i byarna vi löpte genom var det små folkfester. Landskapen skiftade för varje mil och var oftast underskönt vackra. De första åtta milen bjöd på utsikter över havet. Längs vägen som ibland skar genom små kuststäder växte palmer. Vi löpte ut på Peleponnessos där småvägar slingrade fram genom olivlundar och vingårdar. Ibland i dalgångar, ibland över åsar och berg. Högst av bergen var Sangas, drygt 1000 meter. Det tog vi oss över mitt i natten på steniga getstigar och hamnade i landskapet Arkadien, innan vi omslutna av mörkret kom in i Lakonien. Det luktade av druvor som tappats på marken i skörden och nu låg och jäste. Ibland glimmade ljusen från en sovande by ute på vidderna. I övrigt var allt stilla och de löpare som sprang ensamma hörde bara sina egna fotsteg mot vägen när inte hundar skällde på någon gård i närheten.
Den nya dagen grydde, ett strapatsfyllt dygn efter starten från Aten, och vi närmade oss Sparta.
Inget konstverk i världen är vackrare än statyn av Kung Leonidas vid slutet av den stadens paradgata. Statyn är så vacker därför att den är målet för en lång dags färd mot natt, och en ännu längre natts färd mot en ny dag. Där serveras kämparna vatten ur traditionell keramik av likaledes traditionellt klädda spartanska unga kvinnor. När vattnet är drucket kröns löparen med en olivkrans av borgmästaren.
Sjukhuset, eller på senare år sjukvårdstältet, bjuder de som behöver på vård. Att ligga helt utmattad med muskelkramp som härjar i benen och samtidigt bli ompysslad av vänliga människor i vita rockar, är magiskt underbart. Det känns som att man gjort sig förtjänt av vård och vila.
Prisutdelningen på torget en timma efter att siste löpare kommit i mål inom maxtidens 36 timmar är ett mästerverk av pampighet. Alla fullföljande kallas fram. De reser sig mödosamt och intar på stapplande ben sina platser framför podiet. Medaljörerna kan från prispallen blicka ut över ett hav av människor och flaggor från alla länder som är representerade. Grekiska nationalsången spelas. När männen och kvinnorna på prispallen hyllats kan segraren stå där högst upp och lyssna på sitt lands nationalsång och minnas den fantastiska kampen som fört honom respektive henne dit.
Idrott behöver inte bli bättre än så här. Och det blir det nog aldrig heller, varhelst människor mäter krafterna. Lika bra kanske det kan bli. Lika bra, men aldrig bättre än i Spartathlon.
