Historien om svensk ultradistanslöpning

I begynnelsen fanns inte begreppet ultradistanslöpning. Man sprang på kapp och hade inga referenser till vad som var ultralångt. Så arrangerades de första Olympiska spelen i modern tid, i Aten 1896. Initiativet kom från franskt håll. Därför sprang man distanser grundat på det metriska systemet istället för på engelska yards och miles. Från början var det tänkt att den längsta distansen skulle vara 10　000 meter, men till åminnelse av den atenska härens snabbmarsch från slagfältet vid Maraton, där de lyckats driva tillbaka perserna till sina båtar, arrangerade man en löpartävling från Maraton och in till Marmorstadion i Aten. Så föddes maratonloppet och eftersom det var den längsta sträcka man tävlade på i olympiska sammanhang kom denna distans att bli till en slags norm. Normen blev sedan så grundligt accepterad som den längsta löpdistansen att en stor del av mänskligheten fick en slags mental barriär för att springa längre än 42 kilometer. Det var den mentala barriären som skapade begreppet ultra i ultradistanslöpning.

Barriären var dock inte tätare än att det i mitten av 1920-talet arrangerades en löpartävling mellan Göteborg och Varberg. Sträckan var 83 kilometer. Enligt boken Idrottshistoria Hur olika sporter uppstod och utvecklades, av Morgan Kihlberg samlade loppet ett hundratal deltagare och vanns av Sigurd Apelqvist på 10:34,30. Förmodligen var han Sveriges förste ultradistanslöpare (gångarna som tävlar på 50 kilometer räknas här inte in som löpare). Även om de flesta deltagarna sannolikt gick betydligt mera än vad de sprang kan man säga att detta var ett deltagarrekord för svensk ultradistanslöpning som stått sig in på 2000-talet.

Det dröjde länge innan nya ultradistanslopp arrangerades. På 1970-talet gick några sanktionerade tävlingar, till exempel Väsman runt och Hälsingeleden, som var ett antal kilometer längre än maratondistansen.

Dock fanns en liten skara svenskar som åkte utomlands och tävlade i 100-kilometerslopp. Bäst av dem lyckades Ulf Johansson, som löpte på 7:12 i Amsterdam 1972. Örjan Olsson från IK Finish var den förste svensk som sprang mera än något enstaka 100-kilometerslopp. Hans bästa resultat på distansen gjorde han i Köpenhamn 1975, med 7:37,30. Gösta Hallberg, Solvikingarna, var även han tidigt ute och kan mycket väl ha varit den förste svensken att mäta krafterna mot de tio milen.

Bertil Järlåker har sin givna plats i den svenska ultralöpningens historia. Han började som äventyrare och cyklade omkring i fjärran länder innan han gjorde en satsning på att bli en bra maratonlöpare. Intresset styrdes senare över mot ultradistanslöpning. Bertils klubb fick sanktion för en del ultralopp och deltagarna brukade vara, förutom Bertil själv, några klubbkamrater. En sådan tävling var Vättern runt, 30 mil, så det är förståeligt att det endast var huvudpersonen själv som kom i mål.

Bertil Järlåkers talang kom bäst till sin rätt i de riktigt långa och krävande loppen. Han fullföljde premiärupplagan av Spartathlon, 246 kilometer, 1983 och placerade sig bra. Några år senare fullföljde han det 100 mil långa loppet mellan Sydney och Melbourne. I 6-dagarsloppet i La Rochelle 1987 sprang han drygt 73 mil och satte ett svenskt rekord som står sig ännu drygt två decennier senare.

Visserligen hade Bertil Järlåker fått sanktion för något 100-kilometerslopp, men uppslutningen var som redan nämnts begränsad till några klubbkamrater. Det blev annorlunda när Lugi bjöd in till 100-kilometersloppet Lejonbragden i Lund 1984. Man kan med fog säga att detta lopp blev början på ultradistanslöpningen som tävlingsform i Sverige. Arrangörerna var mycket seriösa. Banan, som bestod av en slinga som löptes 10 varv, var kontrollmätt av förbundsmätare och mellantider togs var 10 kilometer. Loppet vanns av undertecknad på 7:03, före Hugo Liss. Året efter var ordningen i toppen densamma. Segrartiden blev dock 6:57,25. Detta var första gången en svensk sprang 100 kilometer under sju timmar. Hugo Liss hade 7:07. Lejonbragden fick Europacup status 1987. Lugi bestämde sig dock att sluta arrangera tävlingen efter detta. Deltagarantalet låg mellan 30 och 40, så någon ekonomisk vinst kunde arrangörerna inte se av sina insatser.

Löparklubben TV 88 tog över uppgiften att arrangera ett svenskt 100-kilometerslopp. De hade sin tävling, Stora Vänerloppet, i Skräcklanparken i Vänersborg. Tävlingen arrangerades fem gånger och sedan tog Bälinge IF och därefter Hultsfreds LK över.

Maria Jåfs blev första svenska dam att springa 100 kilometer under 10 timmar. I Bälinge 1993 sprang hon på 9:12,28. 1998 blev hon, dock med efternamnet Sollerman, även först under 9 timmar, med 8:57,54. Cecilia Petersson var i det loppet med sina 9:28,54 andra svenska under 10 timmar.

Under 1980-talet sanktionerade International Association of Ultradistancerunners, IAU, världsmästerskap på 100 kilometer. 1987 deltog Bengt Klang och undertecknad i tävlingen, som då gick i samband med Nacht van Vlaanderen i Belgien. Tävlingen var en folkfest med drygt 2000 deltagare. Jag blev sexa på 6:51. Detta var den första placeringen bland de främsta som en svensk löpare tagit i ett internationellt mästerskap i ultradistanslöpning. Tyvärr valde Svenska Friidrottsförbundet, liksom så många andra nationsförbund, att ignorera löpartävlingar på distanser längre än maraton. IAU gav oss dock rätten att tävla för våra respektive länder.

Några år senare togs ultradistanslöpningen upp i Internationella Friidrottsförbundet, IAAF. Därmed förlorade vi rätten att kalla vårt världsmästerskap för mästerskap.

Svenska Friidrottsförbundets attityd till ultradistanslöpningen var på 1980-talet avvisande, vilket blev uppenbart när arrangörerna av Spartathlon 1985 sände Förbundet en inbjudan att helt på Spartathlons bekostnad skicka ner två svenska löpare till loppet. På den tiden var policyn, som nämnts ovan, att löpartävlingar bortom maraton låg utanför Förbundets verksamhet och kontakten förmedlades aldrig. Tack vare svenska ambassaden i Aten lyckades dock arrangörerna få tag på Hugo Liss och mig. I Grekland, där tävlingen gick, bemöttes vi däremot med den största respekt. Turistministern bjöd alla deltagare på en fest efter loppet och 1987 bjöds jag in till en fest där jag fick träffa grekiske premiärministern Papandreou, idrottsministern Valirakis, samt den svenske statsministern Ingvar Carlsson, som var där på ett officiellt besök. Ultradistanslöpningen togs på allvar i de kretsarna.

SFIF:s attityd till ultradistanslöpning ändrades gradvis mot slutet av 1990-talet. 1997 tilläts ett lag bestående av Björn Jungnelius, Kjell-Ove Skoglund och jag att representera Sverige vid Europamästerskapen i 24-timmarslöpning i Basel. Vi fick landslagsdräkter av Förbundet. Detta såg vi som ett genombrott i vår strävan att bli accepterade som vilken annan friidrottsgren som helst.

I början av 2000-talet gick utvecklingen allt mera mot att ultradistanslöpningen blev en folksport vad gäller den sorts löpare som deltog i loppen. Orsaken till denna utveckling berodde till stor del på en enda person, KG Nyström, som genom att skapa trevliga arrangemang och, via medlemstidningen för Vi som springer, sprida positiva attityder kring deltagandet som sådant. KG arrangerade 24-timmarslopp, 6-timmarslopp och hade ett finger med i spelet i flera andra arrangemang. Han kan med fog kallas för tidsloppens fader i Sverige.

När det gäller spridandet av information och positiva attityder kring ultradistanslöpningen har löpartidningen Springtime, senare Runner’s World varit av stor betydelse. Tidningen har sedan 1987 givit utrymme åt artiklar om de långa loppen, och därmed hjälpt till att höja sportens prestige i Sverige.

I november 2006 tog Reima Hartikainen och jag initiativet att samla Sveriges ultradistanslöpare till ett möte och resonera om vad vi vill med vår sport. Ett 30-tal intresserade kom till mötet på Knorren i Trollhättan. Den första frågan vi hade att ta ställning till var om vi skulle sträva efter att liera oss med Svenska Friidrottsförbundet eller om vi skulle gå vår egen väg som en självständig idrott. Mötet beslutade med acklamation att vi skulle bli en del av SFIF. Mötet valde då en kommitté som skulle tillvarata ultradistanslöpningens intressen, såväl gent emot som i samarbete med SFIF, samt genom att hjälpa till att driva utvecklingen av svensk ultradistanslöpning genom att kvalitetssäkra arrangemangen, sammanställa statistik, etc. Kommitténs förste ordförande blev Roger Magnusson från Tibro.

I mars 2007 arrangerades det första riksmästerskapet inom ultradistanslöpningen. Ett 6-timmarslopp i Skövde fick den äran. Malin Wiman, IFK Skövde Friidrott och Stefan Hult från Löparklubben TV 88 blev de första riksmästarna i ultradistanslöpning med 65.565 meter, respektive 77.755 meter. 2008 arrangerades även det första riksmästerskapet på 100 kilometer i samband med Lapland Ultra i Adak. Aurore Byström och Reima Hartikainen segrade med tiderna10: 08.59, respektive 7:55.47.

I maj 2009 firade svensk ultradistanslöpning en historisk triumf när Henrik Olsson, Löparklubben TV 88, blev världsmästare i 24-timmarslöpning. Tävlingen arrangerades i Bergamo i Italien och samlade drygt 200 löpare från 28 länder. Europamästerskapet avgjordes i samma tävling, så Henrik fick dubbla titlar genom sin seger. En svensk ultradistanslöpare hade vunnit ett internationellt mästerskap.  

Hur kan då framtiden se ut för ultradistanslöpningen? Jag tror att vi kommer att se hur 24-timmarslöpningen flyttar inomhus. Skyddade från väder, vind och nattmörker kommer löparna att få optimala förutsättningar att prestera, vilket har stor betydelse i en tävlingsform som är så krävande att kroppen endast kan pressas att pressas så hårt som krävs vid ett par tillfällen per år. Löparna kommer inte att chansa på en utomhustävling. Förr eller senare blir 24-timmarslopp en publiksport, där löparnas kamp kan följas på Internet. Systemet med varvrapportering har då byggts ut så att man ser enskilde löparens hastighet nu, distans tagen under senaste timman och tendens i förhållande till andra löpare, liksom till olika nationella och internationella rekord. Arrangörerna kommer själva att producera direktsändning från loppet och speakern kompletteras med expertkommentatorer som i farten växlar några ord med löparna. Kortfattade förinspelade presentationer av olika löpare spelas upp när någon blir aktuell i loppet. Dessa direktsändningar kommer vem som helst att kunna se i sin dator.

I takt med att löparna får mer uppmärksamhet kommer pengarna in på gott och ont. Hittills har elitlöparna med få undantag varit heltidsarbetande amatörer. Träningen som krävs för att nå eliten inom ultradistanslöpningen är så krävande att det i framtiden inte kommer att gå att kombinera satsningar på världselitnivå med heltidsarbete. Samma utveckling har vi sett inom övriga konditionsidrotter. Klassen på resultaten kommer att bli en helt annan när talangfulla löpare får tid att träna så mycket deras kroppar tål och vila så mycket de behöver för att tillgodogöra sig träningen.

Vi kommer i framtiden att förstå hur olika fysiologiska grundtyper av människor lämpar sig för olika prestationer. Idag är det allmänt accepterat att det finns kroppar som är skapta för sprint, och att samma kropp inte har sin optimala talang inom långdistanslöpningen. Vi förstår omvänt att en talangfull maratonlöpare knappast kan prestera anmärkningsvärda resultat på 100 meter. När löpare får upp ögonen för att vissa av dem egentligen är bäst lämpade för riktigt långa distanser kommer fler högpresterande maratonlöpare att prova ultradistans. Några av dem kommer då att upptäcka att de i själva verket var ultradistanslöpare som presterade bra på maraton, men gjorde ännu bättre resultat på ultradistanser. Då kommer bredden på toppen att öka på de långa distanserna.

I framtiden kommer människor att söka sig till upplevelser som ger dem unika minnen för livet, lärdomar och som ger dem meningsfulla mål att kämpa för. Här kommer strapatslöpning in. Etapplopp där distanserna är rimliga för relativt många löpare, 100-miles terränglopp, löpartävlingar genom fjällkedjan och liknande evenemang kommer då att locka allt fler löpare.