Löpturen från Stilla Havet till Atlanten gick genom många delstater.  Här kommer berättesen om hur det var att löpa genom Kansas.

Några dagar senare löpte jag in i Kansas.  Klockan fick ställas om för andra gången. En ny tidszon hade passerats.  Trippen började i Pacific Time, som ligger nio timmar efter Sverige.  Därpå var det Mountain Time och här i Central Time Zone är jag bara sju timmar efter Sverige.  Ganska få människor har rört sig till fots genom fler än två tidszoner inom en månad.

Dessutom kom jag in i en ny kulturell zon, Bibelbältet.

”Welcome to the Land of God”, hälsade en äldre motellägare mig när jag checkade in i den lilla staden Lakin.  Där fanns en skylt som berättade att även tolv olika kristna samfund hälsade folk välkomna till denna stad som bara hade något tusental invånare.  Här faller inte mycket nederbörd, så grödorna bevattnas med gigantiska röranläggningar som roterar runt en brunn.  Rören, som går på hjul, kan nå mera än en halv kilometer ut på åkern och med den väldiga radien bevattna en ansenlig areal, men man låter ändå gammal hederlig förtröstan på Gud komplettera högteknologin.  ”Pray for rain” stod det på en skylt invid vägen.

Den här delen av Amerika var inte särskilt upphetsande.  Landskapet var förhållandevis flackt och antingen klätt med gulnande spretigt gräs eller med frodigt konstbevattnat vete.  Gräset fick vara ifred för kreaturen, ty de stod och åt kraftfoder inne på gigantiska feedyards, alltså anläggningar dit bonden hyser in sina ungdjur i väntan på att rätt slaktvikt ska uppnås.  Nästa stadium för djuret blir kanske en kortvarig tillvaro mellan två brödbitar på en hamburgerrestaurang.  Vilda Västern har ändrat karaktär.  Min barndoms hjältar från corwboyfilmerna kör numera kreaturstransporter som har 18 hjul.

Dessa kreaturstransporter var förresten ett ständigt påtagligt inslag på vägen där jag löpte.  Man kunde känna på lukten om där transporterades svin eller nöt.  Nöt dominerade stort i detta land där mat ska bestå av biff, gärna blodig.  Djur som är på väg till slakt har all anledning att uträtta naturbehov.  Ibland blåste detta naturbehov med hjälp av tvärdraget ut ur ventilationshålen och någon gång träffade delar av det mig i ansiktet.  Begreppet bullshitt fick då plötsligt en ny mening. 

Utanför Garden City i Kansas kom det en cyklist och körde förbi mig på andra sidan vägen.  Han var rödhårig, ungefär i samma ålder som jag själv och cykeln var lastad med utrustning för långtur.  Richard Koedyk hette han och kom från Perth i Australien.  Han cyklade jorden runt, en kontinent i taget och nu var det Amerikas tur.  Medan vi stod där på vägrenen och pratade framträdde en märklig syn för oss.  Där kom en man på liggcykel med en plexiglaskåpa framför styret och en släpkärra som var lastad med packning.  Liggcyklisten hette Joel Kirkland och var ute på en långtur, han också.  Vilket roligt sammanträffande!  Vad är oddsen att tre män med så udda förflyttningssätt och så speciella motiv för att färdas genom landet skulle råka sammanstråla i en punkt?  Men det gjorde vi.

Egentligen hade rutten inte planerats mera än grovt innan jag for från Sverige, så det uppstod vägvalsfunderingar vid några tillfällen.  I Dodge City, staden där Wyatt Earp var sheriff, fanns två alternativ.   Vägkartorna konsulterades noga den kvällen när jag vilade på motellet Thunderbird i den legendariska cowboymetropolen.  Valet stod mellan att springa rakt öster ut till Kansas City, eller dra iväg mot nordost till Great Bend, för att sedan korsa Missouri River i Atchison.  Hellre korsar jag en älv på en bro i en liten stad än i en stor.  Trafik i onödig mängd och täthet ska undvikas.  Dessutom är kriminalitet generellt sett ett storstadsfenomen, medan folket ute i Småstadsamerika tycks vara rejäla människor.  Alltså drog jag nästa morgon iväg mot nordost. 

Små städer låg med lämpliga avstånd, mellan sex och åtta mil, utefter vägen.  Där kunde jag få logi på motell, äta på restaurang, och köpa mat i affärerna.  Vägen följde Arkansas River och var ofta identisk, om än asfalterad, med anrika Santa Fe Trail. 

Men i en av städerna, Ellsworth, var det fullt i härbärget.  Det blev till att lufsa vidare ut genom bygden tills jag hittade en hög med omkullvräkta träd på en äng, där det gick att gömma sig från vägen.  Liggunderlaget breddes ut, mat åts och sedan somnade jag under bar himmel.  Sommarnatten i Kansas var ljummen, så vilan blev av hög kvalité.

På morgonen blåste vinden hård genom de omkullvräkta träden.  Under den nya dagsetappen, som gick in till Salina, drog det ihop sig till oväder.  Himlen blev nästan svart, luften kändes halvt om halvt fientlig, och på motellet varnade man mig för att gå ut eftersom risken för tornados var överhängande.  Och mycket riktigt brakade ett fruktansvärt oväder löst.  Trots tjocka draperier för fönstren flammade rummet till av åskviggarnas sken, hela byggnaden tycktes ryckas hit och dit av stormbyarna.  När jag nästa morgon slog på tv:n berättade man att ovädret dräpt tre människor och sänt 14 till sjukhuset.  Tornados och grymma åskväder med hagel stora som makadam är något man får räkna med ute på Prärien.  Den här gången hade jag turen att ligga inomhus i tryggt förvar medan stormen rasade.  Den här gången, men hur blir det nästa gång det drar ihop sig till oväder?  En människa som färdas till fots kan vara ganska exponerad för sådana krafter.  Vilken tur att stormen inte slog till ett dygn tidigare, när jag logerade under bar himmel.

Ecco-skorna som reparerades i Walsenburg hade redan tjänat mig distansen av en halv kontinent när jag kom till östra Kansas.  Jag ringde till Eccos representant i Varberg och berättade vad skorna klarat av.  Han blev glad att höra det och frågade om jag ville ha nya skor.  Jo då, det ville jag gärna, men sådana skor finns inte på marknaden i USA ännu.  Jag fick ett telefonnummer till en man som hette Steve Clayton, representant för den delen av Amerika där jag befann mig.  Inom fyra dagar skulle han ha fått ett par nya skor influgna från fabriken i Kina.  Clayton fick ett telefonsamtal och vi bestämde möte på väg K4 mellan Topeka och Atchison. 

”Jag har mustasch och kör barnvagn”, sa jag och hoppades att den beskrivningen skulle vara tillräcklig.  Det var den, ty en svart bil bromsade in på vägrenen.  Steve Clayton lämnade över ett par skor, jag tackade ödmjukt för detta merarbete och löpte vidare mot nya äventyr.

Vid Atchison korsades Missouri River och så befann jag mig i en ny delstat, Missouri, med en helt annan naturtyp än den som funnits längs vägarna i Kansas.  Jordbruksbygden var utbytt mot lösvskogsklädda kullar.