Vad är det där för en fågel?

Jag var lärare i Nossebro, en ort där Västgötaslätten möter skogen. Åttondeklassarna satt böjda över matteböckerna. Någon bet på en penna, någon kliade sig i huvudsvålen, en flicka drömde sig långt bort dit kvadreringsreglerna och pythagoras sats inte kunde nå. Jag själv stod lutad över en elev och försökte förklara ett mattetal. När jag var färdig med det lyfte jag blicken och såg en fågel i äppleträdet utanför klassrummet.

”Titta! En nötväcka. Det är den enda fågeln som kan klättra med huvudet före nerför en trädstam. Se så vacker den är”, sa jag.

Eleverna vände sina blickar från de rutade räknehäftena och tittade på den stålgrå fågeln som liksom skuttade neråt längs äppelträdets bark. I kanske fem sekunder var stämningen riktigt andäktig ända tills en målbrottsröst sa på agrar västgötska:

”En sån blåste jag hövvet av med luftgevärt.”

Där satt han med ett triumferande flin och såg belåten ut.

Jag tänkte på den episoden när jag såg att en ny serie ska börja på SVT – Det stora fågeläventyret. Den ska jag titta på därför att jag alltid har önskat att jag kunde mera om fåglar.

Min tid här på jorden mäts inte enbart i dagar och år, utan även i mil. Jag har sprungit, vandrat, paddlat och rott genom en mångfalt av miljöer och biotoper. Och jag har sett och hört en enorm artrikedom av fåglar på alla kontinenter som jag besökt. Men, som Karl von Linné sa: ”Den intet vet, han intet ser”. Jag undrar ibland vad jag har missat på grund av min okunnighet. Tänk så många arter jag hade kunnat kryssa under mina 24 000 löpta mil om jag varit en skicklig fågelskådare. Det har hänt oräkneliga gånger när jag sprungit i Sverige att jag stannat och lyssnat till ett ovanligt fågelläte. Och så kanske jag sett något litet och anonymt hoppa omkring inne i lövverket. Förmodligen var det bara en fågel av en tämligen vanlig art, men det torde åtminstone vid några tillfällen under alla dessa mil ha varit en raritet som skulle få varenda svensk ornitologs personsökare och telefonlarm att tjuta av upphetsning.

Några gånger har jag själv tjutit av upphetsning över fåglar, men tyst för att inte störa friden där och då. Till exempel den gången då jag från kajaken såg när en kungsfiskare dök från en gren och kom upp med en liten fisk på några centimeter, och sedan satt sig igen och knyckte på huvudet så att fisken slog mot grenen. Och på tal om kungsfiskare så råkade jag en gång komma paddlande när fyra stycken hoppade ur ett hål i rasbranten och flaxade till en gren där de blev sittande. Kanske var det första gången de lämnade boet.

Jag minns även min fascination över de fåglar jag såg när jag rodde över Atlanten. Över allt, oftast nära vattenytan, flög bruna fåglar, stora som trastar. De kunde ha 2000 kilometer till närmsta land, och jag undrar än idag var de vilade sig? Jag såg dem aldrig guppa fram på böljorna, och om de ens försökt göra så skulle de där små lätta liven förmodligen överspolas av sjöarna när det blåste kuling. En enda gång, det var på natten under ett oväder då sexmetersvågorna bollade med den lilla roddbåten, satte sig fem fåglar av den arten på relingen. De tycktes inte vara särskilt sociala, för den som tagit den säkraste platsen och inte spolades bort lika ofta när någon våg fräste in över båten jagade väck de andra om de kom för nära.

Där seglade även omkring en slags brunspräcklig måsfågel. Dessa två arter tycktes tillsammans med flygfiskarna representera hela den biologiska mångfalden luften, ända till en vit fågel med röd näbb och två långa stjärtfjädrar som släpade likt plymer kom väster ifrån. Den förebådade att det fanns land någonstans där borta. Efter ett kvarts år på oceanen var det en otroligt vacker syn.

Och visst fanns där land, trots att flera månader med enbart himmel och hav nästan fått mig att tvivla därpå. Himmel, hav, stormsvalor och liror i mängder, och så till slut en ensam rödnäbbad tropikfågel. Jag artbestämde dem när jag kom hem till Trollhättan igen och letade fram en fågelbok.

Att veta vad det är för fåglar man ser gör livet roligare, och man får liksom en mera personlig relation till naturen på det sättet. Den som ser en nötväcka, och inte bara en liten grå fågel med ljust bröst som hoppar nerför trädstammen kommer knappast att skjuta skallen av den med luftgeväret.

Publicerad i Okategoriserade