Det drar ihop sig till 24-timmars på Bislett i helgen. Jag är långt därifrån rent fysiskt, men jag är med i tankarna ända från Ultraveckan på Playitas. Vet att löpare ser till att ha support, planerar noggrant vad de ska äta, när de ska äta, räknar kalorier de ska inmundiga, gör spellistor på Spotify, osv. När jag sprang mitt bästa 24-timmars hade jag ingen support, ingen musik, ingen som helst taktik annan än att jag skulle se till att vara efter Dusan Mravlje och Patrick Macke de första 15 timmarna. Jag åt det som fanns på arrangörernas bord. Minns att jag fick en grapefrukt-klyfta nån gång när jag bad om mat för att jag var hungrig. En annan gång när jag blev hungrig fick jag kall risgrynsgröt. Emellanåt en smörgås. Arrangörerna var bra och jag hade säkert fått vad jag än begärt, men jag ville liksom inte vara till besvär.
Istället för att lyssna på musik umgicks vi löpare medan vi sprang. När man passerade någon bytte vi några ord. Vi kunde ta följe en stund och umgås medan vi loggade in ytterligare något varv på den 400 meter långa tartanbanan i Hönefoss. Jag upplevde att alla hjälpte alla att ta sig igenom det där dygnet på bästa sätt. Nå ja, kanske inte alla, men de flesta var sociala och hjälpande. Slovenen Dusan Mravlje imponerade speciellt. När jag tagit över ledningen från honom berättade jag att det började kännas lite tungt. Klockan var då kanske tre på natten och den nya dagen tycktes tveka att gry. Istället för att försöka psyka ut mig förklarade Dusan, som var mera erfaren på 24-timmarslöpning än vad jag var, att ”es ist ganz naturlich”. Vår gemensamma språkliga kontaktyta var tyska, som han behärskade bra, men som jag bara kunde kommunicera på med den som aktiverade sitt tålamod och sin kreativitet. Det gjorde Dusan för min skull.
Jag lärde känna amerikanskan Mary Hanudel under det dygn loppet pågick. Hon heter Larsson i efternamn numera och är mor till två söner.
Jag själv sprang varv efter utan att bry mig om själva tävlingen. Allt jag ville var att ha roligt och att springa så långt som just jag kunde på den tid som fanns till förfogande. Och så ville jag kämpa. Kamp – jag älskade kampen eftersom kampen hade ett högre värde. Men jag behövde aldrig kämpa. När det var en timma kvar klappade jag på med en distinkt fartökning eftersom jag trots 23 timmar på banan inte kände av någon nämnvärd trötthet. Sliten var jag nog, men inte trött. Nu skulle jag köra mig helt slut, för så skulle det vara. Att sluta springa och känna att det fanns krafter kvar skulle vara ett slags tjänstefel i den här sporten. Så jag slog på en rejäl tempoökning och plötsligt var jag som en ny löpare. Benen rörde sig utan minsta motstånd. Hela jag var uppfylld av en lyckokänsla. Då höll jag igen lite eftersom det verkade vara onormalt att man blev piggare av att springa fortare. Fast på slutet, när det bara återstod en kvart av dygnet, öste jag på rent groteskt.
262 kilometer och 640 meter sprang jag på de 24 timmarna. I efterhand kan jag konstatera att detta varit ett av mitt livs roligaste dygn. Vem hade kunnat tro det? Runt, runt, runt, på en löparbana i ett helt dygn – att det skulle vara ett nöje.
Så vad har jag för råd till kämparna som tar sig an utmaningen att springa i 24 timmar mellan de vita väggarna i gången under läktaren på Bislett nu i helgen som kommer? Mitt råd är att de ska optimera allt som kan vara roligt och minimera allt som kan förknippas med olust. Gör det enkelt och okomplicerat.
Jag önskar alla kämpar Lycka till. Mest av allt Max Själin, eftersom han har frågat mig om råd.
”Spring på känsla, acceptera att du kommer att få svackor då det går tungt och känns svårt, och slå till med en distinkt fartökning sista timman.”
Jag drömmer mig tillbaka 30 år i tiden och önskar att jag kunde hålla jämna steg med Max, eller att jag får se honom överträffa det resultat jag en gång gjorde.
