Det högsta berget utanför Himalaya heter Aconcagua, 6962 meter över havet.  Berget ligger i Anderna, i Argentina närmare bestämt.  Jag hängde med en norsk expedition till just det berget.

På den fjärde dagen såg vi berget för första gången.  Då slogs jag av en tanke att ”å herre jösses!”  Det var en god tanke eftersom berget liksom utstrålade äventyr där det reste sig. 

Där Vacasdalen slutar ligger en basecamp.  Höjden över havet är 4200 meter och här reste vi tälten.  Olika expeditionsarrangörer hade sina baser där och det gick till och med att kolla e-post (satellittelefon) och duscha ur en plastslang – naturligtvis mot en rejäl ersättning. 

En morgon i Basecamp nåddes vi av beskedet att en rysk klättrare avlidit uppe på berget.  Denna nyhet gjorde mig illa till mods.  Bergsbestigning är tydligen ingen barnlek när man når dessa nivåer över havet.  Min tidigare erfarenhet av att vara uppe på höga höjder begränsade sig till en asfaltsväg i Colorado när jag sprang över Amerika.  Hur just jag skulle reagera på höjd och andra relaterade påfrestningar hade jag ingen aning om.  Dock litade jag på att vår expeditionsledare Jarle Trå var professionell och kompetent, samt att vi hade en optimal acklimatiseringsplan. 

Acklimatiseringen tilläts ta tid.  Vi passerades av en australiensisk expedition på nio klättrare.  De gav sig inte tillräckligt med tid att anpassa sig till höjden.  Ingen av dem kom till toppen av berget.  Vår grupp gjorde flera turer upp till allt högre höjder och återvände neråt för att vila upp oss.  Att på det sättet betala mera än en gång för samma höjd över havet kändes helt naturligt när jag fick klart för mig att kroppen anpassar sig bäst på just det sättet.

Gruppen jag tillhörde var väldigt trevlig och stämningen mellan oss skapade bra energi.  Där fanns Lars, en glad gamäng som samlade på olika länders högsta toppar.  Aconcagua skulle bli hans 14:e och direkt efteråt tänkte han dra till Chiles högsta topp Ojos del Salado.  Där fanns Olav och den mannen liksom var fjäll.  Han har klättrat upp på samma fjäll i sin hembygd på Vestlandet 457 gånger.  Där fanns Monika och Geir, som jobbade ute på oljerigg i Nordsjön, och Njål som var i stort sett så vältränad som någon kan bli.  Anne var sjuksköterska, Tor jobbade till vardags med att operera folk, Dag berättade mustiga historier om finnen Pekka, Rune Birkeland hade alltid ögonen öppna för om någon behövde hjälp, och där fanns fler starka personligheter än de här uppräknade,

Kristina Paltén och jag skapade en pakt.

Den person i gruppen som kom mig närmast var Kristina.  Vi skapade en slags pakt att hjälpa varandra upp på berget och sedan ner igen.  Just denna pakt skulle komma att visa sig avgörande för oss båda.

Dagen innan vi skulle göra vår toppstöt bar jag 30 kilo från läger C1 på 5000 meter och upp till C2 på 5800 meter.  Solen sken, det var lite kyligt och en hård vind piskade oss.  De första 400 höjdmeterna gick bra, men sedan kom de gamla bekanta symptomen på mineralurlakning.  Jag är känslig för detta och har däckats av åkomman förr.  Det börjar med en lätt feberkänsla.  Sedan pinkar man väldigt ofta.  Kroppen gör så för att höja koncentrationen av salter i kroppsvätskorna.  Totalt utmattad raglade jag upp till C2, lät ryggsäcken dunsa ner i marken och satte mig sedan på en sten och var hjälplös.  Vi fick hjälp med att resa tältet, Rune Birkeland tog av mig kängorna, Kristina såg till att jag kom ner i sovsäcken och sedan lagade hon mat.  Jag somnade direkt efter att ha hällt i mig lite saltvatten.  När maten var klar väckte Kristina mig.  Jag somnade mellan tuggorna, men hon gav sig inte förrän jag ätit klart.  Därpå hällde hon i mig vätskeersättningspulvret Resorb.  Till en början pinkade jag i en tetrapack flera gånger i timman, men det blev allt mera sällan efter hand som kroppen tog upp mineralsalterna.  Kristinas insats för mig den kvällen kan inte överskattas och jag undrar vad som hänt med mig om ingen vårdat mig.  Då hade krafterna förmodligen inte återvänt i tid till toppstöten.

Jag bar 30 kilo till 5800 meter.

Men det gjorde de.  Vi väcktes redan vid 4-tiden på morgonen den 7 februari.  Kläder av ull och dun togs på.  Sista åtgärden var att spänna fast stegjärnen under kängorna.  När alla var klara rörde vi oss sakta mot toppen.  Det såg ut som en karavan av lysmaskar som ringlade sig uppför berget.  Stjärnhimlen gnistrade, en kylig vind fick det att fladdra i kläderna.  Stegjärnens rasslande mot moränen under snön var i stort sett det enda som hördes.  Eventuell konversation skedde fåordigt och enstavigt.

Efter några timmar kunde vi ana de första tecknen på att en ny dag var på väg att gry.  Då såg vi klättrare som kom från Normal-rutten.  Våra stigar sammanstrålade.  Moln drog in och temperaturen blev mildare.  Vinden lade sig och så började det snöa.  Jag gick bakom Kristina hela tiden och såg hur snön la sig på axlarna på hennes vinröda dunjacka.  Hon gick i jämn takt, steg för steg, med stavar som stöd i händerna.  Vi hade en gemensam ryggsäck och var beroende av att hålla ihop.  I packningen fanns fyra termosar med vatten, mat och flera Runes Energikaka, som vi dels åt själva och dels bjöd andra på.  Till en början bar Kristina ryggsäcken, men när jag upptäckte att återhämtningen varit perfekt under natten tog jag över den bördan.  Jag kände mig hur stark som helst och förnam inte några tecken på trötthet eller obehag som orsakats av höjden. 

Kristina, Cola-Rune (han heter egentligen Saetveit men jobbade som säljare åt Coca-Cola och fick därmed detta namn i gruppen) och jag blev akterseglade av huvuddelen av gruppen.  I tetklungan fanns tre av de fyra ledarna.  En ledare hade redan vänt tillbaka med några av dem som av olika orsaker tvingats ge upp försöken att nå toppen.  Vi tre rastade och åt lite mat i lä av ett klippstup på 6600-metersnivån.  Med Kristina i teten stretade vi sedan uppför det branta partiet som heter Canaletan.  40 graders lutning känns när syrgasens partialtryck bara är 45% av vad den är vid havsnivån. 

På väg upp mötte vi några klättrare från en annan expedition.  De var på väg ner från toppen.

”Congratulations” sa jag till en av dem.

”Congratulate med when I come to Plaza de Mulas” sa han med en stark östeuropeisk accent.  En bergsbestigning är inte komplett innan klättraren är nere i Basecamp.  

Vi mötte vår expeditionsledare Jarle när han var på väg ner.  Han vände och följde med oss.  Snön yrde i luften och sikten var under 100 meter.  Vi stretade på och plötsligt gick det inte att komma högre.  Vi var på toppen av Aconcagua.  Där stannade vi en stund, tog några bilder, reflekterade över det troliga i att vi fyra var de människor som stod högst uppe på planeten just då.  I Himalaya, där det finns högre berg, är det vinter och ingen klättersäsong för tillfället. 

Det var farligt brant nerför Canaletan.

De flesta olyckorna i samband med bergsbestigning händer på nervägen.  Där det var som brantast slant jag med stegjärnet på en sten som låg under snön.  Jag föll och gled på snön med huvudet före nerför branten.  Lyckligtvis slog jag emot stenar som bromsade och så hjälpte snön till att minska farten.  Den ofrivilliga turen nerför berget slutade efter 30 meter.  Cola-Rune berättade om två tyskar som omkommit där i en liknande olycka.  De gled betydligt längre och fortare. 

Efter 16 timmar kom vi tillbaka till lägret C2.  Av oss 18 som försökte nå toppen hade 13 lyckats. 

Morgonen efter sken solen och jag led av huvudvärk.  Aconcagua, som i går varit dolt i mörker eller snöyra, reste sig mäktigt.  Långt där uppe kunde vi ana hur en expedition stretade uppåt via Normal-rutten.  Jag önskade dem samma framgång som vi fått. 

Kristina och jag var de sista att lämna lägret och vi blev de sista att komma ner till Basecamp.  Men vi kom ner och vi hyllade vår pakt som gick ut på att alltid hjälpa varandra. 

Solen gjorde ansiktet läderartat och skägget vitt.