Tänk om domen mot Ulf Karlsson blir prejudicerande

 

Tingsrätten i Karlstad har fastställt att friidrottstränaren Ulf Karlsson förtalade Zlatan Ibrahimovic när han ifrågasatte hur fotbollsstjärnan kunde lägga på sig 10 kilo muskler på ett år när han spelade i Juventus. Ibrahimovic var då sedan länge en man med pubertetens tillväxtspurt 10 år bakom sig. ”Det var bra jobbat med skivstången” sa Karlsson i ungefärliga ordalag. Antydningen att Zlatan konstgödzlat kroppen med något preparat lyste mellan raderna. Karlsson lär ha brassat på ett antal watt ytterligare i lyset när han intervjuades av en journalist dagen efter det uttalandet.

The so called shit hit the fan, och spreds i media, för att till slut nå självaste subjektet för den halvkvädna anklagelsen. Subjektet aktiverade sina advokater och stämde Karlsson inför domstol. Åtalspunkten var Grovt förtal. Och domaren blåste straff till Zlatans fördel. 24 000 kronor i dagsböter får den gamle friidrottstränaren betala.

Jag ställer mig frågan vad som händer om den domen blir prejudicerande. Kan alla som mer eller mindre subtilt anklagas för doping på andra grunder än att de byggt på sig en väldig muskelmassa på kort tid, eller att de är ryssar, eller att de har sänkt personbästat på maraton från 2:36 till 2:18 på 18 månader, hädanefter kunna sätta dit den som ifrågasätter deras framgångar? Eller gäller detta bara Zlatan Ibrahimovic? Har han en särställning inför lagen bara för att han är en så himla bra fotbollsspelare? Eller för att det handlar om mera pengar när ett fotbollsproffs är misstänkliggjord? Eller att han har pengar att driva ett enskilt åtal?

Jag har egen erfarenhet av att anklagas för fusk och doping. Det är därför den här frågan är så intressant för mig. Så här var det:

År 1975 satte jag ett nytt personbästa i Bromölla Maraton. 2:36! Hyfsat av en 19-åring. Det rekordet stod sig sedan till år 1979, då jag sänkte det till 2:33, och så 2:30 på SM i Kristianopel år 1980. Under tiden mellan Bromöllamaran och SM hade jag så gott som aldrig en ledig dag. Jag gjorde värnplikt, var FN-soldat, gick 4-årig Teknisk linje på gymnasiet, bytte sopsäckar åt Bostads AB Eidar på lördag och söndag, och jobbade som väktare åt Securitas. Ibland gick jag direkt från ett nattskift till skolan. Jag hade ständiga sömnproblem, och när jag sprang fort låste sig andningen så jag lät som ett flyglarm (beskrivet i boken Löparglädje – från motion till ultradistans på sidorna 53 – 54). Att jag under sådana förutsättningar presterade de tävlingsresultat jag ändå gjorde var ganska märkligt.

Under de här åren lyckades jag springa i genomsnitt 8 – 12 mil i veckan, men jag kunde inte vila tillräckligt för att ge kroppen chansen att absorbera träningen.

Nyårsnatten då år 1979 skulle bli 1980 sa jag till mig själv att jag ska fördubbla träningsmängden. 20 mil i veckan var målet. Och det kunde jag hålla för det mesta, trots gymnasiestudier och allt för mycket jobb.

Likt en himmelsk skänk från ovan kom det på försommaren år 1980, just innan jag skulle gå ur gymnasiet (eller ”ta studenten” som man säger nu för tiden) ett erbjudande att åka till San Diego och studera gratis på ett universitet, om jag som motprestation tävlade i terränglöpning för dem. Den 2 september var jag på plats på United States International University och började direkt att träna med skolans löpare. När jag med min bas av 20-milaveckor hamnade i den miljön tillsammans med mina nya fartglada träningskamrater var det som att komma till en löpares paradis. Jag kunde sova på nätterna, andningsproblemet som plågat mig (och mina medtävlare på grund av att jag lät så illa) försvann. Resultaten kom. Jag vann Rose Bowl Marathon i november på nya personbästat 2:22.45. Fem månader senare, i april 1981, sprang jag Boston Marathon på 2:18.38. Vem hade kunnat tro det om mig? Tro att jag, som aldrig ens vann några lokala tävlingar hemmavid, skulle prestera på den nivån.

Det var tydligen ganska många som inte kunde tro att en så snabb förbättring av resultaten var möjlig med enbart en gynnsam kombination av stenhård träning, sömn och vila (äntligen), ökad livslust, och en näst intill perfekt miljö där inga mentala barriärer tilläts finnas. Men alla de där framgångsfaktorerna som samspelade kände bara jag och löparna runt omkring mig till.

banlopning-ii

År 1981 presterade jag så bra att det gick dopingrykten

Det blev sommarlov och jag for hem till Sverige. Då byttes den glädje jag känt över mina prestationer mot frustration av tredje graden. Frustration och sorg. Jag fann att det gick rykten om att jag dopat mig till mina framgångar. Till och med gamla löparkompisar konfronterade mig.

”Det där som ni håller på med där borta i Amerika, sånt gillar vi inte här i Sverige.”

”Vad då för något?”

”Det vet du nog bäst själv.”

”Nej, vad då?”

”Doping! Alla vet att du var dopad, Rune, för ingen kan förbättra sig så snabbt utan doping.”

En annan löpare bekräftade detta med att ”alla vet att du var dopad”. Jag bedyrade att jag aldrig kommit i kontakt med någon slags doping eller annan form av fusk, men min löparbekant gav sig inte.

”Du kanske var dopad utan att veta om det.”

”Hur skulle det ha gått till”, undrade jag.

”Din tränare kanske smög in doping i din mat.”

Den glädje jag känt över att ha höjt min kapacitet från hyfsad distriktsnivå till svensk elitnivå, hade gett mig vanära och fått mig att framstå som en simpel fuskare. Det fanns ingen möjlighet att rentvå mig. När jag berättade detta för en annan löpare som i illa förtäckta ordalag tog heder och ära av mig och min prestation, sa han att ”om du gör om ett sådant resultat en gång till kanske vi tror på dig”.

Jag dog som maratonlöpare under sommaren 1981. Men löparen Rune Larsson levde vidare, fast utan någon större lust att åter igen satsa halva sin tillvaro på att bli en bra maratonlöpare. Den andra halvan av tillvaron satsade jag på studierna och jag tog examen från universitetet år 1983. Aldrig mera ville jag bli anklagad för att vara en simpel fuskare.

Zlatan är förmodligen miljardär vid det här laget, och så rik att han skulle kunna finansiera en medelstor naturkatastrof. Tack vare pengarna hade han råd att kräva upprättelse för Ulf Karlssons inlindade antydningar om dopingbrott. Jag var en fattig student vars möjlighet att få upprättelse på kort sikt var obefintlig. Och jag hade aldrig en tanke på att anklagelserna mot mig skulle vara olagliga. Även om de så varit och jag haft pengar nog att hyra ett team av omänskliga pitbull-advokater skulle jag ändå inte stämma de som tog heder och ära av mina hårt ihoptränade prestationer. På något sätt är dopinganklagelser en del av kulturen inom idrotten. Det är helt ok att generalisera om ryska skidåkare som fuskare enligt en slags guilt by association utan att vederbörande lämnat ett enda positivt dopingprov. Lika ok tycker vissa det är att torgföra alla möjliga skumma teorier om Therese Johaugs klantiga bruk av läppsalva. Jag läste på ett ställe att ”norrmännen döljer kanske något som skulle ge fyra års avstängning om de åker fast, genom att skylla på en salva som bara ger ett år”. Om vi har likhet inför lagen är ett sådant uttalande av samma juridiska dignitet som Ulf Karlssons dubier om Zlatans snabba viktuppgång. Eller om min snabba förbättring som maratonlöpare. Fast det har jag aldrig hört Karlsson uttala sig om.

Något är ruttet inom idrotten. Det finns bevisligen en hel del rutten doping och det finns tyvärr ännu mera av ruttna anklagelser och ogrundade misstankar mot hederliga idrottsmän och kvinnor. Ibland undrar jag varför någon vill sträva efter att bli världsbäst eftersom dopingmisstankar ofelbart följer framgången. Om man inte heter Zlatan Ibrahimovic förstås. Då kan man hyra advokater och skaffa sig ett domstolsutslag på att man är helt oskyldig.

Publicerad i Okategoriserade