Det började med ett filosoferande över en kartbok. Jag hade hemlängtan när jag satt där på United States International Universitys bibliotek i San Diego. Denna längtan, som naturligtvis till en stor del gällde familjen, var just då kanske ännu starkare till skogarna och vattendragen. Längtan fick mig att bläddra upp en karta över Skandinavien i en kartbok. Där såg jag Trollhättan vid Göta Älv och Vänern strax där ovan. Sedan följde min blick Klarälven norrut och då började jag fundera över hur långt bortifrån vattnet som rinner förbi min hemstad egentligen kommer. Klarälven kunde spåras upp till Femunden i Norge och därifrån gick det ett tunt blått streck in till Rogen i Härjedalen. Då växte en idé fram inom mig att jag skulle paddla kanot från Härjedalsfjällen och ända hem till Trollhättan. Idén bara växte och blev till dröm, för att ganska snart övergå till att vara en bestämd målsättning, ungefär som när en bäck blir en älv och till slut ett hav. Från den stunden kom hemlängtan att bli starkt förknippat med tankarna på detta kanotäventyr.

Den 28 maj 1983 kom jag hem till Sverige, med en akademisk examen, Bachelor of Arts Degree in Physical Education, i bagaget och med en längtan ut till markerna i mitt sinne. Det var inte läge att ge sig ut och paddla med en gång. Timmer flottades på älvarna när vattenföringen var stor efter snösmältningen i fjällen. Därför lät jag en tid förflyta och passade på att träna lite paddling.

Det stod klart att jag skulle behöva bära kanoten ibland, eftersom vissa forsar och vattenfall säkert skulle förekomma. Dessutom skulle jag behöva bära alltsammans in till den första tjärnen där sjösättning skulle ske. Men hur bär en ensam man en stor JOFA J-Canadensare som väger 40 kilo? Knepet var nog att komma in under farkosten. Med den tanken i bakhuvudet förlängde jag mesen på en ryggsäck med träslanor. När jag testade hur bra den idén var vände jag botten upp, pallade upp den ena ändan av kanoten, kröp in under, satte bäranordningen mot botten, rätade på kroppen och lyckades faktiskt hitta en slags balans. Jag provade att bära kanoten över uddar och åsar vid Öresjö. Fick jag bara upp farkosten ovanför huvudet gick det hyfsat bra, men att klättra över hagar på det sättet tyckte jag var ordentligt svårt.

Måndagen den 20 juni körde min mor kanoten och mig upp till Härjedalen. Min mormor var med på resan även hon, så jag hade en supporter till att ta adjö av vid Käringsjövallen, där jag släpptes av och bar in kanoten i skogen. Då var jag halvannan mil söder om Tännäs och in till närmsta paddlingsbara vatten, en tjärn som heter Östervingarna, var det 800 meter. Det var så svårt att få upp kanoten över skallen och hitta balanspunkterna för bäranordningen att jag högst ogärna satte ner och vilade. Mygg och knott angrep ansiktet medan mina händer var strängt upptagna med att hålla i kanoten, så jag framkallade ett slags underbett och försökte freda mig från insekterna genom att blåsa. Till slut kom jag i alla fall fram till vattnet och kunde pusta ut lite mera horisontellt. Men strax löpte jag tillbaka till Käringsjövallen och hämtade den övriga utrustningen. Sedan packade jag kanoten och började arbeta mig väster ut.

Nerförsbacken börjar

Vattnet i Östervingarna rinner ut i Östersjön via diverse älvar. Dit tänkte jag mig inte, men använde tjärnen som transportsträcka. Efter att ha burit kanoten över en ås kunde jag sjösätta i Västervingarna och nu var jag inne i Göta Älvs vattensystem. 770 meter över havet befann jag mig, enligt kartan och det skulle bli en rejäl nerförsbacke innan jag var ute i Skagerack. Fast nerförsbackarna i form av forsar och fall kunde vara hinder också. Jag for fram över tjärnar och i vattendragen mellan dem. Det var inte alltid paddlingsbart, så jag hoppade i vattnet och knuffade kanoten mellan stenar och knixar. Ibland simmade jag och ibland vadade jag, när jag inte kunde paddla. Men framåt gick det och jag hade roligt i strapatserna.

Sent på kvällen, eller om det kanske hade hunnit bli natt rent av, var jag ute vid Rogen och i en vik strax öster om Rogenstugan slog jag läger. Kväll eller natt var ju inte viktigt, för det blev aldrig riktigt mörkt. Men kallt blev det. Kläderna var våta och kroppen tappade värme så snart jag slutade paddla. Inte ens sovsäcken kunde isolera tillräckligt. Det var nog bara ett par plusgrader och jag fick inte optimal kvalité på den nattvilan.

 Nästa morgon var det helt vindstilla, luften var klar och solen sken. Jag styrde ut på Rogen. Vattnet under mig var klart och runt omkring reste sig höga berg. Tallskogen längs stränderna var knotig och såg ut att vara mycket gammal. Trots att solen sken kändes det kyligt. Så tog Sverige slut och blev till Norge. Rogen tog slut även den och jag var inne i Femundsmarkas Nasjonalpark. Den första forsen vågade jag inte ränna ner i med kanoten, så jag gick i land, pallade upp fören på en myrstack och kröp in under alltsammans med bäranordningen på ryggen. Fast det var ett himla slit och om jag halkat på en sten och tappat kanoten hade den kanske blivit en hög med krossat glasfiber. Vid nästa fors tvekade jag först, men äventyrslusten vann över förnuftet. När forsen sög tag i kanoten och hastigheten ökade tills det inte längre fanns någon återvändo, steg pulsen. Tyst jublande satt jag där och tyckte att det var oerhört roligt. Så fortsatte jag nerför några forsar och blev allt djärvare. Men en djärv äventyrare råkar förr eller senare illa ut och i mitt fall blev det förr än senare. Jag kom till en kraftig och lång fors. Den såg farlig ut och jag kalkylerade med risken att kapsejsa, så därför stannade jag, bar ner packningen till slutet av forsen, sprang upp igen, hoppade sedan i kanoten och lät mig sugas med. Strax efter forsnacken vräkte en stoppvåg runt fören så jag for ut över styrbordssidan och hamnade i ett inferno av skummande vatten. Instinktivt spred jag ut armar och ben för att inte tumla runt. Farten ökade och jag slog mig mot stenarna, men tappade inte helt kontrollen, så jag lyckades till slut styra mig in bakom en sten och kunde ta mig in till stranden. Kanoten studsade mellan stenarna och jag själv stod där och kunde bara titta på. Men det hade jag inte tid med mera än i någon sekund, för sedan sprang jag ner till höljen, där kanoten nu flöt omkring i bakvattnet. Just då kände jag mig väldigt omtumlad och förvirrad. På något sätt var det som om en person till fanns med mig och det tog en kort stund innan den andre, eller rättare sagt känslan av att jag inte var ensam, försvann. Kroppen värkte och jag var nerkyld. Att hoppa i höljen och simma ut för att få tag på kanoten var inget jag gjorde för nöjes skull. Det gjorde jag för att jag måste. Ändå kände jag mig väldigt tacksam över att hela det här tillbudet gick så bra som det gick. Mina egna skrapsår skulle läka och ingen utrustning hade gått förlorad. Fast jag lovade mig själv att vara mera försiktig i fortsättningen.

Och försiktig var jag även av ren nödvändighet. Ån som avvattnade Rogen blev allt större efter hand som den fick påspädning från andra vattendrag i Femundsmarka och den blev till en liten älv som heter Röa. Forsarna blev allt vildare och störtade sig fram med mera kraft för varje tjärn som passerades. Istället för att riskera livet ändrade jag taktik och släpade kanoten i blåbärsriset förbi forsarna.

En färdkamrat

När jag slet som värst och undrade om jag över huvud taget skulle komma ner till Femunden innan snön föll i slutet av september så att kanoten skulle glida lättare på den, hörde jag en försynt norsk stämma som frågade om jag behövde hjälp. Där stod det en senig man i 40-årsåldern. Naturligtvis tackade jag ja till detta till synes gudasända erbjudande. Sedan tog vi i var sin ända på kanoten och bar den längs forsen till nästa sjö.

"Får jag åka med?"

 Självklart fick han det och sedan fortsatte vi att bära och paddla resten av den kvällen tills vi kom fram till en stuga som hette Rövollen. Där la vi våra utrustningar och sedan bar vi kanoten några kilometer ner till Femund.

Han hette Leif och kom från Trondheim. Nu var han ute på en fisketur i Femundsmarka, men det hade inte nappat så bra, så han tyckte väl att paddling såg roligare ut än att resultatlöst fiska. Det var jag tacksam för, ty Leif var "ödemarkstrevlig". Med det menas att hans lågmälda personlighet passade in i miljön där vi befann oss. Till min stora glädje ville han följa med ut på Femund nästa dag och med min reservpaddel i näven utgjorde han ett perfekt resesällskap. Leif jobbade till vardags som sättare på en tidning, men innan dess hade han varit signalist på valfångstfartyg i Sydatlanten och på vanliga handelsfartyg. En sådan här manuellt framdriven sjöfart dög han bra till också. De historier han berättade från oceanerna och från sina vildmarksupplevelser var roliga att lyssna till.

"Jag har fått slut på snuset," sa Leif på eftermiddagen.

"Vi kanske ska gå i land i Elgå och proviantera," föreslog jag.

Leif sa inte att det var nödvändigt, men jag fattade att snus var viktigt för denne kämpe. Jag själv tyckte att mera proviant skulle kännas tryggt att ha.

"Affären stänger nog klockan fem," sa Leif.

När jag tog en titt på kartan och en titt på klockan såg jag att vi skulle få svårt att hinna fram i tid. Därför styrde vi in till stranden och lade till. Det var några kilometer ner till Elgå och om jag sprang skulle jag hinna dit i tid.

"Köp Ljunglöfs!"

Med de avskedsorden från Leif sprang jag iväg och hann fram till den lilla affären. Elgå var bara en liten by dit sällan någon annan än elgåborna hade ärende. Vägen gick inte längre. Den enda kommunikationen som tog folk bortom byn var den färja som trafikerade Femunden. Jag trivdes i byn den korta stund jag var där. Fåren gick omkring mellan husen lite hur som helst. Efter tre år i storstaden San Diego var detta en miljö jag var glad att se.

Leif och jag paddlade vidare på Femunden. Sent den kvällen kom vi till en udde vid foten av Björnebergen, där vi slog vi upp våra respektive tält. En liten eld fixades till och Leif kokade kaffe. Vi satt och pratade lågmält med varandra, på det sätt som miljön inspirerade till. Efter en stund kröp jag in i mitt tält och somnade. Någon timma senare vaknade jag för att gå ut och pinka. Där ute satt Leif kvar vid elden.

"Ska du inte lägga dig?"

"Nej, det kan jag inte få mig att göra. Sådana här nätter får en människa inte uppleva många av under en livstid och den här vill jag inte sova bort."

 Jag gjorde vad jag skulle och satte mig sedan en stund med Leif. Vi blickade ut mot norr över Femunden. Det var skumt, men inte mörkt och på himlen i nordost anade vi ljuset från den nya dagen som snart skulle komma. Vattnet låg blankt och bergen reste sig runt sjön. Leif hade helt rätt i detta med att den här natten inte borde sovas bort.

Vi gjorde oss ingen brådska nästa dag, men paddlade söder ut på den blanka sjön. Solen sken och bättre än så behövde inte förutsättningarna för paddling vara. Till slut närmade vi oss ändan på sjön. Där kom vi in i suget av strömmarna från sjöns utflöde.

"Gapa upp ordentligt nu för här får du ett stort köttstycke sa flottarn när han åkte ner i forsen," sa Leif.

Forsen vid sjöändan var inte märkvärdig så den klarade vi bra och sedan kom vi ut i lugnt vatten vid en väg som tangerade sjön. Där sa Leif att han skulle stiga av och ta en buss för vidare befordran hem till Trondheim. När han tog adjö av mig och tackade för färden, stack han under mina protester till mig 100 norska kronor. Jag tyckte att jag gått med vinst på att ha honom med på färden redan innan han gav mig pengar. Men tydligen hade Leif också gått med vinst, för han sa att detta varit en av hans livs bästa upplevelser.

Ensam med älven

Ensam paddlade jag vidare i Trysilälven. Efter en stund och en sträcka kom jag till en fors. Där stod en dam och jag frågade henne om hur älven var att paddla. Även om hon aldrig farit fram i kanot kunde hon kanske ge lite upplysningar om forsar och faror. Och nog upplyste hon mig alltid! Hon berättade om att förra sommaren hade en 27-årig tyska omkommit i forsen när hon försökt paddla den. Jag var 27 år själv och tyckte att det skulle vara ett oerhört slöseri med tid att omkomma. Då drog jag upp kanoten, satte den på kanotvagnen och rullade iväg alltsammans på grusvägen som ledde förbi forsen. Men sedan var jag ute på älven igen.

Hela Trysilälven var en enda lång nerförsbacke mil efter mil. Vattnet stråkade och rann på ordentligt. Jag satt på helspänn och tittade framåt så långt ögonen kunde nå Det gällde ju att inte fångas av vatten som jag inte kunde klara. Ibland, när jag kände mig tveksam, gick jag iland och om jag såg någon utefter älven ropade jag och frågade om det fanns forsar framöver.

"Bare stryk!" ropade man tillbaka.

Stryk är tydligen allt från stråkande vatten till sådant som jag själv tycker är riktiga forsar. Det hände att jag valde att rulla kanoten på vägen förbi någon passage som jag inte ville riskera livet i. Men mesta delen av sträckan satt jag med ett oerhört uppskruvat psyke och försökte hålla farkosten på rätt köl mellan stenar, stoppvågor och timmerbrötar. Hela mitt inre var upprymt av glädje och jag tyckte att detta var det roligaste jag haft i hela mitt liv.

På kvällen slog jag läger på en tallhed intill älven. Runt omkring reste sig höga berg. Då fick jag intrycket av att hela dalgången var en gammal älvbotten från en gigantisk istidsälv som rann här för 10.000 år sedan. Nu hade alltså vattenföringen minskat och vad som återstod var bara Trysilälven, som ringlade sig fram i dalen. Om denna amatörmässiga observation hade någon substans i verkligheten vet jag inte, men det kändes i alla fall som om det förhöll sig på det sättet.

Nästa dag var det midsommarafton. Jag paddlade vidare nerför älven och satt där nästan lika exalterad som jag var igår. Vid Sensjöoset valde jag att satsa på säkerheten och rullade kanoten på vägen, men hoppade i och paddlade så snart tillfälle bjöds.

Att färdas på den här typen av vatten innebar för min del att jag satt där och tittade efter tecken på faror. Stoppvågor, timmerbrötar, stenar och allt för brutala förhållanden tänkte jag undvika. Farorna gjorde hela upplevelsen starkare, för jag tog inte livet för givet. Fast det var egentligen lika roligt fram mot kvällen när jag kom ner till Trysil. Där var det riktigt lättpaddlat eftersom man hade sprängt stenar för att underlätta flottningen. Därmed slapp jag sitta på helspänn och läsa vattnet för att undgå att hamna i några obehagliga fällor.

Vid ett hus intill älven strax söder om Trysil pågick det en fest. Folket där ropade in mig och jag var inte nödbedd. Några minuter senare bänkade jag mig vid ett trädgårdsbord och trakterades med mat. En stor kniv satt i en huggkubbe intill bordet och en rejäl korv låg där karvad men inte helt förtärd. Man berättade för mig att de firade Sankt Hans. Jag antar att han är identisk med Johannes Döparen, som ju är den till vars ära vi firar midsommar i Sverige. Efter en timmas mycket trevligt umgänge tackade jag för mig och skulle paddla vidare. Innan jag gick ner till farkosten ville de bjuda mig på innehållet i en plastdunk, men det tackade jag nej till. Jag hade i alla fall pölse, lompe och två pilsner i magen och det fick räcka.

Bävrar sam oblygt intill kanoten och kvällen var stilla. De djuren hade sina bon ingrävda i strandbrinken, till skillnad från artfränderna som dämt vattendragen i Femundsmarka. Det första kraftverket i detta långa vattensystem stötte jag på vid Sangsforsen och efter att ha dragit kanoten förbi dammen och sjösatt nedströms turbinutsläppen paddlade jag vidare en stund, men klockan halv två på natten hade jag fått nog och slog läger.

Tillbaka i Sverige

Nästa morgon kom jag in i Sverige och paddlade ut på Höljessjön. Solen sken och det var varmt. Höljessjön är en stor kraftverksdamm, som skapats när man dämde i älven. Vid stränderna kan man se mörka stubbar nere i vattnet. Där lekte harpaltar en gång, men nu leker abborrarna där istället. Sjön är också ett stort timmermagasin. Flera kvadratkilometer massatimmer flöt i sjön. Jag bläddrade mig fram mellan stockarna på vissa ställen. Timmerlänsorna var en annan utmaning, men jag utvecklade snart en teknik där jag trampade ner den ena stockändan i en skarv och skjöv kanoten över kedjan som band ihop stockarna. De sista kilometerna av sjön närmast dammen var helt igenkorkade med massaved, så jag tog upp kanoten, vecklade ut vagnen, placerade farkosten i balans, spände åt remmarna och vandrade iväg på grusvägen öster om sjön, i motsatt riktning till den jag gick tre år tidigare just där på min promenad till Järpen.

Ett kraftverksdämme i min färdväg och nedanför den en torrlagd älvfåra på några kilometer! Tänk vilket hyckleri det varit om jag ställt mig att svära över detta ingrepp i naturen och i min möjlighet att paddla! Det vore ett hyckleri eftersom jag till vardags är en glad konsument av elektricitet. Min fina glasfiberfarkost hade nog kostat ett antal kilowattimmar att tillverka, så jag vandrade belåten vidare längs vägen och sjösatte igen nedanför turbinutsläppen. På kvällen paddlade jag förbi Höljes och slog läger alldeles innan Strängsforsen.

Men Strängsforsen avstod jag från att paddla nästa dag. När jag sjösatte där Klarälven lugnade ner sig en aning, kom det fram en tysk till mig och frågade om jag hade glasfiber att undvara. Han hade släppt på nerför forsen och kört sönder. Tyvärr hade jag inget glasfiber. Det hade jag helt enkelt inte tänkt på att ta med mig, men förstod att det hade kunnat vara en grej som avgjorde om jag klarat att fortsätta eller tvingats ge upp ifall olyckan varit framme i Femundsmarka.

Älven var utmanande ner till Sysslebäck, men sedan lugnade den ner sig och blev näst intill enformig. Efter en mil eller så kändes det som om jag inte kom någonstans alls, för det såg likadant ut bakom varje meanderkrök. Nipor stupade ner i vattnet, sandbankar i innerkurvorna, kalhyggen uppe på sluttningarna och på flera ställen hade man använt älven som soptipp. Det låg gamla tröskverk och andra utrangerade jordbruksmaskiner i vattnet. Turister färdades på flottar de byggt av massatimret som ändå ska ner till fabrikerna vid Vänern. De stackarna kan inte ha det allt för roligt. Älven strömmar med två kilometer i timman och i den motvinden de har idag reduceras hastigheten ytterligare. Det tar dem lång tid att komma runt nästa krök och där ser det bara att älven inte förändrats. Jag såg några som kört fast på en sandbank i en innerkurva. Nej, jag är glad att jag har min kanot.

Nästa dag var kall och blåsig. Jag bjöds på kaffe av ett par frusna tyska flottfarerskor och hade det riktigt socialt en stund. Tyskorna sa att de aldrig mera skulle åka på en flotte och jag försökte inte övertala dem att de hade fel och borde ge stockarna en ny chans nästa sommar. Istället tyckte jag synd om dem, för har man sett fem kilometer av den här delen av älven så har man sett elva mil. Det bekräftades när jag kom ner till Edebäck på kvällen och slog läger, för då kunde jag se tillbaka på en så lång sträcka sedan Sysslebäck.

Den hårda sydliga vinden fortsatte även nästa dag. Ibland var det som att paddla in i en vägg och om inte medströmmen hjälpt mig skulle det blivit väldigt frustrerande. Resten av sträckan ner till Karlstad är allt annat än vildmarkslik. Flera samhällen passeras och i samhällena finns det som regel ett kraftverk, som ursprungligen var anledningen till att folk bosatte sig där över huvud taget. Fast innan där fanns kraftverk låg det en fors som egentligen var det som gjorde att man kunde bygga industrier där. I en av dessa byar, Munkfors, gick jag in i affären och handlade mat. Sedan snuskade jag i mig en stor burk ansjovis med huvud, inälvor och fenor, utan att tänka på maneren. Det ensamma livet med skogarna och älvarna har tydligen redan förändrat mitt matbeteende. Men gott var det och näringen behövdes till den hårt arbetande kroppen.

Att ta upp eller få i kanoten i vattnet vid kraftverken var på sina ställen ett slit. Oftast låg där sprängsten som en slags strandskoning. Där låg flottningstimmer också och jag utvecklade en metod där jag drog ihop stockar och släpade kanoten på dem över stenarna.

Jag hade slagit läger vid Olsäter och därifrån gav jag mig iväg nästa morgon. Motvinden var minst lika hård idag som den var igår. Vid Deje, liksom i alla de andra byarna jag passerade till fots, hände det förmodligen att någon undrade vad det var för en märklig individ som kom där och skjöv en kanot framför sig på gatorna. Här, i byn som luktade sulfitfabrik, handlade jag mat så det skulle räcka i några dagar. Men pengarna var nästan slut, så det blev inte en så omfattande proviantering som jag hade tänkt mig. Att få tag på nya pengar var inte helt lätt, eftersom Postkontoret inte öppnade förrän på eftermiddagen. Så länge ville jag inte vänta. Därför paddlade jag iväg, men körde tydligen in i fel arm av älven där den delade sig, så att jag hamnade i sjön Lusten. Det var, för att leka lite med ord, olustigt. Sjön var ett enda stort upplag av flottningstimmer, så jag fick bläddra mig fram mellan stockarna. Varje meter kostade ett väldigt slit. Till slut kom jag dock igenom, efter att bland annat ha släpat kanoten ett stycke. När jag sedan kom till Forshaga var jag helt utsvulten och satsade av de sista kronorna jag hade på att köpa en liter mjölk och en limpa bröd, som jag förtärde innan jag orkade paddla vidare. Vid Grava slog jag sedan läger bland albuskarna på den östra stranden.

Kuling på Vänern

På torsdagsmorgonen regnade det och blåsten från söder fortsatte när jag paddlade genom Karlstad. En massa människor var på väg till sina arbeten och jag var på väg ut till Vänern. Efter att ha paddlat förbi flygplatsen kom jag ut i sjön. Där gick vågorna, just som jag förväntat mig, höga. En canadensare är inte konstruerad för att vara sjövärdig i sådana här böljor och det var nog dumdristigt att paddla ut på öppet vatten i de här förhållandena. Men min drift att komma framåt var enorm. Ett åskväder tvingade dock in mig till Onsön. Tältet restes och sedan låg jag där och vilade i någon timma innan jag guppade vidare bland de höga vågorna som fräste och bröt över de grynnor jag med tur lyckades undvika. Riskerna var för stora och jag sökte nödhamn redan på nästa halvö. Där låg jag sedan i tältet och lyssnade till vinden i tallkronorna och dånet från vågorna som hamrade in mot stranden. Miljön var riktigt behagligt avstressande. Ändå stressades jag på sätt och vis, för jag ville vidare.

En anledning till att jag inte kunde finna mig riktigt till ro där jag tältade i skogen var att maten höll på att ta slut. Mellan mig och Trollhättan fanns det egentligen ingen möjlighet att proviantera. Jag blev kvar på udden i mera än ett dygn. De hårda sydvindarna bestod och ibland regnade det. Dumt nog hade jag inte med mig någon bok att läsa. Hade jag haft det skulle tiden passerat snabbare och hungern som kom av att jag inte unnade mig mera än en högst knapp ranson bröd, var märkbar. Jag tog en promenad i skogen, men kände mig matt och svulten, så jag strosade tillbaka till tältet och fortsatte att vila.

Strax efter tolv, natten mellan fredag och lördag, vaknade jag upp och lade märke till att vinden lät mindre i tallkronorna. Vrålet från brottsjöarna var borta. Istället kluckade vågorna mot stenarna i strandkanten. Sjön hade lugnat ner sig! Nu gällde det att ta tillfället i akt, så jag rev lägret, packade alltsammans i kanoten och paddlade iväg på Vänern, med en sydvästlig bäring. Planen var att komma ner ett bra stycke på Värmlandsnäs innan det blåste upp igen. Näset skulle kunna ge mig så mycket lä från en eventuell sydvästvind att vågorna inte hann byggas upp och göra paddlingen jobbig och farlig. Blåsa upp kunde det göra när som helst, så jag grävde på ordentligt med paddeln.

Vänern var ödslig och mörk. Ljusen från Skoghallsverken lyste allt svagare bakom mig. Efter några timmar dök ett fyrljus upp i väster, i den riktning dit jag var på väg. Men några fler tecken på civilisation såg jag inte den natten. Förmodligen var sjön ganska grund på sina ställen, för dyningarna som låg kvar efter flera dagars hård blåst, fräste när de bröt över det jag antog var grynnor.

Paddlingen var stämningsmättad och miljön framkallade en känsla av äventyr. Hela mitt inre var upprymt av glädje. Detta var ännu en av de absolut bästa upplevelser jag haft i en kanot. Förresten, det kanske kan rankas bland de bästa timmarna jag haft hittills under mitt liv.

Gryningen började anas vid 3-tiden och när klockan var sju drog vinden på igen, men då hade jag nått fram till Värmlandsnäs. Vågorna byggdes upp på nytt och kom in från söder. Valet stod egentligen bara mellan att söka nödhamn och vänta ut vädret, eller så kunde jag gå i land och rulla kanoten söder ut på näset. Det senare alternativet tycktes mig vara bäst, för jag var hungrig och ville komma hem och äta mig mätt.

Vid en badplats drog jag upp kanoten, vecklade ut vagnen och spände fast alltsammans. Sedan skjöv jag kanoten framför mig på vägarna söder ut. Vänern fick häva sig i hur stora vågor den ville just då, för jag klarade mig bra ändå. Miljön på Värmlandsnäs tilltalade mig mycket. Jag älskar avkrokar. Lika mycket avkrok som Elgå, där jag köpte snus till Leif förra veckan, var ingen plats här, men det dög åt mig ändå.

Jag slog läger vid sydspetsen av näset. På morgonen som följde blåste det kuling. Regnskurarna stod på kö och avlöste varandra. Detta var ett riktigt oväder och efter att ha paddlat bara några hundra meter ut i skärgården insåg jag återigen det jag redan visste, nämligen att en öppen turistcanadensare inte är byggd för sådana här förhållanden. Trots att jag var inomskärs höll vågorna på att vräka mig över ända. Därför var det inte svårt att fatta beslutet att söka nödhamn på ett litet skär med en albuske på. Tältet restes, luftmadrassen blåstes upp med lungornas hjälp och sedan la jag mig och vilade. Vilade och väntade, väntade på bättre väder.

Fast på skäret och fasta på skäret

Det fanns inget att göra på denna vattenomflutna granitklump. En promenad på ett tiotal meter var all distans jag kunde få till. Fångad på skäret var jag, denna söndagen den 3 juli 1983. Söndagen blev faktiskt en vilodag och efter den korta paddlingen från nattlägret och ut till skäret begick jag inga fler sabbatsbrott. Där låg jag inne i tältet och lyssnade till vädret. Det var faktiskt ett väder som lät väldigt mycket. Jag sov ibland, eller låg och tänkte, men hade inget att sysselsätta mig med. Hungern slet inne i kroppen, fast jag ransonerade disciplinerat det lilla mängd bröd jag hade kvar. Hunger och sysslolöshet kan snabbt få en annars relativt normal människa att bete sig konstigt. Jag letade upp skräppåsen och plockade i mig brödsmulor. Ett korvskinn fann jag också och det tuggade jag på för att få en känsla av smak och ätande. Sedan läste jag på messmörsburken och lärde mig innehållsdeklarationen på Pååls Gott Gräddat Grovbröd mer eller mindre utantill. Det brödet innehöll ett visst antal kilojoule per 100 gram och så stod det att det kanske var lingonen som gjorde brödet så gott. Sådant var mitt litterära utbud ute på skäret. Plånboken innehöll inga upphetsande fynd när den inventerades. Sju kronor var hela min återstående tillgång på kontanter. Men bristen på pengar var inte så märkvärdig, för enligt min bedömning var bristen på affärer att göra slut på pengarna i en ännu mera begränsande faktor. Efter lite tittande på kartorna och räknande uppskattade jag att det var 2 ½ dygn av paddlande innan jag kom hem till kylskåpet och skafferiet i Trollhättan. Antalet återstående dagar med detta lågtryck som drev på sydvästvinden till kulingstyrka hade jag ingen aning om. Men trots förhållandena var jag mycket lycklig. Eller kanske tack vare förhållandena?

Tydligen behöver hjärnan bränsle för att fungera optimalt. I alla fall tror jag att det var hungern som drev mig iväg från skäret nästa förmiddag, med kurs söder ut genom skärgården och rakt ut på öppna Vänern. Vinden hade minskat i styrka, men sträckan mellan de sydligaste öarna i skärgården utanför Värmlands Näs och över till Västergötland var så stor att jag nästan skulle tvekat att ta mig an den ens under gynnsamma kroppsliga och meteorologiska förhållanden. Nu var jag emellertid svulten och sjön hävde sig ordentligt så fort jag kom utomskärs. Vinden drog i och byggde upp de gamla dyningarna Plötsligt var jag vid en punkt utan återvändo. Om jag vänt tillbaka skulle böljorna kommit in snett bakifrån och då hade risken för haveri ökat. Kanoten hade då lättare ställt sig parallellt med vågorna och därmed varit svår att hålla på rätt köl. Med en klump i den tomma magen siktade jag in mig på landet där i söder, Läckö. Varje våg var en motståndare som jag var tvungen att parera. Om jag höll fören i 45 graders vinkel mot sjöarna hade jag bäst kontroll. Men att släppa paddeln om än bara för någon sekund var inte på tal. Vatten skvätte ständigt och ibland kom det in åtskilliga liter med en enda våg. På botten i min farkost skvalpade allt mer vatten och jag kunde inte släppa taget om paddeln för att ösa ur det. Dessutom blev jag pinknödig, men kunde inte tillåta mig att åtgärda detta. Kraften i vågorna var ansenlig och därför måste jag själv paddla med så stor kraft jag någonsin kunde förmå mig till. Motivation saknades sannerligen inte, för jag fruktade för livet. Till råga på allt blev jag rejält sjösjuk av gungandet och av att stirra så intensivt på nästa våg som var på väg in. Kontakten med horisonten blev sparsam och balanssinnet rördes till. De gånger då jag lyfte blicken från böljorna som anföll kände jag mig ensam i denna utsatta situation. Trots att det var en solig, om än kylig, måndag under industrisemestern såg jag bara en enda båt ute på sjön. De vita seglen lutade rejält. En ensam segelbåt någon kilometer öster ut och här en ensam kanotist som var jag själv! Jag slet något oerhört, men det gav resultat. Efter 3 ½ timma kom jag till slut över till säkrare vatten vid Läckö slott. Pinknödig, sjösjuk, trött, men väldigt belåten med att vara vid liv, stapplade jag iland och gjorde det jag prioriterade högst just då. Det nästa jag tömde var kanoten. Lågt räknat hade säkert över 100 liter vatten skvätt in, för ryggsäcken flöt. I vänsterhanden hade jag en blodblåsa som minne av att paddeln hållits i samma grepp under hela överfarten.

Redan när jag satt ute på Vänern lovade jag mig att aldrig mera riskera livet på ett så dumt sätt. Det löftet tänkte jag hålla och vid slottet satte jag kanoten på vagnen och rullade den ner till sundet som skiljer Läckö från fastlandet. Även där blåste det ganska hårt, men några vågor gick där inte, så jag paddlade iväg väster ut. Hungern fortsatte att härja med mig och jag tänkte på olika maträtter.

Frukostlängtan

När klockan var sju på kvällen var jag i närheten av Rackeby och paddlade in till en brygga där en tonårspojk stod. Nu gällde det att komma hem till Trollhättan så fort som möjligt, så jag bestämde mig för att rulla kanoten på vägarna till Göta Älv, som låg fem mil längre väster ut. Om jag paddlat på Vänern kanske det skulle ta flera dygn av motvind och vågor. Maten hade varit nästan slut i flera dygn och det fanns en gräns för hur utmärglad jag tänkte bli. Jag frågade pojken om jag fick ta upp kanoten vid bryggan och det var jag välkommen att göra, sa han. Han var artig och frågade om jag ville ha hjälp. Erbjudandet avböjde jag, lika artigt som han framförde sitt.

"Ok, då går jag in och äter kvällsmat," sa han.

Kvällsmat! Ordet träffade mig rakt i magen, liksom. När han sagt det hallucinerade jag en tallrik med spenat och kokta ägghalvor med en klick kaviar på varje. Då bestämde jag mig för att äta frukost hemma i morgon bitti.

Strax efter att jag tagit upp kanoten och gick där och skjöv den framför mig på en liten grusväg, träffade jag en man och några ynglingar. De sa att de varit nere vid sjön och tittat på dyningarna. Då berättade jag att jag paddlat över från Värmlandsnäs tidigare under dagen.

"Du är en modig man," sa pappan.

Han var alltså ute och promenerade med sina pojkar och de berättade att de paddlat Trysilälven mellan Jordet och ner till Sysslebäck för någon vecka sedan. Vi hade så när strålat samman där.

Detta med att jag var en modig man höll jag inte med om, innerst inne. Det var inte en fråga om mod. Det var dumhet att riskera livet så där och orutin att låta mig fångas av vågorna. Men nu skulle ingen kapsejsning kunna bli slutet för mig på ett tag. Kanske en trafikolycka, men småvägarna under natten torde nog inte vara så trafikerade.

Jag vandrade förbi Rackeby, Skalunda, småbyar och bondgårdar på min väg väster ut. När mörkret föll la jag ryggsäcken i kanoten och började springa. Detta med att löpa gjorde jag av två orsaker, nämligen för att fortare komma hem till maten och så för att löpning är ett synnerligen naturligt förflyttningssätt för mig. Trots att kroppen var urlakad på muskelbränsle gick löpningen lätt och jag trivdes med tillvaron.

När klockan var ett på natten kom jag fram till Tun. Där stannade jag till och åt upp de sista brödskalkarna jag hade kvar. Detta sköljdes ner med några klunkar vänervatten som jag buteljerat i ett par gamla sirapsflaskor. Rasten blev inte lång och snart hade jag löpt förbi Ås och Sal. Siluetterna av Hunne och Halleberg avtecknade sig allt tydligare mot horisonten i väster. Himlen var klar och natten stilla. Kroppen kändes helt fantastiskt outtröttlig. Hälsan teg verkligen inte still, för jag var euforiskt lycklig av tacksamhet för att jag kunde paddla och springa timma efter timma utan några som helst obehag. De extraordinära förhållanden jag levt under på sistone, med kamp mot vädret och hungern, gjorde så att känslan av äventyr förstärktes. Inget är lika roligt som att försöka trötta ut sin kropp utan att lyckas med det.

Vid Tore Mosse, mellan Hunneberg och Dättern, började en fågel ljuda inne i ett snår. Sedan stämde en till in, och en till och snart var allt ett enda stort fågelkvitter. Gryningen kom och väckte upp naturen. Jag själv löpte vidare och lyckades ta mig förbi den trånga sträckan av Riksväg 44 mellan Hunneberg och Halleberg innan trafiken började.

Strax söder om Vargön kom jag fram till Göta Älv, sjösatte kanoten och paddlade söder ut. Stallbackabrons långa båge reste sig över älven innan jag till slut kom jag ner till Trollhättans Roddsällskaps brygga på Spekön. Där gick jag i land. Hungrig men förväntansfull skjöv jag kanoten på vagnen genom staden hem till Skogvaktaregatan 6. Klockan 7:30 gick jag över tröskeln, la ifrån mig utrustningen, duschade och sedan förverkligades en dröm som närts ett bra tag vid det här laget – jag lastade in en rejäl frukost i en kropp som en lika lång tid undernärts. 23 timmar tidigare hade jag startat från skäret söder om Värmlandsnäs. Denna etapp hade varit 11 mil av mer eller mindre oavbrutet paddlande, vandrande och löpande.

Äntligen mat

Frukosten smakade himmelskt, naturligtvis. Efter att ha ätit mig mätt klev jag upp på badrumsvågen. När jag for hemifrån för drygt två veckor sedan vägde jag 72 kilo. Nu fanns det bara 65 kilo kvar. Jag hade alltså tappat sju kilo. Överflödsfett fanns det knappast på min magra löparkropp ens då äventyret startade. Kroppen hade nog till viss del eldat med eget skrov, så att säga, och förbränt en hel del muskler.

Mätt och belåten ägnade jag resten av denna tisdag åt att vila. Samt naturligtvis åt att handla mera mat och äta upp den!

Matorgierna fortsatte även nästa dag och ätandet gjorde tydligen nytta, för jag klarade av att pressa upp vågen till 67 kilo. Men ännu mera näring behövdes, för tittade jag mig i spegeln i helfigur såg jag ut som en anatomiplansch. De rätter som jag hallucinerat när hungerattackerna var som värst lagades till och åts upp. Ägg och spenat, blodpudding, färskpotatis och sill, samt massor med smörgåsar stod på menyn.

Vilodagen efter att jag kom hem ägnade jag, förutom att förtära en massa mat, åt att cykla ut till Öresjö och där ute rodde jag en sväng på sjön med aluminiumbåten. Längtan efter ännu fler äventyrsliknande strapatser var stark. När jag satt där ute på sjön och rodde stod det klart för mig att jag skulle fortsätta min kanottur redan i morgon.

Fortsätter mot havet

Morgondagen, då jag skulle fortsätta att paddla, var torsdagen 7 juli. Den dagen började med att jag ringde runt och sökte en del lärarjobb. Vid middagstid rullade jag ner kanoten till Nohabs Järnvägsbro och paddlade ner till Slussarna, rullade förbi dem ner till älven och fortsatte sedan med strömmen mot havet. Ett mäktigt sommarhögtryck hade lägrat sig över Sverige, solen sken, det var 32 grader varmt och ingen vind blåste. Min tunna kropp grillades av solen och svetten rann, men jag älskade slitet med paddeln. Vattnet låg blankt, fast ibland sattes ytan i gungning av det flertal småbåtar som var på väg antingen mot Vänern eller Skagerack. Ibland kom det ett stort fraktfartyg på några tusen ton och då revs det upp vågor som var stora och branta så att kanoten hävdes och slängde.

När jag passerat Lödöse blev jag trött. Värmen hade tagit sin tribut. Svetten flöt om kroppen. Ansenliga volymer vatten hade omsatts och därmed torde en massa mineralsalter lakats ur mig. På kvällen paddlade jag in i Nordre Älv och på hisingssidan, nära Hakered, klev jag iland, drog upp kanoten i en hage, välte den med botten upp, la ut liggunderlaget där under, kröp ner i sovsäcken och somnade tungt.

Nästa morgon vaknade jag matt och märkligt yr. Två fjordhästar betade nära kanoten. När jag kröp ut ryckte de till och satte av med en väldig fart, skrämda av en syn de förmodligen aldrig tidigare sett.

Även den här dagen blev mycket varm och solig, men kroppen kändes trög redan från första paddeltaget. Glädjen var dock fortsatt stor eftersom havet låg runt kröken, så att säga. Egentligen skulle jag kunnat fortsätta norr ut genom skärgården så länge som vädret var så här bra. En kropp som signalerar trötthet på det sättet som min gjorde denna dag ska man emellertid inte pressa, så jag steg iland vid Kornhall och ringde till min mor. Vi kom överens om att hon skulle hämta mig vid Kovikshamn.

Snart såg jag den första rödmaneten. Havet! Med hjälp av min bilkarta i skala 1:300 000 navigerade jag ut i skärgården, passerade Stora Överön och satte kurs mot Brunskär. Klipporna var kala och landskapet var kargt. Nu hade jag alltså paddlat från rödingarna i Härjedalsfjällen till rödmaneterna på Västkusten. Jag hade börjat i en tjärn 770 meter över havet, med kala fjäll runt omkring. Nu var jag nere på havsnivån och hade kala klippor runt omkring. Däremellan hade jag upplevt massor med olika miljöer och strapatser. En känsla av tacksamhet uppfyllde mig.