Doping på grund av klantighet eller illvilja

Therese Johaug har åkt dit för doping. Men frågan är om hon var dopad. Nu undrar någon om det ena inte är en effekt av det andra. Jag tolkar det emellertid inte så. I fallet Johaug rör det sig med allra största sannolikhet om ren klantighet. Sådant här har vi sett tidigare och vi kommer att få se mera av det i framtiden.

Mardrömmen är att någon blir sabotagedopad. Tänk dig ett stort internationellt maratonlopp. Kanske ett mästerskap. Löparna har skickat ut sina egna flaskor till vätskekontrollerna, numrerade och med en liten flagga på så de lätt hittar sin dricka på bordet. Någon vill sabotera och skada en löpare och smyger ner en dopingklassad substans, till exempel amfetamin i vätskan. Detta kan göras genom att skruva av korken, eller med en nål och spruta. Löparen blir dopingtestad efter loppet och åker dit rejält. Heder och ära, prispengar och sponsorkontrakt, stolthet och idrottsglädje – allt är borta i ett nafs. Löparen bedyrar att han eller hon är helt oskyldig, men det hjälper naturligtvis inte. Ingen annan än den skyldige vet hur detta gått till.

Vem skulle ha något motiv för att sätta dit en idrottare med en så lömsk metod? Kanske inte så många, men det räcker med en enda motiverad ovän. Vi kan börja med bitter fiendskap och/eller inbördes konkurrens inom teamet. Det hade fanns bättre metoder att eliminera Nancy Kerrigan från OS i Lillehammer år 1994 än att använda en knölpåk. Till exempel att preparera hennes läppstift med samma smörja som Johaugs läkare ordinerade. Eller injicera något skumt i ett äpple och bjuda på det likt Snövits styvmoder. Ett dopingprov och Tonya Harding hade varit ohotad etta i USA.

Hur var det förresten med Dieter Baumanns tandkrämstub? Han skyllde sitt positiva test på att någon injicerat en anabol steroid i tandkrämen och att den togs upp genom munnens slemhinnor när han borstade tänderna. En redaktör på tyska Runner’s World berättade för mig varför man just fann att tandkrämen var orsaken, och det lät trovärdigt. Baumann var en västtysk ”golden boy” av Gunde Svan-klass, olympisk mästare på 5000 meter i Barcelona 1992 dessutom. I den vevan hade Tyskland just återförenats. Östtyskarnas systematiska dopande var avslöjat och dess idrottsmän vanärade. Kan det ha funnits ett motiv att dra även Västtysklands stolthet i smutsen för att liksom jämna ut eländet och visa att ”alla gör det”?

Kampen om sponsorpengar, uppmärksamhet, och plats i laget kan få en störd konkurrent att i lönndom dopa sig uppåt i hierarkin. Naturligtvis på det klassiska sättet genom att förbättra sin egen förmåga med hjälp av piller eller sprutor, men det är riskfyllt. Bättre då att smyga in något förbjudet i konkurrenten.

Jag tror alltså inte att Therese Johaug är en simpel fuskare och jag lider med henne. Men hennes öde är en påminnelse om att dopingfaran lurar på ett misstags eller en illgärnings avstånd.

 

Publicerad i Okategoriserade

Bertil Järlåker – en ultrapionjär

stodd-pa-jarlaker

Bilden ovan (beklagar oskärpan) är tagen på prisutdelningen efter Fossen 24-timers i Hönefoss, Norge år 1986. Det är jag som står högst upp. Mannen till vänster är slovenen Dusan Mravlje, som varit tvåa i Spartathlon tre gånger och som vunnit Loppet mellan Sydney och Melbourne. Utanför prispallen har vi från vänster till höger Jan-Erik Lehne, Patrick Macke (två gånger spartathlonsegrare och en gång i tiden världsrekordhållare på 50 km med 2:48), Hugo Liss, och Per Lind. Men det är mannen som jag stöder mig på när mitt blodtryck rasar, som detta blogginlägg ska handla om. Mannen heter Bertil Järlåker, och han får aldrig bli bortglömd av kommande generationer ultradistansare.

Flera gånger har jag fått frågan om vem som var Sveriges förste ultradistanslöpare. Jag brukar svara att det beror på hur man definierar begreppet ultradistanslöpare. Det fanns maratonlöpare som sprang enstaka 100-kilometerslopp redan på 1960 och 70-talet. En av dem var Örjan Olsson från Landskrona, som i det dussintal 100-kilometerslopp han deltog i presterade resultat som skulle vara gångbara än idag. Men vilka kriterier man än använder sig av kommer Bertil Järlåker att ha skrivit in sig i idrottshistorien. Han var ultra och sprang sträckor som ingen annan svensk tidigare vågat sig på. Och kanske att han är ultra än i dag, trots att han numera, 80 år gammal, bara tar några enstaka löpsteg på sina dagliga promenader hemma i Linköping.

Bertil började som äventyrscyklist och for omkring från Nordkap i norr till Mellanöstern och Nordafrika i söder. 16 000 mil och 40 länder blev det innan han efter en sejour som vanlig tävlingscyklist sadlade om till löpning. 1973 sprang han sitt första maratonlopp, men ville prova ännu mer utmanande sträckor. Det gjorde han fyra år senare och debuterade som ultradistanslöpare med ett 100-km lopp i Danmark. 10 mil var bara ett steg på vägen mot utmaningen han drömt om sedan han i sin ungdom hade läst om och fascinerats av sydafrikanen Wally Haywards världsrekord i 24-timmarslöpning, 256 kilometer och 390 meter. Problemet vara bara att det knappast fanns några 24-timmarslopp att ställa upp i. Det löste Bertil år 1980 genom att tillsammans med sin klubb, IK Tiwas, arrangera en tävling. Fyra man kom till start, men bara Bertil var igång hela dygnet.

Han sprang Spartathlon, fullföljde det drygt 100 mil långa loppet mellan Sydney och Melbourne, deltog i 6-dagarslopp och presterade bättre ju längre distansen blev. Hans 730 km 400 meter stod som det bästa svenska resultatet i ett 6-dagarslopp i 25 år.

Utvecklingen i Sverige har gått framåt och Bertils tävlingsresultat har överträffats. Men ännu har ingen varit i närheten av den otroliga träningsmängd han åstadkom. Under 10 år i rad sprang han aldrig mindre än 1000 mil årligen. Toppåret var 1985, då han loggade in 1 457 mil. I genomsnitt fyra mil om dagen! Det lär ha varit ett världsrekord i att springa långt på ett år. Vissa veckor sprang han 50 mil. Eftersom ultraloppen pågick dygnet runt var han ofta ute och sprang på natten, för att vänja kroppen och psyket. När Bertil berättar om att han vann 24-timmarsloppet i Hönefoss i Norge år 1985 trots att han aldrig löpte under 20 mil i veckan, framstår det som att antalet träningsmil var viktigare än tävlingsresultaten.

Sin passion för strapatser stillade Bertil genom att dra ut på långturer. Tre gånger sprang han runt Vättern, 47 timmar och 11 minuter hade han som bäst. Han tog även en tur runt Vänern, med start och mål hemma i Linköping. En sommar blev det en tripp från Helsingfors till Stockholm via Nordkalotten, 353 mil. I genomsnitt sju mil om dagen!

På 1980-talet var det få som fullt ut förstod vad Bertil sysslade med. De visste att han sprang oerhört mycket och att han tävlade på extrema distanser, men många stirrade sig blinda på de kilometertider han hade. Tempot jämfördes med det som maratonlöpare höll, och då tycktes han knappt ha styrfart. Ibland skämtades det om honom på näst intill respektlösa sätt. Som till exempel när en klubbtidning ställde frågan: ”Vad är långsammast – en snigel eller Bertil Järlåker?” Rätt svar var Bertil. I en lokaltidning skrev en annan löpare att det Bertil höll på med var söndagspromenader som vem som helst skulle klara. Någon annan räknade ut hans kilometertider i ett 6-dagarslopp och undrade när han dividerat 73 mil med 144 timmar om det över huvud taget var frågan om löpning. Att vara missförstådd är ett vanligt öde för pionjärer. Bertil Järlåker var inte snabb som en medeldistansare, men han var i alla fall före sin samtid.

Ni som deltar i Vättern Runt kan sända Bertil en tanke om vägen ni cyklar på och han sprang tycks vara lång. Och det kan ni som kämpar i loppet Två Sjöar Runt i Sundbyberg också göra. När han sprang runt sjöar tänkte han stort. Och långt!

Publicerad i Okategoriserade

Jag har gammalt blod

Idag tittade jag in på Blodcentralen på Norra Älvsborgs Lasarett.

”Var så god. Åderlåt mig.”   En person som äter blodpudding ett par gånger i veckan borde snabbt kunna ersätta det som donerats till bättre behövande. Men tyvärr, jag fick beskedet att 60 år gamla kroppsvätskor inte duger att transfusioneras.

”Du skulle ha kommit för flera år sedan”, sa sköterskan som gav mig min dom. Jag mumlade något om att förlusten av en halvliter syretransportörer hade gjort löpningen seg i någon vecka, då för flera år sedan, men att det numera inte spelade någon roll.

”Kanske att mitt A+ skulle duga om det inträffar någon jättekatastrof och ni inte kan vara så nogräknade?”

”Ja, kanske då”, sa sköterskan, och så knallade jag vidare genom korridoren

När jag var på väg ut från sjukhuset tänkte jag på alla de provrör med blod som jag och flera andra ultradistansare offrat på vetenskapens altare. På 1980-talet var det mycket ovanligt med idrottsmän som ägnade sig åt extrema uthållighetssporter. Innan, efter, och ibland till och med under lopp som Spartathlon och det 1015 kilometer långa loppet The Westfield Run mellan Sydney och Melbourne stod forskarna alltid redo med sina nålar. Och vi löpare kavlade bredvilligt upp skjortärmarna. Ibland släppte man till och med ström genom oss för att mäta resistensen i våra kroppar.

Vi fick sällan veta vare sig vad det var man forskade om eller vad man kom fram till. The Westfield Run var det närmsta ett undantag från denna informationsbrist vi kom. Två biokemister jämförde våra testosteronnivåer i blodet före och efter att vi sprungit i stort sett oavbrutet i en vecka. Innan vi startade hade vi 12 – 14 millimol testosteron per kubikcentimeter. Det sades vara normala värden för karlar. Längs vägen tappade vi emellertid det mesta av vårt manliga hormon.

”Tre millimol! Eunucker och kvinnor har sådana värden. Ni har löpt er själva kastrerade”, sa den magerlagde skäggige biokemisten med ett återhållet hånflin.

”Är du säker på att ni har mätt rätt?”

”Yes! Positive!” sa han med sin australiska accent, men försökte trösta mig med att det var samma dåliga värden för alla oss som orkade ända till Melbourne.

Vi löpare diskuterade hormonresultaten lite diskret. Det visade sig att alla jag pratade med, inklusive jag själv, var lika förvånade. Varje deltagare följdes av ett serviceteam i en husbil. Och i varje husbil åkte en kvinnlig massör. Att efter flera timmars löpande få lägga sig och bli berörd av mjuka skickliga händer skapade såväl psykiska som fysiska reaktioner. Vari dessa fysiska reaktioner bestod tänker jag inte berätta här, men de ska knappast vara möjliga om man är en eunuck. En massage efter ett vanligt träningspass hade aldrig haft den effekten, men nu var det som att hela det endokrinologiska systemet var försatt i insane mode på grund av den extrema situation som löpningen innebar. Är testosteron övervärderat? Nja … troligtvis inte, men något märkligt var det. Jag träffade de båda forskarna några dagar efter att jag kommit i mål och berättade om fenomenet, men de brydde sig aldrig om att följa upp det. Så synd! Jag tror att de kunde fått till en artikel värdig publicering i The Lancet, New England Journal of Medicine, eller någon liknande vetenskaplig prestigepublikation.

Jag själv får nöja mig med att blogga om saken medan jag sitter här och ler åt minnet av alla gånger jag bjudit ut någon ven åt en latexklädd forskarhand, för att sedan sitta där och se ett provrör fyllas med mitt röda friska blod. Ett blod som nu passerat bäst-före datum.

Publicerad i Okategoriserade

Svenskspråkiga radion i Finland gjorde en intervju med mig

När jag var i Vasa och föreläste passade finska YLE att göra en intervju med mig. Klicka på länken och lyssna! Eller kopiera den och klistra in i browsern om den inte är klickbar för dig. Men lyssna, så får du veta att det är roligt att vara nöjd, om du inte redan förstått det

https://svenska.yle.fi/artikel/2016/09/28/ultradistansloparen-rune-larsson-det-ar-sa-roligt-att-vara-nojd

 

Publicerad i Okategoriserade

Idrott blir inte bättre än så

Jag medger härmed att jag är besatt av Spartathlon. För mig är det den särklassigt finaste idrottstävling jag vet. Och så är det med flera av oss gamla kämpar som någon gång halvt medvetslösa av utmattning stapplat fram till statyn av Kung Leonidas i Sparta, och därmed fullföljt loppet. Men först en liten bakgrund som sträcker sig 2506 år tillbaka i tiden:

Året var 490 före Kristus. Perserna var stöddiga och visade prov på rena översittarfasoner gent emot de små grekiska stadstaterna. Hellas var alltså inte en politisk enhet, utan varje stad skötte sig själva. När perserna stod med sin krigsmakt på öarna öster om Aten skickades en kurirlöpare vid namn Phelippides (det finns några varianter på stavningen) iväg till Sparta för att be de mest kompetenta krigarna i hela Hellas om hjälp. Historieskrivaren Herodotos berättar i sin krönika att ”Phelippides sprang iväg från Aten den ena dagen och kom fram till Sparta nästa dag”. Där framförde han atenarnas vädjan, men spartanerna var mitt uppe i ett religiöst firande och kunde inte tänka sig att marscher förrän vid nästa fullmåne.

Atenarna fick klara sig själva, och gjorde det med den äran. På slätten vid Maraton drev de bort persernas betydligt större här, som stack iväg söder ut i sina båtar för att segla runt Attikahalvön och anfalla Aten från andra hållet. Detta förstod atenarna, så deras här gjorde en snabbmarsch för att stå beredda när fienden skulle landstiga.

Bråket mellan perserna och en del olika hellenska stadsstater pågick i tio år, innan grekerna avgjorde vid ett gigantiskt sjöslag i Salamissundet (som man kan blicka ut över efter några mils löpning i Spartathlon).

Till slut enades grekerna till en enda statsbildning. För att hålla ihop det nya stora riket behövde man ändra lite i historieskrivningen, så att den skulle bli mera politiskt korrekt och att minnet av gamla svek och oförrätter sopades igen. Ett sådant minne var att spartanerna inte kom atenarna till hjälp i nödens stund. Myten om Phelippides levde dock kvar, och nu skrev man att han sprungit från slagfältet i Maraton ända in till Aten och där hade han stupat, död av utmattning. Men först hade han ropat: ”Gläd er, vi har segrat!”

Nu till vår tid. Eller i alla fall till år 1982. Amatörhistorikern och överstelöjtnanten i brittiska Royal Airforce, John Foden, sprang då tillsammans med två andra militärer i Phelippides verkliga (nåja … så gott man nu kunde forska sig till var han dragit fram) fotspår. 246 kilometer mätte de sträckan till. Grekerna tände till på iden att göra Spartathlon till en löpartävling. Aten trodde att de utan konkurrens skulle få stå som värd för Olympiska Spelen år 1996, alltså 100 år efter de första moderna spelen. Då tänkte man göra Spartathlon till en extragren, med full olympisk status.

Redan år 1983 arrangerades Spartathlon för första gången. Sverige representerades av Bertil Järlåker. Han fullföljde och kan alltså ståta med äran av att ha varit vår förste spartathlonlöpare. Loppet vanns förresten av en i internationella sammanhang okänd grek vid namn Yannis Kouros. Det var passande, eftersom det första maratonloppet också vanns av en grek, nämligen Spiridon Loues.

När jag läste om loppet och dess kämpar längtade jag efter att själv få vara med. Efter Spartathlon 1984 såg jag en artikel i en brittisk löpartidning. Reportern hade först varit på OS i Los Angeles och blivit hänförd av det mäktiga i evenemanget. Därpå hade han rest till Grekland och blivit än mer överväldigad av det han sett. Han skrev att han hellre skulle vinna Spartathlon än olympiskt guld i maraton. Det påståendet förstärktes min uppfattning att tävlingen i fråga var helt unik.

seppo_marios_rune_Small

Tre veteraner, Seppo Leinonen, Marios Founaris och jag innan starten år 2006.

Året efter, alltså 1985, sprang jag loppet. Förresten, att referera till Spartathlon som ”loppet” ger en ofullständig bild av vad det handlar om. Där fanns något mycket mera än en löpartävling. Det var en totalupplevelse med en sorts människor man inte möter i sin vardag. Någon gång träffar man en, i något sammanhang ett par stycken på samma gång. Men här fanns det 50 av dem, och vi var tillsammans i flera dagar. Arrangörerna behandlade oss med vördnad, liksom höga dignitärer i samhället, och i byarna vi löpte genom var det små folkfester. Landskapen skiftade för varje mil och var oftast underskönt vackra. De första åtta milen bjöd på utsikter över havet. Längs vägen som ibland skar genom små kuststäder växte palmer. Vi löpte ut på Peleponnessos där småvägar slingrade fram genom olivlundar och vingårdar. Ibland i dalgångar, ibland över åsar och berg. Högst av bergen var Sangas, drygt 1000 meter. Det tog vi oss över mitt i natten på steniga getstigar och hamnade i landskapet Arkadien, innan vi omslutna av mörkret kom in i Lakonien. Det luktade av druvor som tappats på marken i skörden och nu låg och jäste. Ibland glimmade ljusen från en sovande by ute på vidderna. I övrigt var allt stilla och de löpare som sprang ensamma hörde bara sina egna fotsteg mot vägen när inte hundar skällde på någon gård i närheten.

Den nya dagen grydde, ett strapatsfyllt dygn efter starten från Aten, och vi närmade oss Sparta.

Inget konstverk i världen är vackrare än statyn av Kung Leonidas vid slutet av den stadens paradgata. Statyn är så vacker därför att den är målet för en lång dags färd mot natt, och en ännu längre natts färd mot en ny dag. Där serveras kämparna vatten ur traditionell keramik av likaledes traditionellt klädda spartanska unga kvinnor. När vattnet är drucket kröns löparen med en olivkrans av borgmästaren.

Sjukhuset, eller på senare år sjukvårdstältet, bjuder de som behöver på vård. Att ligga helt utmattad med muskelkramp som härjar i benen och samtidigt bli ompysslad av vänliga människor i vita rockar, är magiskt underbart. Det känns som att man gjort sig förtjänt av vård och vila.

Prisutdelningen på torget en timma efter att siste löpare kommit i mål inom maxtidens 36 timmar är ett mästerverk av pampighet. Alla fullföljande kallas fram. De reser sig mödosamt och intar på stapplande ben sina platser framför podiet. Medaljörerna kan från prispallen blicka ut över ett hav av människor och flaggor från alla länder som är representerade. Grekiska nationalsången spelas. När männen och kvinnorna på prispallen hyllats kan segraren stå där högst upp och lyssna på sitt lands nationalsång och minnas den fantastiska kampen som fört honom respektive henne dit.

 

Idrott behöver inte bli bättre än så här. Och det blir det nog aldrig heller, varhelst människor mäter krafterna. Lika bra kanske det kan bli. Lika bra, men aldrig bättre än i Spartathlon.

Publicerad i Okategoriserade

Dags för Spartathlon

Spartathlon är det finaste av de långa ultradistansloppen. Med långt ultradistanslopp menas att det är längre än 100 miles. Och Spartathlon är långt. 246 kilometer närmare bestämt. Loppet startar nedanför Akropolis i Aten klockan 7 på morgonen, fredagen den 30 september. Målet är statyn av Kung Leonidas i Sparta, och dit måste den som vill bli krönt som finisher komma innan klockan 19 på lördagskvällen. Maxtiden är alltså 36 timmar. Vanligtvis brukar endast 40 % av de drygt 300 som startar klara av utmaningen. Segraren får sitt namn inhugget i en sten som står rest på Spartas paradgata.

stenen-i-sparta-ii

Det står Rune Larsson med grekiska bokstäver på tre ställen. Många människor får sina namn inhuggna i sten, men få har förmånen att vara vid liv så de kan läsa det.

Jag önskar de svenska spartathlonlöparna lycka till. Jag ska tänka på er och önska att jag kunde vara med i kampen.

Publicerad i Okategoriserade