Jag sov med ett automatvapen under sängen

K-pist M45 B

Nummer 387798

Så står det på insidan av pärmen till min dagbok för år 1973. Jag fyllde 17 år i maj det året, och då for jag till Hemvärn/Frivilligavdelningens förråd i Vänersborg och kvitterade ut vapnet med det serienumret. Jag fick även med mig flera kilo ammunition. 9-millimeters patronerna av typen 39 B låg i askar med 36 i varje.

K-pisten och ammunitionen förvarade jag i en brun galonbag under sängen. Nåväl, nästan hela vapnet låg i bagen, för av säkerhetsskäl skulle slutstycket förvaras åtskilt från resten av vapnet. Det gömde jag i min fars garderob. Jag var noga med säkerheten. Min far, som även han hade en K-pist hemma i familjens tvårumslägenhet, gav mig en lektion i vapenhantering.

”Rikta aldrig K-pisten mot någon som du inte tänker skjuta ihjäl”, sa han bara, och så gjorde vi några ladda och patron ur. Ytterligare instruktioner behövdes inte. Resten förstod jag själv.

Far och jag tävlade i en sport som på den tiden kallades för Fälttävlan, men som efter våra respektive karriärer bytt namn till Orienteringsskytte. Det var FBU, alltså Frivilliga Befälsutbildningen som bedrev denna trevliga idrott. En tävling började med att vi sköt K-pist stående och liggande på tavla. Man fick tidstillägg beroende på resultatet. Därefter var det punktorientering och ännu mera tidstillägg för varje millimeter fel man prickade. Och så slutligen en vanlig orientering. Allt summerades ihop och så hade vi resultatet. På vintrarna tävlade vi i skidskytte med K-pist. Det hände även att vi deltog i rena fältskjutningar.

Vanligtvis tränade min far och jag skytte tillsammans på en korthållsbana som låg i en ravin där Ryrbäcken rinner ut i Göta älv, alldeles nedströms Slussarna i Trollhättan. Men det hände även att jag plockade ihop K-pisten hemma i lägenheten och ensam cyklade genom staden med den och ammunitionen i galonbagen på pakethållaren. På skjutbanan dukade jag upp, sotade riktmedlen genom att elda på en bit näver eller plexiglas, och så sköt jag av hjärtans lust. Men jag lekte aldrig med vapnet. Aldrig någonsin drog jag av ett magasin automateld bara för att höja mitt testosteronvärde. Aldrig försökte jag pricka en fågel. Ett skott skulle vara en träff på tavlan. Den enda gången då jag gick lite utanför ramarna för ett anständigt beteende var när jag såg att ett sovjetiskt fartyg lagt till på piren alldeles bakom 75-metersvallen och väntade på att slussas. Då gjorde jag patron ur lite diskret och gick ner till båten med K-pisten hängande i en rem på bröstet. Nu skulle sovjeterna få se att om de tänkte invadera mitt fosterland kunde det ur varje svensk buske dyka upp en fjunig 17-åring med ett automatvapen. Sverige var på den tiden neutralt i det kalla kriget mellan Öst och Väst, men jag ville i alla fall ge båtens politruk något att berätta om när han kom hem efter den här resan.

När jag skjutit klart, klistrat tavlorna och dukat av, satte jag väskan med K-pist och den ammunition som inte gått åt på pakethållaren och cyklade hem till lägenheten på Bjärkegatan. Där gjorde jag vapenvård och sedan gömde jag slutstycket i garderoben igen. Märkvärdigare än så var det inte för en tonåring att träna skytte på den tiden. Min inställning till att skjuta med ett potentiellt livsfarligt automatvapen var avspänd. K-pisten var ett idrottsredskap.

Nu är Kalla kriget över. Om det skulle komma till Polisens kännedom att en 17-åring hade ett automatvapen under sängen rycker Nationella insatsstyrkan ut, spärrar av hela kvarteret, evakuerar de kringboende och ber högaktningsfullt ynglingen i fråga att komma ut med händerna över huvudet. Reglerna för vapeninnehav har skärpts enormt mycket. Automatvapen, även för tävlingsskytte, är i stort sett helt förbjudna att innehas av privatpersoner. Nu för tiden är det bara gangsters som har sådana don, vanligtvis av typen AK 47. Varje gång busarna skjutit och kanske även dödat med sina insmugglade vapen kan man vara förvissad om att någon politiker förordar ännu strängare vapenlagar, vad gäller förvaring och vad som är tillåtet att innehas. Dessa lagar följer bara sådana människor som jag: alltså vi som använder vapnen till idrott eller jakt.

Skytte är en fin sport. Jag saknar min K-pist och jag undrar ibland vad som hände med den efter att den återlämnades till förrådet där den en gång kvitterades ut från. Förmodligen smältes den ner. Kanske är stålet i det tunga slutstycket armeringsjärn i en betongbro nu för tiden, medan resten av vapnet har blivit till en plogbill som bearbetar jorden på Varaslätten.

 

K-pisten togs i bruk alldeles efter Andra världskriget och var under en tid Svenska försvarsmaktens enhetsvapen. Den dök även upp i andra länder där den, av vad jag har förstått, licenstillverkades. När jag var FN-soldat i Sina år 1978 – 79 såg jag egyptiska militärpoliser som bar K-pist. Den tillverkades i Egypten under namnet Port Said, och sades vara så klen att slutstycket och fjädern kunde fara ut och träffa skytten i ansiktet. Under min tid i San Diego, Kalifornien i början av 1980-talet hände det att par gånger att gamla vietnamveteraner sken upp när de hörde att jag var från Sverige.

”I used The Swedish K in Vietnam. A really great weapon for jungle warfare. The relatively slow and heavy bullet went well through the vegetation, and The Swedish K was more reliable than our M16.”

Ammunitionen kallas i USA för Cop-killer. Den är kraftfull för att vara en så liten patron, och eftersom kulan är stålmantlad kan den slå igenom en skyddsväst. Därav det hemska namnet.

Ett sådant vapen sov jag alltså med under sängen när jag var tonåring.

Publicerad i Okategoriserade