En hyllning till kvinnokroppens styrka

År 1953 satte engelsmannen Jim Peters världsrekord på maraton. 2:19 – helt otroligt! Några år tidigare var det svenska löparfenomenet Anna ”Nora-Anna” Larsson världsbäst på den distans som kallades ”Damernas maratonlopp”, nämligen 800 meter. Inom friidrotten tävlade inte kvinnor på längre distanser än så. Deras kroppar ansågs vara allt för klena för att tåla att springa långt. Man trodde på fullt allvar att deras reproduktiva infrastruktur kunde skadas av de påfrestningar som löpningen utsatte den för. Skräckscenariot var att gravitationen i kombination med alla dessa stötar mot marken som varje löpsteg innebar skulle få den springande kvinnans innanmäte att falla ut. Detta var ett tungt vägande argument varför endast män skulle få löpa långt, trots att den gamle IOK-bossen Avery Brundage högtidligt deklarerat att ”ett 800-meterslopp är det närmaste en man kan komma barnafödandets smärta”.

Men även skidåkningen, som är en sport där gravitationen är snällare mot utövaren än vad löpning är, genererade oro för kvinnokroppens bräcklighet, vilket med tydlighet visade sig när Margit Nordin år 1923 åkte Vasaloppet. Blotta tanken på att en dam skulle ta sig an detta enorma kraftprov var innan hennes deltagande i tävlingen så otänkbar att man helt enkelt inte kommit på tanken att förbjuda henne att delta. Någon enstaka betraktare kanske beundrade fröken Nordin, men i media, till exempel i Idrottsbladet varur följande citat är hämtat, höll man inte igen på kritiken över hennes bedrift:

Nio mil är för långt för en kvinna. Det blir ingen tävling, det blir ett onödigt uthållighetsprov, och man kan inte vara säker på att alla som vilja försöka sig på uppgiften lika lyckligt komma att gå i land därmed. Ty nästa år komma många flickor som vilja starta – var lugna för den saken. Men de måste nekas.”

Och neka man gjorde. Först år 1981 tilläts det svaga könet att officiellt starta i Vasaloppet. Ett antal lösskägg smög sig visserligen med och klarade framgångsrikt de nio milen, men nu hade tiden kommit ikapp och förbi arrangörernas och skidförbundens argument om att kvinnan är för klen och att omklädningsrummen inte räcker till. Idag åker flera av de bästa damerna in bland de 150 bästa herrarna.

Mot den bakgrunden ter det sig märkligt att kvinnornas längsta distans i Skid-VM bara är 30 kilometer medan männen åker en femmil. Hur motiverar man det i vår tid? Att Kowalczyk, Kalla, Björgen, och de andra tjejerna är för svaga för att klara samma distanser som Northug, Olsson, Ustjugov och de andra grabbarna?

Jag är stolt över min sport – ultradistanslöpning. Där tror vi på kvinnan och hennes förmåga. I tävlingar längre än maraton känner jag inte till ett enda exempel på att man kortar distansen efter genus. Och några regler som förbjuder kvinnor från att vara med i loppen har jag aldrig hört talas om. Det är en underbar paradox, eftersom löpartävlingar på de längsta distanserna verkligen bjuder deltagarna på extrema påfrestningar.

Efter att ha varit åskådare vid två förlossningar har jag blivit en beundrare av det kvinnliga underlivet. Blotta tanken på att något som klarar ett så extremt kraftprov som en förlossning innebär, och därpå efter endast någon veckas återhämtning ånyo kan träda i tjänst som om inget hade hänt, får mig att le åt uppfattningen att löpning och annan konditionsidrott kan få alltsammans att lossa från sina upphängningsstrukturer och ramla ut.

Nu tillbaka till engelsmannen Jim Peters, som år 1953 satte nytt världsrekord på maraton. Han betraktades efter den bragden som ett fysiskt fenomen. 50 år senare sprang hans landsmaninna Paula Radcliffe maraton på tiden 2:15.25. Alltså fyra minuter snabbare.

Kvinnor kan. I tiotusental springer de Tjejmilen varje år. Jag har pratat med en man som var med och arrangerade den tävlingen. Han ingick i en patrull som plockade upp skräp och banmarkeringar efter att alla kommit i mål. Jag frågade honom om han någonstans där ute på Djurgården hittat en enda livmoder som ramlat ur någon av tjejerna som sprang det loppet. Detta förnekade han bestämt.

Nu för tiden tror knappast någon att kvinnor skulle ta skada av hårda konditionsidrotter. Så varför behandlar skidsporten dem ännu i denna dag som om de vore mindre fysiskt kompetenta än männen? Må tjejerna få åka femmilen i nästa Skid-VM!

Publicerad i Okategoriserade