Kungsleden, denna vandringsled längs den svenska fjällkedjan, ringlade sig genom ödemarkerna likt en pojkdröm som väntade på att förverkligas. På något märkligt sätt kändes det som att jag måste gå leden innan jag kunde gå vidare i livet. Hur jag fått idén att vandra den svenska fjällkedjan på längden har jag aldrig kunnat kunnat hitta ord för, men det var väl ännu en av alla dessa fysiska äventyr som jag längtat efter sedan jag var ett litet barn. Hur nu ett barn kan längta efter knott, mygg, bromsar, regn, blåst och en tung ryggsäck kanske är svårt att förstå. Men barnet, liksom jag nu vid 22 års ålder, längtade egentligen efter strapatserna som fjällen kunde erbjuda. Strapatserna, äventyren, och ett gästspel i en annan miljö än i den där jag framlevde min vardag, var nog den egentliga drivkraften.

Jobbigt resesällskap

Det var sommar och året var 1978. Statens Järnvägar skulle transportera mig från Trollhättan till Abisko. Väl där uppe vid min avstigningsstation skulle äventyret börja, trodde jag. Men strapatserna började redan i den liggvagnskupé jag delade med en kvinna i 35-årsåldern och hennes småbarn. Hon var en mycket påfrestande person som gjorde att jag kände mig nästan utsliten innan hon klev av någonstans i Norrbotten. Mer eller mindre utan avbrott mässade hon om södra Sveriges utsugning av Norrland. Den första halvtimman lyssnade jag artigt, men efter några timmar av hennes maniska prat om kalhyggen, mineralrikedomar som i penningform hamnade i Svealand och Götaland, samt alla dessa kraftverkskilowattimmar som vi sörlänningar stulit från hennes folk, längtade jag ut till ensamheten på fjällen. Förresten, fjällen skulle jag passa mig jäkligt noga för, enligt henne, för där var jag i min egenskap som sörlänning inte välkommen. Jag skulle ju bara slita ner naturen och sprida skräp omkring mig och nu dög minsann Norrland, när sörlänningarna kunde komma upp och uppleva lite natur, som det inte finns något av alls söder om Dalälven, men när sörlänningen åkt tillbaka hem till södra Sverige bryr han sig inte om dom som ska bo där upp och … bla bla bla bla bla bla … och så kommer dom och dämmer upp älven och bygger ett kraftverk och bara skickar strömmen ner till södra Sverige och … ! Men då, någonstans i mellersta Norrland vid middagstid den 4 juli, log jag mot henne och sa att jag vet precis hur det är, detta med att dom kommer och bygger kraftverk så att vår vackra fors tystnar, för det var vad man gjort där jag kommer ifrån, i Trollhättan. Där fanns ett vackert vattenfall, men det tog dom ifrån oss när dom byggde kraftverken och likadant var det i Vargön och Lilla Edet. Dessutom är Götaland självförsörjande på el tack vare kärnkraftverken. Antingen hade damen tröttnat på sitt eget prat, eller så fattade hon vinken och dämpade sig en aning under den närmsta timman.

Klockan 22:45 kom tåget äntligen fram till Abisko. De tunga mörka regnmolnen slog an en dov stämning, samtidigt som det faktum att jag nu kunde börja vandra fick en annan sorts känsla att bubbla upp inom mig. Jag tittade mig omkring för att se om jag såg några tecken på var min gamle kompis från Fallskärmsjägarna, Stig Jonsson, Abisko-Jonsson kallad, höll hus. Hans familj hade ju en lanthandel i byn. Men även om jag hittat affären så torde nog Jonsson sovit nu när klockan var en timma innan midnatt. Istället för att leta upp honom tittade jag in på Turiststationen, men kände mig som om jag inte hamnat i min rätta miljö, så jag axlade ryggsäcken och började den långa vandringen söder ut.

Vandringen börjar

Stigen var bred och jag hade den för mig själv. Små knotiga fjällbjörkar kantade stigen och på min högra sida brusade en bred bäck. Fjällen reste sig framför mig, som en inbjudande uppförsbacke där borta i min marschriktning. Skyltar informerade om att praktiskt taget allt var förbjudet i Abisko Nationalpark, så här trivdes jag inte något vidare. Inte för att jag tänkte göra något styggt mot miljön där jag passerade, men det kändes ändå som om jag inte var i full frihet så länge jag befann mig innanför nationalparkens gränser. Regnet strilade ner och enligt en normal dygnsrytm borde jag slå läger och sova, men det var säkert lika förbjudet som allt annat här. Tänk om jag blev nödig och behövde sätta mig, förresten! Nej, klockan fick vara vad den ville. Jag skulle ändå gå söder ut så fort som möjligt, ner mot mera frihet.

Efter några mil på stigen mötte jag två trevliga Stockholmare. Vi stannade och språkade en stund och de gav mig så mycket rent socialt där efter mitt tjatiga resesällskap på tåget och ensamheten i regnet de senaste timmarna, att jag fick för mig att ta fram spritköket och laga mat. Det gjorde stockholmarna också.

"Du Dallas, ska vi ta en buljong med vetekli?" frågade den ene sin kompis.

"Jasså? Ni har vetekli med er – det har jag också," sa jag.

"Javisst fösstårru – vetekli är världens grej alltså – man skiter som en gud," sa han på sin Stockholmsdialekt.

Jag skrattade inombords åt uttrycket "man skiter som en gud". Några dagar på frystorkad mat kan liksom stoppa igen magen, så vetekli är bra att mixa ner i käket för att få lite volym i tarmarna. Jag själv åt en frystorkad soppa som hette Americana. Det var inget dyrt friluftskäk, utan en vanlig billig soppa som jag köpt på ICA. Detta procentade jag med snabbmakaroner för att få lite mera substans till en billig penning. Efter maten tog jag farväl av Dallas och hans kompis och traskade vidare.

Att orda i termer av att det blev en ny dag känns lite fel när det inte varit någon natt värd mer än siffrorna på mitt armbandsur. Visserligen var det lite skumt ute de första timmarna av min vandring och det berodde nog mest på regnmolnen. Men det blev i alla fall en ny dag och då träffade jag på en del vandrare. I närheten av Alesjaurestugorna reste jag tältet för första gången på den här vandringen. Då hade jag marscherat 36 kilometer och började känna mig sömnig mitt på blanka förmiddagen. Där sov jag några timmar och klockan 15 svingade jag upp ryggsäcken igen och traskade vidare.

Även om leden absolut inte var den högtrafikerade vandrarnas motorväg som jag hört en del personer orda om detta avsnitt av Kungsleden så träffade jag på andra människor ibland. "Var har du gått ifrån?" var liksom en standardfråga om man börjar prata med någon av dem. "Från Abisko," svarade jag då. "Ja, men var har du gått ifrån idag?" När jag då berättade att jag faktiskt gick från Abisko strax innan midnatt blev folk nästan förbannade. "Då upplever du ju inget av fjället! Ska du springa genom fjällkedjan med näsan ner i backen ser du ju bara där du sätter fötterna." Då försökte jag, oftast utan framgång, förklara att jag ser och upplever oerhört mycket och frågade hur sakta de tycker en vandrare ska gå. Jag fick en del olika svar, varav ett om att jag borde sätta mig och titta på en isranunkel på något ställe och lyssna till bruset från en fors på någon annan plats, föreföll mig som ett bevis på att jag inte var förstådd. Även jag sätter mig ibland, när jag lagar mat och äter. Isranunkel, denna lilla vita blomma som växer på kalfjället, ser jag nog fler av än vad långsam och lagomvandrarna gör, liksom att jag får förmånen att höra bruset av fler forsar, se fler dalgångar och många fler olika miljöer än dem, eftersom jag går en längre sträcka. Om vi, alltså långsam och lagomvandrarna och jag, har två veckor att avsätta för ett sådant här äventyr, kommer jag med största sannolikhet att få se mera än vad de får se, eftersom jag byter miljöer oftare och dessutom hamnar i fler scenerier. Kanske var det en slags avundsjuka som fick igång folks aversioner mot mitt beteende, eller så fanns det någon sorts märklig kultur, jantelag, som styr hur man ska uppföra sig på fjället. Men i alla fall, de människor jag mött hittills har varit trevliga, trots att de reagerat mot mina snabba mil.

Någon timmas promenad söder om Alesjaure kom jag upp i ett bergspass där det var rena månlandskapet. Nåväl, bara i så måtto att där var helt stenigt och utan någon slags synbar vegetation, för det låg snödrivor här och de passar inte in på Månen. Från passet blickade jag söder ut, ner mot en dalgång där det var kalt från allt vad träd och buskar heter. En å rann nere i dalgången och bergen runt omkring reste sig höga. Tacka för det, för på min vänstra sida någonstans låg Kebnekaise.

Eftersom jag sov en stund mitt på dagen blev jag inte trött när kvällen kom, så jag traskade vidare i väntan på att krafterna skulle ta slut. Eller kanske rättare sagt gick jag så länge det var roligt. Och roligt var det när kroppen kunde marschera utan någon form av obehag. Molnen hade legat tunga över himlen hela dagen, men det regnade inte. Klockan 12 på natten, eller klockan 00, eller klockan 24, eller vad man nu ska kalla den tid som inföll då den sjätte juli tog över efter den femte, slets det upp revor i molnen och solen lyste på en fjälltopp framför mig till vänster.

Ett par kilometer söder om Sälkastugorna tyckte jag det var dags att gå till vila. Tältet kom upp och där inne låg jag och åt ett par smörgåsar innan ögonen slöts och sömnen fick komma.

Nästa morgon vaknade jag av att vinden fladdrade och slet i tältet. Här på kalfjället är det svårt att hitta lä, men mitt lilla gröna tält, som enligt katalogen var "lämpligt för scouter och den korta turen hemmavid" hade inga problem att stå upprätt i blåsten. Innertaket är ett enda stort myggnät och yttertaket sitter helt avskilt från resten av tältet. Därmed blir det inga onödiga problem med kondens och denna morgon när vinden farit igenom mitt lilla hem av nylon var det torrt och fint där inne.

Med friskt mod axlade jag ryggsäcken och promenerade iväg. Även idag låg molnen tunga över himlen. Fjälltopparna var ovanför molnbasen, så min ursprungliga tanke att göra en avstickare upp på Kebnekaise slogs ur hågen. Det skulle inneburit att jag letade mig fram i dimman på en allt stenigare stig tills jag inte kom högre och då skulle jag vara uppe på Sydtoppen. Vad skulle det tjäna till idag? Jo, jag skulle kunna säga att jag varit uppe på Kebnekaise, men berget skulle säkert finnas kvar hela min livstid, så det kommer nog flera chanser att promenera eller skida dit.

En bred bäck som jag passerade påminde mig dock om hur miljön kan vara där uppe bland bergen i dimman. Där finns det glaciärer enligt fjällkartan jag hade med mig. Tecknet på detta var i verkligheten att vattnet som forsade fram i den ca fem meter breda bäcken var mustigt gråbrunt av allt sediment som den tunga isen gnagt ut under sitt långsamma glidande nerför sluttningen.

Utefter leden finns det en hel del möjligheter att komma inomhus. STF har fjällstationer med jämna mellanrum och en av dem var Singistugorna, som jag gick förbi eftersom jag inte behövde den. Leden, markerad med röda kryss på två meter höga stolpar, tog mig ner genom den pampiga dalgången som heter Tjäktjavagge. Vagge betyder nog dalgång på samiska, tänkte jag. Jåkka betyder nog å eller bäck, blev en annan slutsats när jag såg på kartan vad den här långa dalen och den å, Tjäktjajåkka, som brusade till höger om mig heter. Vacker var miljön i alla fall på fler än ett sätt. Friden jag kände inombords var värd mycket, liksom detta med att komma till en annan miljö än min i och för sig förträffligt fina, men dock invanda, betydde en hel del.

Strax innan Kaitumstugorna dök vresiga fjällbjörkarna upp ur jorden. Det var de första buskarna jag sett sedan tidigt i går morse, då jag passerat Keronstugan. Detta var en ungefär sex mil lång vandring utan att se buskar och träd. Och inte kan jag säga att jag hunnit sakna dem ännu.

Leden vek av mot sydväst, upp till en sadel mellan två fjäll. Stigningen var nog inte mer än ett par hundra höjdmeter och det klev jag raskt och utan problem. Min ryggsäck, som vägde 23 kilo fullpackad hemma i Trollhättan, hade lättnat märkbart efter hand som maten ätits upp. Just maten var den tunga posten i packningen. Annat som vägde var kameran och objektiven, samt tält, sovsäck och lite extrakläder. Många vandrare snobbar med hur lätt de bär och hur lite utrustning de har med sig, men jag tycker bara det snobberiet är löjligt. För en vandrare som mig, som inte vet om han kan köpa mat innan Kvikkjokk, duger det inte att gå hur lätt som helst. Jag behöver regnkläder och eftersom jag inte vill lida mig igenom den här vandringen i misär finns det en del extrakläder i packningen också.

Möte med kanoter

När jag kommit över krönet uppe i sadeln och var på väg nerför igen mötte jag däremot ett gäng som bar både tungt och otympligt. De stretade uppför berget med stora canadensare ovanför skallarna. Nu var de på väg till fots mot Kaitum och skulle paddla ner i det vattensystemet. Kanoterna bar de med hjälp av förlängda ryggsäcksmesar och om man betänker slitet de hade att komma till paddlingens början kunde jag bara önska dessa tappra kämpar lycka till, ty de förtjänar verkligen en fin paddling.

Jag själv fick ta mig över Teusajaure i roddbåt Det finns utefter leden några ställen där man lagt ut två roddbåtar för att vandrarna ska kunna komma över vattnen. Man ror över till andra sidan, bogserar tillbaka den andra båten, förtöjer den och ror sedan över dit man skulle. Om man har otur så ligger det två båtar på andra stranden och ingen på din egen. Det betyder att någon hänsynslös människa struntat i dem som ska komma efter. Men här vid sjön fungerade detta systemet bra och jag kom över utan problem och dessutom såg jag till att fler kunde följa i mina spår. Rodd är en av mina passioner och några årtag på en fjällsjö var en ren bonus i tillvaron.

Sent på kvällen började jag för första gången den här vandringen känna mig trött. Det fanns ingen anledning att pressa kroppen mot den känslan, så jag gick bara någon kilometer till innan jag fann ett bra ställe att slå läger på. Då befann jag mig inte långt från Vakkotavarestugan.

Men nästa förmiddag befann jag mig verkligen vid Vakkotavarestugan och där kollade jag upp möjligheterna att få skjuts över sjön, eller om det är ett vattenmagasin, mellan Kebnats och Saltoloukta, någon mil längre mot sydost. Om jag vandrar vägen efter kommer jag inte att hinna med någon båt förrän i morgon. Nåväl, jag hade nu en asfaltsväg under fötterna och promenerade iväg ner till Sourva. Men efter ett tag tyckte jag att detta med asfaltsväg kändes en aning omotiverande att gå. Tiden jag kunde avsätta till vandring blev nog bättre utnyttjad på själva fjället. En postbuss gick från Sourva i lagom tid när jag passerade där och den tog jag den sista sträckan ner till Kebnats och hann därmed ombord på båten som körde oss, ett antal vandrare, över till Saltoloukta.

Möte med en översittare

"Går du ensam, din jävel? Du tänk då fan inte på mig och oss andra i fjällräddningen. Det är vi som får ge oss ut och plocka upp såna som dig." Orden slog rakt in i mig som ett socialt knytnävsslag. Här hade jag vandrat ensam länge och nu när jag träffade på folk var det ett otrevligt bemötande jag fick. Han var nog boende i närheten, vilket i denna utpräglade glesbygd kan ha varit i något samhälle inom 15 mils radie härifrån. Jag svarade hur som helst något i stil med att jag nog kunde ta hand om mig själv och att jag uppskattade friheten att få vandra efter min egen lust. Men fjällräddaren fortsatte att mala på med haranger om hur odugliga sörlänningar var på fjället när det blev riktigt dåligt väder och hur jag borde visa honom respekt för all hans erfarenhet i denna miljön. Jag konstaterade bara tyst för mig själv att detta var en mycket otrevlig individ som ville spela ut lite makt på det enda sätt han trodde sig kunna. Saltoloukta var inte en plats där jag stannade en minut i onödan, så jag ringde bara hem till mina föräldrar och gav ett livstecken. Sedan drog jag iväg uppför fjället i min ensamhet.

Efter mötet med den otrevlige fjällfascisten kände jag mig faktiskt ensam. Den känslan kom från att jag upplevde mig själv som socialt utsatt. Om jag nu kommit stöddig och brett ut mig med ord och gester hade det varit en sak, men här kom jag tyst och försynt. Ung och ensam kanske var en signal som gjorde mig till ett lämpligt offer i vissas ögon. På samma sätt blev jag en aning ledsen när folk inte visade förståelse för min lust att gå många mil per dag. Min ensamhet var en plåga i min vardag, men nu när jag var ute på vandring kändes den lättare att bära. Fast om jag ändå kunnat hitta en kompis att gå i fjällen med skulle jag gärna haft sällskap. Ensamhet är frihet, men då ska den vara självvald.

Vid Sitojaure kom jag inte längre den dagen eftersom sjön låg i vägen och inga båtturer skulle gå förrän i morgon förmiddag. Stugorna ville jag inte utnyttja. Det kändes liksom bättre att sova i tält. Visserligen skulle jag må bra av att träffa trevliga människor, likasinnade med mig och med samma intressen, men jag hade ändå en slags social rädsla och undrade hur jag skulle bli bemött. Kanske fanns där någon stöddig typ som hade synpunkter på att jag vandrade i ensamhet. Därför gömde jag tältet och mig själv i skogen. Här mötte jag för första gången mygg i sådana mängder att de blev till ett problem. Myggstiftet hade legat i ryggsäcken ända sedan det packades ner i Trollhättan, men nu kom det fram och till användning.

Men nog sjutton fanns det otrevligt folk även i Sitojaure! En man, som troligtvis inte var vandrare själv, kom fram till mig och kommenterade min klädsel. "Fan vad grönklädd du är! Varför är du det? Fattar du inte att det blir mycket svårare att hitta igen dig då när du går bort dig på fjället?" Jag svarade att jag ville smälta in i miljön och antog att känslan av att vara i ödemarker skulle förtas något för andra vandrare om de såg en knallröd ryggsäck och kulörta kläder som guppade fram längs leden. Men det argumentet tyckte inte mannen var vettigt alls. Sedan gick han över till att tjata om att det var alldeles för mycket folk i fjällen som det var och att folk från södra Sverige slet ner naturen för honom och alla andra norrlänningar.

Nu spirade det en tanke i min skalle att det kanske är så att just min klädsel är en faktor som provocerar fram otrevliga bemötanden. Jag tyckte inte att något som fanns på marknaden riktigt passade mina behov, så därför köpte jag grönt bävernylontyg och lät min mor sy jacka och byxor enligt mina specifikationer. Jackan har en huva som lätt kan tas av och stoppas i ryggsäcken när den inte behövs. Eller så kan jackan ligga i ryggsäcken och huvan sitta på skallen. Där gör den ett utmärkt jobb som skydd mot myggen, för tyget är så väl tilltaget att det blir som en strut framför ansiktet. Jackan är så ful att den definitivt inte passar att gå med i allt för civiliserade trakter – allra minst i stadsmiljö – och det som verkligen bidrar till att ge plagget en äkta töntstämpel är fickorna, som sitter ganska högt och kan fås att hänga över avbärarbältet på ryggsäcken. Det är en praktisk lösning eftersom avbärarbältet annars tenderar att låsa fickorna helt. Praktiskt men fult – kanske till och med för fult för att bäras i obygder! Byxorna är också i samma gröna bävernylon, men de är jag inte lika nöjda med som jackan, eftersom de är lite för trånga. Fast de är också fula. Frågan är nog om kanske den gröna skärmmössan med Västsvenska Lantmäns logotyp i form av en vit grodd också är en svår provokation. Som grädde på moset har jag två 12 decimeter långa björkslanor på tvären nere på ryggsäcken. När jag köpte tältet fick jag inte med några tältpinnar så nu ligger de där som två spett ämnade för korvgrillning och de bidrar säkert också till att sänka min image i denna friluftsfolkets värld. Man tror sig se en ensam ung korvgrillande man från södra Sverige som vandrat fyra mil om dagen i fula kläder och han har i alla fall hittills varit ett oemotståndligt offer för folk som tror sig veta allt om fjällen och som är förbannade på svensk regionalpolitik.

Aktse

15 kronor kostade det att bli körd över sjön den morgonen. På södra stranden, där jag klev ur båten, stod det en man vid en tältkåta. Han var ganska gammal och såg väderbiten ut. Någon vandrare var han alltså inte, men kanske en same. Jag stannade inte för att språka med honom eftersom jag inte vågade riskera att utsätta mig för ännu ett bevis på hur ovälkommen jag var i Norrland, utan gick istället iväg i ett högt tempo för att hinna med en båtskjuts från Aktse. Dit var det en knapp mil på stigen som gick över berget. När jag kom till Aktse visade det sig att nästa skjuts inte skulle gå förrän om fem timmar. Det regnade och jag valde att gå in i STF:s stuga och vänta ut transporten där.

Inne i stugan luktade det svett, impregneringsmedel och trä. Ljuset var dunkelt och myggätna vandrare satt kring borden. Några skulle åka med samma båt som den jag väntade på. Andra hade tänkt sig att vandra in i Rapadalen. Tre killar var fältbiologer från Västsverige. De hade inga spår av stöddighet eller någon sorts besserwisserattityd till andra vandrare, likt några andra jag träffat tidigare de senaste dagarna. Därför kändes det bra att prata med dem, trots att de inte var särskilt talträngda varesig med mig eller med varandra. Deras konversationer inbördes handlade mest om naturen. En av dem berättade att han hittat idegran intill en å hemmavid. Det väckte en viss upphetsning i gänget. När den avklingat sig lägrade sig en tystnad inne i stugan. Den bröts då en annan fältbiolog plötsligt sa: "Jag har sett en grön biätare." De andra sken liksom upp och tittade på honom. Så efter ett par sekunder av konstpaus kom det: "Jag såg den när jag var på Ceylon."

Jag själv hade de senaste dagarna sett smalnäbbade simsnäppor, blåhake, brushane och lavskrikor, samt ripor och en del andra arter, men vad är väl dessa mot en grön biätare? Bäst att hålla tyst och koka en fruktsoppa istället. När den just var klar sa en av fältbiologerna: "Det låter Läntha." Jag tyckte det lät som en avlägsen aktersnurra, men det visade sig att vi hade rätt båda två, fältbiologen och jag, för motorbåten kördes av Sigurd, eller om det nu var Ville, Läntha. De lär vara bröder eller kusiner och bor året om i Aktse, berättade fältbiologerna. Jag själv fick nu bråttom att sleva i mig fruktsoppan innan båtskjutsen skulle gå. All den varma soppan, ungefär en liter, fick vissa oönskade effekter på min kropp. Slemhinnorna i gommen brändes så de hängde likt trasor inne i munnen och jag började svettas ymnigt när kroppen tillfördes så mycket värme. Så fort som sista sleven var i magen slängde jag ner spritköksbunken i ryggsäcken, klev iväg ner till sjön och ut till båten. När Läntha drog på gasreglaget så båten fick fart över Laitaure saknade jag min fina skärmmössa. Den hade jag tagit av mig när svetten bröt fram av fruktsoppans heta härjningar i magen och nu låg den inne i stugan. Detta var illa, men kanske skulle den förlusten få mig att se något mindre ful och töntig ut och kanske skulle därmed folk jag mötte bli lite mindre ogina. Man kunde ju alltid hoppas.

Nyponte med skåningar

Regnet föll och det var tätt mellan de stora dropparna. Molnen gick mörka och dem vandrade jag upp i någon timma efter att Läntha släppt av mig på den södra stranden av sjön. Sikten var bara några tiotal meter och efter den senaste tidens tråkiga möten med likaledes tråkiga människor var jag delvis glad åt ensamheten och samtidigt tungsint på grund av den. På något sätt matchade vädret min sinnesstämning. Men så, där uppe på kalfjället, låg det ett vindskydd på min högra sida av stigen. En dam ropade till mig och frågade på bred skånska om jag ville komma in och få en mugg nyponte. Hon verkade vara så glad och positiv att jag tackade ja till denna inbjudan. Där inne satt hela familjen, med en man och två barn. Nyponte fick jag som utlovat var och jag passade på att förtära några skivor knäckebröd som inhandlats i Aktse. Vi satt där och pratade och sällskapet var en förträfflig kontrast till besserwisservandrare, fjällfascister, bittra norrlänningar och tysta fältbiologer. Jag kunde till och med tala om att jag kom från Trollhättan utan att behöva stå till svars för slitaget på naturen, kraftverk, nerskräpning och annat som slängts i mitt ansikte den senaste veckan.

"Kan du gissa var vi kommer ifrån?" sa mannen i familjen. Jag svarade att vad gäller honom så kunde jag inte säga det exakt, men frun pratade bjäredialekten, förslövsvarianten, svarade jag utan tvekan och måste ha låtit som en expert. "Men jag är ju från Förslöv!" sa damen och frågade hur jag kunde veta det. "Jo, du sa nyss att ’kloggan var halv åtta’ och min lumparkompis från Förslöv sa också ’kloggan’." Hon såg förvånad ut och frågade vad lumparkompisen hette och då svarade jag att han hette Erling Johansson. "Men det är ju närmste grannen!" utbrast hon.

Vi fick oss ett gott skratt åt att världen är så liten och pratade en stund till, men sedan tyckte jag det vore synd att stanna så länge att de hann tröttna på mig, så jag tackade för detta väldigt trevliga sällskap och klev iväg söderut i dimma och regn.

Ibland hände det att molnen skingrade sig under mig så att jag kunde se ner på skogarna och sjöarna. Synerna var mycket vackra och fotograferades för att bevaras mera än bara i minnet. Senare den kvällen slog jag läger på en rullstensås sydväst om Pårtestugorna. Kroppen var behagligt uttröttad och den stora dunsovsäcken gav mig komfortabel värme när jag låg där och åt bröd till kvällsmat. Men när jag skulle borsta tänderna var det tillfälligt slut på det bekväma livet. Tandborsten gjordes i ordning och så tog jag en klunk vatten ur plastflaskan, stack ut huvudet ur tältöppningen och borstade med en väldig fart. Så fort ansiktet kom utanför tältet angreps det av en knottsvärm som var mycket tätare och aggressivare än regnet som fallit under dagen. Direkt när jag var klar drog jag in skallen och ryckte igen dragkedjan. Hela ansiktet liksom pulserade av alla tuggor knotten tagit av min väderbitna hud.

Efter en stenig, sumpig och ganska trist promenad på halvannan mil kom jag söndagen den 9 juli ner till Kvikkjokk. Detta var det första bebodda samhället jag varit i sedan i tisdags kväll, då jag lämnade Abisko. Om det inte varit söndag skulle det nog gå att hitta någon öppen lanthandel, för jag var i behov av mera proviant. Men nu var det alltså vilodagen för butiksanställda så jag köpte knäckebröd och korv på turiststationen istället. Det gick ju det också. Dessutom passade jag på att ringa hem och skriva några vykort innan båten tog mig över sjön.

När jag kom iland och började vandra blev jag förvånad. Det fanns ju knappt ens en stig att gå på och det som skulle föreställa Kungsleden var väldigt sparsamt rösad. I ett myrparti på flera hundra dyiga meter tappade jag bort leden och fick leta upp den igen när moränerna började. Tydligen lockar inte denna del av Kungsleden särskilt många vandrare.

Det var samma väder idag som igår. Stigen ledde upp på kalfjället och där stoppades jag av dimman. Eller kanske rättare sagt valde jag att stoppas av dimman, för jag ville inte ta några risker att tappa leden när sikten var så dålig. Det hade i och för sig inte varit farligt, för jag kunde ju alltid slå upp tältet och vänta ut bättre sikt om jag irrade bort mig där uppe bland regnmolnen. Det var mera tanken på de vyer jag skulle missa som fick mig att slå läger så här i förtid, innan varken dagen eller mina krafter var slut.

Till min stora förvåning vaknade jag av att solen sken från en klarblå himmel och hela lufthavet tycktes ligga stilla utan minsta vindpust. Väderomslag ska man egentligen inte bli överraskad av här på fjället, men ändå blev jag just detta – förvånad alltså. Glad till sinnes vandrade jag iväg på stigen och såg plötsligt ett antal ungdomar i nedre tonåren. De berättade att de var på konfirmationsläger. Platsen tyckte jag var väl vald. Förmodligen hade de en fysiskt stark präst som iddes ta sig själv och ett dussin 14-åringar dit. Miljön kan nog ge djupare fysiska, känslomässiga och spirituella upplevelser än ett församlingshem, som annars är det scenario som jag förknippar konfirmationsundervisning med.

Den klara luften, den väldiga utsikten, solskenet och min kropp som tycktes orka hur mycket som helst gjorde mig på särskilt bra humör. På denna mera sällan vandrade delen av Kungsleden kändes ödsligheten bra. Kameran dokumenterade vyerna och ofta stannade jag bara för att titta. Och så lyssnade jag. På ett ställe skrek det "jiiaaa …. jiaaa … jiaaa!" Det var två rovfåglar som svävade nervösa ovanför ett klippstup. Förmodligen hade de fått syn på mig och varnade varandra.

Västerfjäll

En hel del av mitt tittande på den här etappen ägnades åt kartan, för jag var nödgad att hålla ordentlig koll på var jag befann mig hela tiden eftersom leden var så förfallen och stigen så diffus i terrängen. Men jag kom rätt och hamnade i en samling med omålade hus vid en sjö. Västerfjäll hette stället och jag behövde skjuts över sjön. När jag knackade på dörren till ett av husen öppnade en småvuxen och senig äldre man. Hans ena öga såg liksom grumligt ut och talet var lite osäkert. Då kom det en pojke, kanske 13 år gammal. Han var mera talför och sa att jag kunde få skjuts av honom. Vi gick ner till bryggan och ilastade båten. Västerfjäll var en riktig upplevelse och jag skulle gärna stannat längre för att lära känna dessa människor, som levde på ett sätt som torde vara mycket ovanligt i Sverige. Ingen väg hade de. Vad de levde på vet jag inte, men antagligen har de små behov och käkar mera fisk från sjön än specerier från Konsum. Moder Svea får nog inga väsentliga skatteinkomster från dem, men å andra sidan tror jag att bristen på ekonomiskt utbyte är ömsesidigt lågt.

Utbytet de fick av mig, som motprestation för att pojken körde mig över sjön, var 20 kronor. För det priset fick jag förutom själva transporten en slags adrenalinkick. Båten var gisten och strax under relingen fattades det ett bord mellan två spant, så jag såg genom hålet hur vattnet skummade förbi. Och skummade gjorde det, för träbåten, som på något sätt påminde om den gamle mannen som öppnade dörren jag knackade på, skakade rejält när grabben vred om gashandtaget på den för båten grovt överdimensionerade Mercury-motorn. Farten blev minst sagt god, om man definierar god så som hög. Vattnet i sjön var klart och på några ställen girade han för stenar som kunde skönjas strax under ytan. Pulsen var nog lika hög när jag klev iland som den var när jag bar ryggsäcken uppför någon fjällsluttning.

När pojken släppt av mig satte jag mig och tittade åt det hållet jag kommit från. Västerfjäll var den bästa upplevelsen hittills på vandringen och jag kände tacksamhet att jag fått se en sådan här by. Om en eller två generationer kanske det sättet att leva, i väglöst land, är helt borta. Antingen vill ingen bo på det viset, mera än bara någon månad på sommaren, eller så kommer de som vill ha sin vardag där inte att kunna göra det av rent ekonomiska orsaker. De klarar kanske paradoxalt nog inte av att ha råd att leva enkelt, utan vägar, gatubelysning, varuhus och kommunalt avlopp. Om de försvinner före mig ska jag berätta för de generationer som ännu ej är födda om en hussamling jag kom till när jag gick söder ut längs fjällkedjan. De ska få höra om båtturen och om vad jag såg, men de ska inte bringas i uppfattningen att människorna som levde där var efterblivna på något sätt, bara för att de bodde för sig själva i ödemarkerna. I deras egen miljö är de säkert i full kontroll. Tarzan var inte efterbliven i sin djungel, om man säger så. Förresten, om folket försvinner härifrån, hur ska vandrare då komma över sjön? En roddbåt på var sida? Två kilometer över, hämta den andra båten och bogsera tillbaka och sedan över igen. Sex kilometer rodd blir det. Inga problem i och för sig, men det tar drygt en timma för en hyfsat stark roddare och om någon struntar i att se till så det finns båtar på båda stränderna kan det bli en väldigt lång väntan för den som ska över.

Adjö Västerfjäll och lycka till i framtiden, tänkte jag och klev iväg uppför nästa fjäll som låg i marschriktningen. Barturte stod det på kartan och jag hade det för mig själv. Kroppen var i så bra skick att några hundra höjdmeter uppför med en ryggsäck som börda bara var något roligt. Det var roligt av samma orsak som det är roligt att springa när det går riktigt lätt. Hälsan tiger liksom inte still och tacksamheten över att klara av något sådant här driver upp sinnesstämningen till euforiska höjder.

Polcirkeln passerades den kvällen som kom. Beviset, om det nu duger som bevis, på att jag klev över denna geografiska latitud var en slarvigt målad träskylt. Slarvigt målad kanske låter som om jag var besviken på markeringen och förväntat mig något väldigt pampigt, men den skylt som stod där var klart tillräckligt och jag tyckte den som satt upp den gjort en välgärning. Men slarvigt målad var den!

Det finns tydligen gott om lämlar den här sommaren. Dessa gulbruna gnagare har synts till titt som tätt på min färd och på den grusås där jag satte upp tältet löpte de omkring och struntade nog i mig. Naturen är hård och generös om vart annat. Vissa år finns det massor med gnagare så att rovfåglar, rävar och andra djur som livnär sig på dem har bra förutsättningar att skaffa mat. Så kommer enligt naturens cykler ett år med lite gnagare och då har rovdjuren det jobbigt. Jag har det bra för jag kan alltid få tillgång på föda om jag handlar i speceriaffärerna. Men de ligger glest längs min stig. Min insats för födan är att jag burit med mig den i flera mil, fast det har inte varit någon större prestation. Kanske skulle jag kunna fiska för att skaffa mat. Vissa småtjärnar jag passerat har formligen kokat med fisk som slagit upp ringar på vattenytan. Jag har emellertid ingen som helst fiskeutrustning och vet inte om jag över huvud taget får fiska annat än i rena nödlägen. Fast visst vore det trevligt att kunna stanna och ta för sig av det som finns i vattnen här. Jag åt smörgås till kvällsmat istället – som vanligt.

Nästa morgon klev jag in i ett sameviste som heter Vounatjviken. Även denna by ligger i väglöst land, men jämfört med Västerfjäll var standarden där rena science fiction. Husen var målade, där pratades bra svenska och jag ger mig sjutton på att de till och med hade vattenklosetter. En vacker lappkvinna kom emot mig. Hon var mörk och hade en väldigt speciell blick. Jag frågade om skjuts över Riebnesjaure och kvinnan log vänligt och sa att det kunde hon ordna. Dessutom skulle hon ringa till en man som kunde möta mig vid Hornavan och skjutsa mig över den sjön.

"Så roligt att du kom. Vi är så karlfattig här i byn för alla är på fjället och märker renkalvar" sa hon. Det kändes väldigt trevligt att bli så varmt mottagen av denna skönhet. Tänk om alla jag mötte kunde kosta på sig samma vänlighet! Och detta hon sa att jag var särskilt välkommen eftersom de var karlfattiga tolkade jag inte som någon erotisk invit. Hon var liksom inte den typen.

Mercury tycks vara fjällbornas favorit bland akternurror och även denna kvinna hade ett svart kraftpaket till att driva fram båten. Vi rundade en udde i sjön och styrde sedan mot nordväst i flera kilometer. Båtturen var över en mil lång och hon satt där i aktern och log vänligt mot mig hela tiden. Lika vänligt sa hon adjö till mig när jag urlastat och skulle vandra vidare över Tjidtjakvalle mot Hornavan.

Där uppe på fjället sken solen, så jag gick med bar överkropp så när som på ryggsäcken, men cumulusmolnen höll på att dra ihop sig. Himlen var så vacker att jag satte vidvinkeln på min Canon AE1, la den på en sten och tog ett självporträtt där jag vandrade med ryggsäcken.

Det var relativt flackt och lättvandrat där uppe och vore det inte för de stora sjöarna som ligger på tvären mot marschriktningen skulle detta vara väldigt attraktiva stigar för alla som vill komma ut i fjällen. Men sjöarna är ju som sagt hinder för folk som tar sig fram till fots. Fast de två senaste båtskjutsarna har faktiskt varit upplevelser i sig, så jag kan egentligen inte klaga. Dessutom har jag haft leden helt för mig själv ända sedan Kvikkjokk och det är också en upplevelse.

Men där uppe på högplatån såg jag en annan vandrare komma mot mig. Han hade något i en stor svart plastsäck uppe på ryggsäcken. Kanske var det sovsäck och liggunderlag. Jag undrade i alla fall vad det var för en speciell människa som valde detta avsnittet av Kungsleden. Lika speciell som jag själv kanske? Vi hälsade när vi möttes och började språka med varandra. Språka var just rätta ordet, för han var tysk och vi förstod inte varandras respektive modersmål tillräckligt bra för att kommunicera på dem, så vi hackade oss fram på engelska. När två främlingar möts så här ute i ödemarkerna faller det sig nog naturligt för de flesta att utbyta erfarenheter om själva leden. Han hade ju varit där som jag var på väg till och vice versa, så vi gav varandra en del goda råd. Om vi träffats på en gata i Göteborg skulle vi förmodligen inte ens tittat åt varandra, men nu var förhållandena annorlunda och mer sociala än vad de kan bli i en storstad.

En motvillig skeppare

Leden kom ner till Hornavan och där satte jag mig för att invänta skjutsen över sjön som lappkvinnan beställt åt mig. Spritköket kom fram och så kokade jag ihop en lunch bestående av någon soppa med makaroner och myggor. Jo, jag har faktiskt ätit myggor flera gånger på den här vandringen och antalet som flugit in och dött i ångan från det som kokar i bunken, för att sedan falla ner i soppan och blandas med allt som där inne turbulent forsar runt går inte att hålla räkningen på, men många är det. Hemma i min vardagsmiljö skulle jag inte kunna tänka mig att äta soppa med myggor i, men här förändras mina referensramar avseende vad som är värt att bry sig om. Vi kallade det för att man kom in i snuskstadiet när jag gjorde lumpen för ett par år sedan.

Till slut hördes ljudet från en aktersnurra och en båt med en man kom allt närmare. Jag gjorde mig i ordning och hade ryggsäcken packad och klar när båten lade till. Mannen i båten var ganska gammal och såg ut som om han levt ett hårt liv. Vi hälsade på varandra och jag la in ryggsäcken i båten och skulle just kliva i. Då frågade mannen: "Vars är du från för nån stansch?" Jag svarade att jag kom från Trollhättan. Denna ort kunde mannen inte direkt placera i geografin så han frågade var stan ligger och jag svarade att Trollhättan ligger sju mil nordost om Göteborg.

"Är du från södra Sverige!? Då kör jag dig inte!" Sedan började han rycka i ryggsäcken för att kasta iland den igen. Jag blev nästan förtvivlad och naturligtvis blev jag jätteledsen. Men förvånad blev jag egentligen inte, för på senaste tiden hade jag fått flera bevis på den rasism, om man nu kan kalla det så, som norrlänningar har till oss från detta djupt föraktade södra Sverige. Jag frågade honom varför han inte tänkte skjutsa mig och tillade att jag naturligtvis skulle betala för mig.

"Där sitt ni nere i Stockholm och bestäm att det jag håller på med här är kommersiell sjöfart bara för att jag tar betalt och då kräv ni att jag ska ha skepparexamen. Hur ska jag kunna ta skepparexamen när jag bor i Jäkkvik? Ska jag åk ner till Skellefteå?"

Jag höll med om att det var en regel som inte kunde tillämpas på folk som honom, men försökte sedan förklara att jag bara fått rösta i ett riksdagsval och knappast kunde hållas personligt ansvarig för de lagar som våra regeringar, de socialdemokratiska innan 1976 och den nuvarande regeringen Fälldin, stiftat. För egen del hade jag kommit till den här bygden för att vandra igenom den, för att se hur det såg ut här och uppleva den här miljön.

Mannen tyckte väl troligtvis att han fått blåsa ur sig tillräckligt med uppdämd aggression mot så kallade sörlänningar, eller så insåg han att en 22-årig ensam vandrare inte var rätt gubbe att straffa för regler som drabbat honom illa, så efter en del muttrande fick jag komma in i båten. Det kan ju också vara så att han var för sniken för att vända den dryga milen tillbaka till Jäkkvik utan att ha fått betalt, för betalt tog han rejält. Lappkvinnan som körde mig från Vounatjviken skulle bara ha 25 kronor för en skjuts som var lika lång som denna över Hornavan. Den här skepparen högg till med 55 kronor. Det betalade jag i och för sig gärna, för det var det värt för mig, men jag kunde inte hjälpa en känsla av fientlighet gentemot mig – en fientlighet som gjorde att han utnyttjade min situation, där jag var beroende av honom för att komma vidare.

"Ska du handla i Jäkkvik så gå till Konsum! Det har kommit en nere från kusten och startat en annan affär och han har fått glesbygdsbidrag för det. Honom ska vi ha bort."

Gubben hade tydligen fler hatobjekt än vandrare från södra Sverige. Jag själv var väl inte mycket bättre för jag letade upp den andra affären och handlade där så fort jag kom iland. Men om lappkvinnan bett mig välja Konsum skulle jag tveklöst gjort det. Det är märkligt hur fel det blir när lokalbefolkningen är så ogina som de varit mot mig i flera fall. Fortfarande är det bemötande jag fått ett mysterium för mig.

Insekters påverkan på vandraren

Söder om Jäkkvik var leden mera trafikerad av vandrare än vad den varit de sista tiotalet mil från Kvikkjokk. Ryggsäcken var lite tyngre nu när mera mat fyllts på, men kroppen var stark, så jag bar med lätthet dessa extra kilon. Svetten flöt om mig när jag klev iväg uppför fjället och andningen blev häftig, men inget motstånd kändes i kroppen. Jag kunde som vanligt traska på tills jag blev hungrig. Då rastade jag, kokade något på spritköket och gick vidare med en kropp som var pigg igen. Sent på kvällen var jag fem kilometer från Adolfsström och den tröttheten som kom då botade jag inte med mat. Istället stannade jag och slog upp tältet. Att blåsta upp luftmadrassen i denna miljö, där faunan domineras av insekter, är alltid lika intressant. Det går åt 32 djupa inandningar och dito inblåsningar för att fylla madrassen. Ibland andas det in någon mygga och sätts den inte i halsen så blåses den in i madrassen. Myggen sätter sin prägel på min vistelse i fjällen. Även om jag tycks tåla insektsbetten bra så lämnar de spår efter sig. Underbenen är liksom buckliga av alla bett. Att sätta sig för att uträtta naturbehov innebär per automatik ett antal pikanta bett som sedan kommer att klia. På dagarna hjälper bromsar och blinningar till med att göra livet lite mera spännande för mig. Och när jag slagit mig till ro i sovsäcken händer det ofta att en mygga surrar inne i tältet. Istället för att jaga den bjuder jag så att säga på mig själv och tar revange när morgonen kommer. Då sitter där någon blodstinn mygga mätt och belåten i tälttaket. På insidan av tältet finns det numera ett antal blodfläckar från mygg som blivit kvar när utrustningen vikits ihop och packats ner i ryggsäcken.

Adolfsström tycks vara en slags sportfiskemetropol. Skyltar och aktiviteter jag såg tydde på detta. 10 kronor kostade det att få en båtskjuts över till Bäverholmen och därifrån vandrade jag på pigga ben och med ett glatt sinne vidare på leden. Glädjen jag känner kommer mest från lyckan att ha en så bra fungerande kropp och så mycket frihet att kunna vandra utan krav eller kompromisser. Hemma i min vardag upplever jag mig själv som ensam och det gör mig ofta tungsint, men här på vandringen ger ensamheten frihet. Kanske är mitt friluftsliv ett sätt att göra ensamheten lite mera positiv. Säkert är det så till en viss del, men den största orsaken till att jag promenerar omkring med ryggsäck i fjällen är att jag vill uppleva miljön och äventyret.

Onsdagen den 12 juli gick mot sitt slut. Bakom mig hade jag sedan dagen började en vandring på några mil över ett relativt flackt kalfjällsområde med många tjärnar. Nu när kvällen kom fann jag, ett par kilometer efter ett renslakteri, en sorkäten gräsplätt och där slog jag upp tältet. En mycket bra dag var till ända men mina krafter var inte slut. Vanligtvis brukar jag vara lite trögstartad på förmiddagen. Ju längre jag vandrar desto piggare blir jag och skulle egentligen kunna gå 24 timmar, vila 12 osv, men väljer att hålla en normal dygnsrytm. Jag sov som vanligt bra under natten som följde, trots att jag knappast var trött när jag la mig.

Det blev torsdag och jag ställde min gröna Haglöfs Skarja ryggsäck utanför ICA i Ammarnäs. Affären är förvånansvärt stor och tycks vara överdimensionerad för denna lilla by. Men för all del, det är som ett litet varuhus och ska troligtvis serva befolkningen med alla möjliga behov. Det är ju långt till närmaste stad. Nu gällde det för mig att proviantera också. Mat skulle jag naturligtvis köpa, men jag behövde även en karta så jag skulle kunna ta mig ner till Tärnaby. Då var det tur att ICA betydde mera än bara mataffär och i detta bygdevaruhus fann jag faktiskt en topografisk karta som täckte upp det avsnitt av fjällkedjan som jag saknade mellan Torneträsk och Jämtland.

Den där ensamme unge mannen med ryggsäck, fula kläder och en västsvensk dialekt utgjorde som så många gånger tidigare under vandringen ett oemotståndligt byte för folk som ville avreagera missnöje med Norrlands behandling i politiken och som ville visa lite förakt för folk från min tredjedel av Sverige. Utan att egentligen fatta hur det gick till kom jag i samspråk med en man. Konversationen var trevlig de första fraserna vi utväxlade. Sedan kom det ett "vi skull fan åk ner till södra Sverige och ta er i öran och släpa upp er hit igen så ni får städa i fjällen efter er när sommaren är slut". Jag berättade att jag för egen del aldrig skräpat ner någonstans där jag dragit fram, att jag dumpade min skräppåse i en för allmänheten uppställd sopsäck här i byn och att det enda skräp jag sett under hela leden, ända från Abisko, var de papper från Fox-kola som någon slängt med jämna mellanrum på stigen innan Stora Sjöfallet. Men åt detta fnös bara den stöddige mannen. Jag själv ville inte gå i ytterligare polemik med någon, eftersom jag kommit till fjällen för att söka friden istället för att söka konflikterna. Ändå fungerar jag av allt att döma som en konfliktmagnet.

Kungsleden avklarad

Kungsleden var slut här i Ammarnäs och nu fick jag leta upp andra stigar för att komma till nästa etappmål, som var Tärnaby. När jag gick iväg ut i markerna med den nyinköpta kartan i näven kände jag mig ledsen för att ännu en gång ha blivit illa behandlad av andra människor på den här resan. Visst har jag sett mera skräp än bara ett dussin kolapapper. Tomma spritbuteljer i glas, bensindunkar, en snöskotermatta och till och med en snöskoter har jag sett ute i markerna. Jag undrar vilka vandrare det var som bar med sig detta skräp ut på fjället. För det är ju säkert inte så att det kommit ut med snöskotrar och nu smält fram med den bortrinnande snön, eller? Nej, det är säkert alla vi från södra Sverige som burit ut det och sedan inte haft vett att ta med oss bensindunkarna och snöskotermattan tillbaka igen.

Det hade regnat på morgonen, men under dagen blåste molnen bort och solen sken. Den ymniga vegetationen torkade upp och jag slapp detta med att vatten från gräs och löv rann ner i stövlarna. Växtligheten var förresten helt enorm. Orkidéer växte som ogräs och blommor fanns i mängder. Stigen till Slätvik och Garnek var liksom igenvuxen, men det gjorde inget när den vuxit igen med en sådan överdådig prakt. Luften var klar, sikten god och den kyliga vinden svalkade min hårt arbetande kropp. Här fick jag vara i fred och humöret var snart på väg uppåt igen efter det otrevliga mötet nere i byn.

En myt har florerat om att Kungsleden går mellan Transtrandsfjällen i Dalarna och till Abisko, men det är alltså bara en myt. I alla fall är det så nu när jag går här, i juli 1978. Kanske finns det planer på att knyta samman flera leder till en riktig Kungsled, men i så fall måste man märka upp stigar på flera sträckor, för i nord-sydlig riktning saknas det vandringsleder på tiotals mil genom landet. Man inte mig emot, för nu börjar äventyret bli mera påtagligt.

Idag satsade jag verkligen på att äta en massa mat. Det har jag råd med, för i morgon ska jag komma till Tärnaby och fylla på förråden. Kroppen behöver mängder med bränsle för det här hårda jobbet med att bära en ryggsäck upp och ner för fjäll efter fjäll, dag efter dag.

Nästa dag var blåsig och regnskurarna stod på kö. Dagens uppgift var att komma till Tärnaby innan affärerna stängde. Med den tanken i sinnet knallade jag iväg längs stigen öster ut tills jag kom ut på en grusväg som tog mig förbi Fjällnäs och till slut vandrade jag in i den by som gjorts berömd tack vare sina slalomåkare. Klockan var 19 och affärerna hade stängt. Regnet föll och de tjocka mörka molnen fördunklade dagen. Framför mig låg ovissheten, med sina stiglösa partier. Ett slags tungsinne kom över mig och det var nästan så att bussen till Storuman, för vidare befordran söder ut med tåg, lockade mig i ett par dystra minuter. Fast de minuterna blev inte långa och snart hade jag letat mig upp till byns elljusspår och strax där intill slog jag läger för natten. Det kändes lite otryggt på något sätt. Att ligga ensam i en skog där ingen vet var jag finns, eller uppe på kalfjället, är väldigt fridfullt, men här där jag kunde höra rösterna av några som tog sig fram på elljusspåret upplevde jag inte samma ro i själen.

Ut i den ledlösa ovissheten

Regnet fortsatte även nästa dag, som var en lördag. Jag tog ut pengar på postkontoret i Tärnaby och handlade mat i affären. Sedan vandrade jag på vinst och förlust söder ut över fjället. Enligt kartan skulle där finnas stigar, men dem hittade jag aldrig. Att ta sig uppför Björkfjället var en enkel match. Det handlade om kroppskrafter. Men att komma ner för den branta sluttningen på sydsidan var ett himla slit. Efter kalfjället kom som vanligt björkskogen och den var svårforcerad. Som om inte det skulle vara nog började det riktiga slitet nere i granskogen. Vindfällen låg som bråtar åt alla håll där jag kunde se. Var det möjligt att gå runt? Inte vad jag såg i alla fall, så jag försökte ta mig igenom. Grova grenar stod som galler, stammar låg som bommar. Ryggsäcken fick ibland lyftas över, ibland skjutas under de horisontella träden. Regnet föll och bruna barr föll på mig så fort jag rörde vid någon gren. Barren klibbade fast över allt och värst var det när de satte sig innanför jackan på min svettiga nacke. Yxa ingick inte i min utrustning, så jag kunde inte hugga mig fram. Varje meter ner för fjällsidan var dyrköpt. Till slut kom jag i alla fall ner till en väg vid Stor-Björkvattnet och kunde bära ryggsäcken som den var tänkt att bäras.

Vägen ner till Stenträsk bjöd mig på en slags kompensation för slitet bland vindfällena och jag hade halvannan mil av lätt promenad. Men den lätta promenaden var kanske bara lugnet före stormen, så att säga, för från Stenträsk skulle jag gå till ett ställe som heter Virisen och dit kunde jag välja mellan olika stigar, enligt kartan. Dock hade jag en misstro till detta med vad kartan sa om stigar och vad som i verkligheten fanns att trampa på. För att ta det säkra för det osäkra valde jag att följa en telefonlinje genom skogen. Den skulle i alla fall gå ner till Virisen. Det blev till att klafsa sig fram genom i långt gräs, vattensjuka marker och i ett vattensjukt väder. Regnet och det dystra ljuset gjorde att jag kände mig lite otrygg. Att det var svårforcerat här och nu märktes alltså tydligt, men jag hade ju ingen aning om vad som låg framför mig. Skulle jag kunna vandra hela vägen till den led som skulle finnas några mil borta i sydväst?

På kvällen kom jag fram till Kronstuga. Där var öde och lika bra var väl det, tyckte jag då. Fast strax efter jag passerat detta hus inne i skogen korsade en å och den telefonlinjen jag följde varandra. Då önskade jag att någon kunnat ta mig över med båt, eller att det fanns en spång. Jag var redan våt av svett och regn. Det var bara någon plusgrad och händerna hade frusit stela av det kalla regnet. Nu skulle jag alltså behöva vada över den här ån! Tanken på ett kvällsdopp i detta kyliga vatten tilltalade mig inte efter en hel dag av vandrande i det här lågtrycksbetonade sommarregnet. Viljan att komma vidare fick aktiveras för att förmå mig att ta av stövlarna, byta om till mina blå Karhu löparskor som jag hade med i packningen och använde vid vadning och till vandring på torra partier. Ryggsäcken tog jag över huvudet och stapplade ut i det kalla strömmande vattnet. Fast även detta gick ju bra till slut och med vattnet drypande ur kläderna klev jag upp på den andra stranden. När jag några kilometer senare slog läger var jag tacksam att jag släpat med mig den dubbla dunsovsäcken, Caravan Combi De lux, ut på vandringen. Möjligheten fanns annars att bara ta med den ena av säckarna för att på så sätt få en lättare och mindre skrymmande packning, men det hade straffat sig den här kvällen. Tanken på att jag alltid kunde bli varm och komfortabel i sovsäcken på luftmadrassen inne i tältet gjorde att jag kände trygghet hur mycket det än vräkte på med kalla regn och vindar.

Lösningen på ett stövelproblem

Fodret inne i mina fina stövlar, Nokia Trimmi, hade slitits ut bak vid hälen och ovanför denna. Gummit låg bart och det blev svårt att dra på sig stövlarna eftersom friktionen mot strumpan blev så hög. När jag skulle ha på mig stövlarna på morgonen kändes det som ett näst intill oöverstigligt problem. Nokia Trimmi är ju mer eller mindre gjorda att springa i, lätta i vikten med tight passform och dubbad sula. När jag slet där med att dra på mig stöveln kom jag på en idé. I matkassen hade jag ett paket Bregott och med denna blandning av smör och margarin smorde jag insidan av stöveln så den gled på hur lätt som helst. Bregott duger alltså till mera än bara som smörgåspålägg.

Kallt regn fortsatte att falla även hela denna dag. Jag pulsade fram i vått gräs till en liten gård som heter Virisen. Gård och gård förresten, jag vet inte hur man ska definiera detta stället. Ett torp? En bosättning? Någons hem? Inga människor syntes till, men jag fick intrycket av att där var bebott. En stig med lika långt vått gräs som alla andra stigar här i trakten tog mig väster ut till en annan gård. Bojtiken heter den och där såg jag kor. Bojtiken var nog en lämplig adress för den som vill leva i avskildhet. För egen del gladde jag mig åt att ha fått se det här stället, av samma orsaker som jag fascinerades av Västerfjäll för några dagar sedan.

Nära Bojtiken såg jag den första älgen på den här vandringen. De klövdjur som skådats har varit fjällkor och renar. Markerna här är nog inte lika älgrika som dem hemma kring Trollhättan, men å andra sidan lär det inte finnas fler älgar per kvadratkilometer någonstans i världen som på Hunne och Halleberg.

På en led igen

Jag fann en väg och promenerade den i regnet väster ut till Gränssjö och där kom jag på en vandringsled som förde mig söder ut genom björkskogen uppför Vardofjället, för att till slut komma så högt upp att där inte fanns någon växtlighet som gick högre än till knäna. Kalfjäll! Gråvädret, regnet, kylan och ensamheten slog an en dov stämning inombords, men ändå var jag glad på något märkligt sätt. Ryggsäcken kändes lätt som en liten skolväska. Kroppen har vant sig vid jobbet och blivit stark. 400 höjdmeter tog jag på en mil av klafsande på blöta stigar och 400 meter strävade jag neråt på en kort sträcka nästan direkt efter att jag kommit upp på fjället. Man skulle kunna tycka att detta med upp och ner bara var onödigt. Det tyckte inte jag, för om det inte varit för dessa upp och ner hade jag inte varit i fjällen.

Drygt en mil av promenerade i skogsterrängen efter fjället blev det innan jag slog läger. Den här dagen har förflutit utan att jag sett en enda mänsklig varelse. Få människor har nog varit helt ensamma, utan kontakt eller kommunikation med andra, ett helt dygn. Men det har alltså jag varit idag, för första gången på den här ödemarksturen. Här har jag verkligen haft ödemarkerna för mig själv och folk som haft tid att avsätta för vandring brukar nog inte leta sig hit. Vädret kanske hjälpt till att driva bort andra vandrare. Hela dagen har det regnat och varit kyligt för årstiden. Ljuset har varit dunkelt till och med mitt på dagen.

När jag vaknade nästa morgon sken solen, men det var kallt och blåsigt. Strunt i kylan och blåsten! Det är ju uppehållsväder och nu kan jag äntligen tvätta kläderna. Ett par dagar av svettande under regnkläderna har gjort att jag kände mig lite grisig. I packningen fanns det några uppsättningar strumpor och underkläder som tvättats och torkats efter hand som de använts. Förrådet av rena textilier hade sinat och nu gällde det att vaska av det som var smutsigt, alltså allt i klädväg och även min egen myggätna lekamen. När jag hittade en bäck stannade jag och gjorde stortvätt. Med vandrarens referenser kan allt utöver ett par strumpor klassas som en omfattande byk. Våta strumpor och tröja fästes utanpå ryggsäcken, kalsonger hängdes om halsen där kroppsvärmen fick hjälpa till att driva bort fukten. När jag gick skvätte det kallt vatten från trasorna. Kallt var på sätt och vis dagens vädermässiga tema. Trots solskenet bet kölden med hjälp av den friska vinden så att jag valde att sätta på mig luvan. Det behövde jag inte ens göra i går, när det regnade.

Åtnikstugan, som jag kom fram till efter några kilometers vandring, låg i skogen av små krokiga björkar och den tjänade som lägerplats för samerna som hade renar på fjället. Men några människor såg jag inte till. Enligt kartan skulle det finnas telefon i stugan och jag skulle gärna ringt hem till mina föräldrar för att meddela dem att jag var vid god vigör, samt naturligtvis höra med dem hur de hade det. Att hålla kontakten hemåt är mycket viktigt för mig. Där hemma finns det folk som har omtanke om mig. De bryr sig om ifall jag vandrar på raska ben, glad i sinnet, som jag gör nu, eller om jag ligger skadad och eländig långt från räddningen. Mor och Far, som ju bryr sig, ska inte behöva oroa sig i onödan. Nu har jag inte ringt hem sedan i förrgår, då jag var i Tärnaby. Två dygn utan kontakt med dem där hemma låter inte så länge, men vandringen över de ledlösa milen i ensamhet och regn har på något sätt fått mig att känna ett ökat behov av att lämna dem ett tecken på att jag mår bra.

Från Åtnikstugan bar det av söder ut på en stig uppför ett fjäll. Utsikten var vacker i den klara luften och idag passade jag på att använda kameran. Himlen hade ett dramatiskt utseende, med sönderblåsta cumulusmoln i alla nyanser från vitt till mörkgrått. Även det ödsliga landskapet var värt att bevaras på Kodacrome 64.

När jag rastade uppe på fjället plockade jag upp sovsäcken ur packningen och lät vinden blåsa den torr. Några regniga nätter i ett tält har gjort att dunet dragit åt sig en hel del kondens. Den här dagen med sitt väder bör utnyttjas fullt ut. Vem vet när jag kan torka något nästa gång? Väderrapporter hör jag inga.

På väg nerför fjället vandrade jag in bland gamla torvkåtor. "Remdalens lappläger" stod det på kartan. Kameran plockades fram och användes igen, för detta kan vara en unik syn för mig, något jag kanske aldrig mera får se. I dessa tider, på 1970-talet, torde knappast några samer bygga torvkåtor längre, mera än som något slags hembygdsprojekt eller turistjippo. Får jag barn någon gång i en framtid kommer de nog aldrig att få se en syn som denna. Det får nog inte barnen till samer jämnåriga med mig heller göra, för den delen. Det gamla sättet att leva försvinner på gott och ont. Helikopter och snöskoter har ersatt en del av lappens råa kroppskrafter; fyrkantiga hus som dem jag såg i Vounatjviken har tagit kåtornas plats. Jag hoppas att samerna tycker att de gått med vinst på denna tekniska uppgradering. För vissa andra folk som levt nära naturen har nymodigheterna tyvärr tenderat att innebära en kulturell och andlig nergång. Indianerna i Nordamerika och eskimåerna var nog lyckligare innan prefab-husens tid. Mina egna förfäder levde ju, liksom de allra flesta svenskar för några generationer sedan, mycket nära naturen i små stugor som egentligen inte var mycket mera än trätält. Och de slet och de svalt, de levde av sina kroppskrafter men så smög sig den nya tiden på dem. Under någon generation söp svenskarna oerhört, men sedan nyktrade landet till och nu har vi det riktigt bra. Kanske är detta med omställningsproblem till ett så kallat modernt liv en fas alla folk ska gå igenom? Sådant filosoferande hade jag tid till där ute på fjället.

Remdalen var mycket vacker och leden var en verklig fröjd att traska. När jag trodde att jag var den enda människan inom flera kvadratmils yta dök det upp ett medelålders par med ryggsäckar och vandrarkläder. Vi stannade och utbytte lite artighetsfraser. Detta var de första människorna jag sett sedan vägen vid Björkvattnet för åtskilliga vandrade mil sedan. Egentligen är det lite märkligt att vi kunde få ha denna mycket spektakulära del av fjällkedjan så för oss själva. Stigarna är dessutom lättvandrade, med för fjällförhållanden snäll topografi.

Vägvandring in i Jämtland

Senare under dagen blev det ännu mera lättvandrat, med asfalt istället för stigar. På Stekenjokkvägen knallade jag iväg söder ut. Vägen gick över kalfjället in i Jämtland och anledningen till att man gjort sig besväret att bygga väg här ute i obygderna är Stekenjokkgruvan, som låg sig där ute på vidderna och påminde mig om en svamp där gruvgångarna var mycelet och tornet som reste sig högt ovan marken representerade själva svampkroppen. För mig kändes det bra att få gå på vägen efter så många mil på stigarna. Omväxling förnöjer ju som bekant. Nu blev kilometerna söderut mera lättköpta och jag höll utan ansträngning ett tempo på sex kilometer i timman. Biltrafik förekom visserligen, men den var så gles att jag inte brydde mig om den. Nu kunde jag dessutom ägna all uppmärksamhet åt att titta ut över landskapet. Humöret var på topp och kroppen fungerade så perfekt att jag mer eller mindre bestämde mig för att gå ända hem till Trollhättan. Varför inte? När jag gick ut på det här äventyret fanns det inget mål med vandringen mera än att uppleva Kungsleden. Men den ligger bakom mig nu och det finns massor med nya roliga mil att gå den här sommaren.

Även nästa dag blev kylig, solig och blåsig. Lägret jag slog i går kväll vid Leipikvattnet bröts och sedan bar det av söder ut på landsvägen. Men efter hand tröttnade jag på att gå på vägen och längtade till stigarna. Några gånger erbjöds jag skjuts, men tackade ner till den generositeten eftersom jag ville gå hela sträckan för egen maskin. För att komma fortare fram till mera intressanta marker, men även för att det ligger i min natur att använda min kropp ända ut i marginalerna av dess kapacitet, knegade jag på ordentligt och unnade mig inga raster mera än då jag handlade mat och ringde hem i Blåsjön. Fickorna fylldes med mat som jag kunde äta medan jag gick. Sedan axlades ryggsäcken och den fick hänga där den hängde resten av dagen. Den hängde kvar på sin plats när kvällen kom också, då jag passerade Kycklingvattnet. För att upplysa eventuella utländska turister som letat sig hit hade man under den av myndigheterna uppsatta svarta skylten med vit text även fixat en bygdens egen översättning av ortnamnet. "The Chickenwater" stod det först på engelska och sedan stod det "Das Broilerwasser" på något som skulle föreställa tyska. Skylten gav mig ett gott skratt och någon kilometer senare slog jag läger i närheten av Pål-Erstorpet. Klockan var då 23 och den här dagen förde mig 55 kilometer längre söder ut. I kvällens sena timma fick jag också första aningen av att de ljusa sommarnätterna snart var ett minne blott för i år. Det blev faktiskt nästan mörkt i skogen när molnen hade dragit in över himlen.

Det mörka locket som fördunklade natten var bara en del av ett jättelikt sammanhängande flak av låga moln med stort regninnehåll och detta innehåll rasade ner över Jämtland hela dagen. Nokiastövlarna klafsade fram på vägen och regnbyxorna gnisslade när tyget på insidan av låren gnagde mot varandra. På förmiddagen köpte jag mat i Gäddede och traskade sedan vidare på en ganska tråkig grusväg till Hallingåfallet. Men detta fall var värt att gå några intetsägande kilometer för att beskåda. Ån hade mejslat ut skiffern så att det var en ravin med branta kanter och där nere skummade vattnet fram. Hur många tusen år ån behövts för den utgrävningen kunde jag inte bedöma, bara att de skarpa kanterna tydde på att det skett efter att Inlandsisen dragit sig tillbaka.

Nu var det äntligen mjuk mark under fötterna igen, för nu kom jag in på en led och den gick jag till Munsvattnet. Väl framme vid den sjön skulle det enligt kartan gå en led mot sydväst, men där fanns knappast ens en stig, så jag pulsade fram genom regnvått björkris och sumpiga marker. Ibland undrade jag hur jag kunnat längta från vägen och till detta, men egentligen gick det ingen nöd på mig. Strax innan Lobbersjön slog jag i alla fall läger för natten. Ripor skrek och hade sina ljud för sig när jag gick till ro i tältet.

Sjuk

När morgonen kom kände jag mig sjuk. Symptomen var lite diffusa, men det var som om jag hade feber och så pinkade jag stup i ett. Nu stod jag inför valet att ligga kvar och vänta på att bli frisk igen, eller att ta mig ner till bebodda trakter så fort som möjligt. Att bli liggande sjuk och ensam i den här ödemarken tycktes mig vara väldigt otryggt, så jag valde att vandra. Eller kanske rättare sagt stappla, för kraften i steget var borta. Där gick jag alltså söder ut på en stig som var så otydlig att den tappades bort flera gånger och genom ett landskap som förmodligen varit betagande vackert med alla sina småtjärnar där uppe på kalfjället. Vackert hade det alltså varit om jag orkat se skönheten, men nu led jag för varje steg jag tvingade kroppen att ta och hade inget överskott till estetiska upplevelser.

Kroppen kändes alltså febrig och det verkade som om jag var uttorkad, för jag svettades inte något. Däremot pinkade jag som sagt så där var tionde minut. Uttorkad och pinknödig samtidigt tycktes vara en märklig kombination. I alla fall så drack jag en hel del vatten ur bäckarna, så som jag gjort under hela denna vandringen och kanske drack jag extra mycket idag, eftersom kroppen tycktes behöva det. Men jag blev bara sämre och sämre. Nu var det inte roligt att vandra längre, för nu gällde det bara att överleva. Ska jag rasa ihop vill jag i alla fall göra det där någon kan ta hand om mig, så jag stretade på med uppbjudande av hela min arsenal av vilja.

Vacklande av sjukdom kom jag till slut ner på en väg vid Vinklumpen. "Till slut" var tyvärr inte rätt ord, för trots att här kom en och annan bil denna torsdag i juli var det ingen som ville stanna för att ta upp mig när jag liftade. I en bil satt det ett medelålders par och de bara vinkade, log och skakade på huvudena när de körde förbi mig. Om de bara vetat att han som liftade var så sjuk att han knappast kunde ta hand om sig själv! De hade ett helt tomt baksäte och deras uppoffring för mig hade varit oerhört liten i förhållande till vad deras hjälp kunnat betyda just då. Trots att vägen enligt kartan bara gick in och slutade vid ett renslakteri kom det bilar då och då, men alla nobbade mig när jag stapplade fram på vägen och gav tecken på att jag behövde lift. När jag gick där och försökte få skjuts bestämde jag mig för att i framtiden alltid ta upp liftare eftersom man aldrig vet varför en människa liftar. Visserligen hade jag nog kunnat stannat en bil genom att ställa mig mitt i vägen, men det kändes fel att göra på det viset. Fast när jag gått sju kilometer på vägen kom det äntligen en människa och förbarmade sig över mig. Då var jag framme vid Valsjöbodarna och föraren av bilen rådde mig att ta postbussen från Rötviken till Östersund i morgon. Han släppte av mig vid Torskströmmen, där vägen delade sig och han skulle åt ett annat håll än dit jag var på väg. För mig blev det några darriga kilometers vandring till Rötviken och jag undrar om han riktigt fattade hur sjuk jag var, för om han gjort det och varit något så när human till sin läggning borde han ha kört mig den extra svängen så jag sluppit anstränga mig i onödan. Men för all del, han var ju hygglig nog att plocka upp mig så jag sparade de här kilometerna från Valsjöbodarna.

Rötviken – slutet på vandrandet

När jag kom till Rötviken var jag naturligtvis utmattad fysiskt, men även psykiskt. Det hade kostat så mycket på viljestyrkan att driva kroppen framåt idag att skallen liksom bara gick på basala funktioner. Jag ringde i alla fall till min moster Ingela och hennes man Åke i Järpen. I morgon ämnade jag via postbuss och vad för kommunikationer som stod till buds komma och besöka dem. Nu längtade jag intensivt efter ett anständigt stället att vila ut på, där någon kunde ta hand om mig ifall jag blev ännu sjukare. För tillfället fick tältet duga och det satte jag upp i Rötviken.

Jag var sjuk även nästa dag, men lyckades komma med postbussen ner till Östersund. Mina minnen från den dagen är ganska utsuddade och jag vet bara att jag var ordentligt dålig, men eftersom jag inte behövde gå klarade jag mig något så när. Till Järpen kom jag och där trakterades jag med dusch, mat och en säng att vila i. Mitt fjälläventyr var slut och det kunde jag acceptera utan någon känsla av misslyckande. Jag kom hem till Trollhättan och där låg jag sjuk i en vecka innan hälsan återvände så att jag kunde företa mig något som helst fysiskt.

Vad var det då som hände med mig? Ja, på den tiden, alltså 1978, trodde jag att det var en infektion som slagit till, men efter att ha råkat ut för samma symptom i 246-kilometersloppet Spartathlon 1985 hittade jag en trolig orsak - hyponatremi. Kroppen hade helt enkelt lakats ur på mineralsalter. Ett par veckor av stenhårt arbete, med ett genomsnitt på fyra vandrade mil om dagen, upp och ner för fjäll, genom sumpmarker, med en ryggsäck som börda, hade tagit sin tribut i svett. Och svett består ju av mera än bara vanligt vatten – nämligen olika salter. Dessa salter, främst natriumklorid och kaliumklorid, fylldes inte på i den takt de förlorades. Däremot drack jag massor med vatten ur de mineralfattiga fjällbäckarna. Till slut var saltförrådet tömt. Då fungerade inte osmosen i cellerna som den skulle. För att öka koncentrationen av salt i kroppsvätskorna gjorde kroppen sig av med vatten. Det var därför jag pinkade var tionde minut och det var därför jag blev febrig av uttorkning. Tillståndet kan vara livsfarligt och livsfarligt innebär att möjligheten för dödlig utgång föreligger. Med den kunskap jag har i skrivande stund, 25 år och en väldig massa strapatser senare, kan jag säga att det varit bäst att lägga mig i tältet i ett par dagar där uppe vid Lobbersjön, för att äta upp hela matförrådet i ett försök att återställa saltbalansen något så när. Men nu valde jag alltså att gå till bebodda trakter. Fast ännu bättre hade det varit att ha med sig salttabletter i utrustningen.