Hur skulle det vara att försöka cykla non-stop mellan Järpen i Jämtland och hem till Trollhättan? Hur det var att gå till fots till Järpen visste jag ju sedan ett par decennier tillbaka. Det tog 18 dygn, men då sov jag i tält. Nu tänkte jag inte ha med någon annan utrustning för att slå läger än en keps med myggnät över huvudet.

Anledningen till att det blir just Järpen som start eller slutpunkt för äventyren är att jag har en moster som bor där. Hon, Ingela, var i Trollhättan och hälsade på med sin man Åke och när de skulle köra tillbaka till Jämtland liftade jag med dem och hängde cykeln på cykelhållaren.

Det regnade utav bara den på tisdagmorgonen den 23:e juli. Klockan 10:40 upphörde regnet och då trampade jag iväg. Min kusin Janne cyklade med och Åke körde EU-moped. Det var som en hedersvakt ut ur byn. Janne hängde med till Mattmar. Han har varit med i Brandkåren och åtskilliga var de förbicyklade platserna som inspirerade honom till att berätta mustiga historier om räddningsaktioner där han gjort sina insatser i samband med trafikolyckor. På sätt och vis blev det som en påminnelse om min egen dödlighet och jag bestämde mig för att ta det extra försiktigt.

Solen tittade fram ibland när jag trampade på vägen väster om Storsjön. Men asfaltvägen var inte den miljön till vilken mig håg stod. När tunga bymoln drog in och ett åskregn brakade lös, svängde jag in på en grusväg. Jo då, miljön var nästan helt trafikfri. Men ett fordon mötte jag i alla fall och det var väghyveln. Grusvägen blev en utmaning, tungcyklad och smetig. Cykeln grodde liksom igen.

När jag kommit in i Härjedalen knastrade dreven och kedjan som en kaffekvarn. Detta måste fixas! Jag sänkte helt enkelt ner hela cykeln och mig själv upp till midjan i en tjärn och efter den tvätten lät de rörliga delarna mindre illa.

Kvällen kom och då cyklade jag över Flatruet. Det var lite kyligt att rulla nerför fjället. Som högst var jag uppe på 975 meter och innan jag kommit ner till den klimatzon där skog växer, frös jag. Sedan gick det dock lättare att hålla värmen.

Det var mörkt när jag körde igenom Tännäs. Pannlampan satt på cykelhjälmen och batteriet låg i ryggsäcken. Strax efter Tännäs var det en rejäl uppförsbacke som säkert var minst en halvmil lång. Vägen var asfalterad, men vid den här tiden på dygnet ännu mera ödslig än fäbodvägen jag kört 12 timmar tidigare. När jag kommit upp för den backen blev jag så sömnig att jag mer eller mindre tuppade av på cykeln. Då stannade jag, tog på mig mygghatten och la mig rakt ner på marken och somnade.

Hur länge jag sovit vet jag inte. Kanske var det så mycket som en timma, men troligtvis blev det omkring en halvtimma. Jag vaknade av att jag frös. Undertröjan var fortfarande svettig efter slitet uppför den långa backen och det regnade. Dagsljuset var på väg tillbaka, men ännu var det inte morgon.

Nu var det inte läge att vara i stillhet. Jag hoppade upp på cykeln och trampade liv i de stela benen. Fartvinden gjorde till en början att jag frös ännu mera. När jag for fram där och huttrade i kylan smålog jag åt hur ödsligt landskapet var vid den här tiden på dygnet. Jag hade ju legat och sovit alldeles invid vägen, med cykeln liggande intill mig. Om en bil kommit medan jag låg där skulle föraren säkert sett mig i strålkastarens sken. På det sättet jag logerade såg jag säkert ut som en liten trafikolycka. Det är nog inte varje dag man hittar en helt nykter cyklist som på eget bevåg lagt sig att sova intill vägen.

Sveriges högst belägna by låg utefter vägen och på förmiddagen kom jag ner till Särna i Dalarna. Konsum såg lockande ut och jag steg in där och köpte mat. Sedan satt jag på en bänk utanför affären och åt frukost. Solen sken ibland och allt var riktigt idylliskt. Nya krafter rann till i kroppen i takt med att maten packades i magen. Det behövdes för landskapet var backigt och det bar uppför i flera kilometer efter byn, på vägen väster ut.

På något sätt kändes det angeläget att tvätta kroppen. Miljön där under gore-texjackan hade varit minst sagt växlande under det senaste dygnet, allt eftersom jag antingen svettades i uppförsbackarna eller frös i nerförsbackarna. En större bäck som vägen passerade över såg ungefär lika oemotståndlig ut nu som Konsum i Särna gjorde någon timma tidigare när jag var hungrig. Jag stannade, klädde av mig naken och kröp ner i bäcken. Vattnet strömmade ur vägtrumman och jag passade även på att tvätta kläderna. Sedan satte jag på mig de blöta plaggen och cyklade dem torra.

På eftermiddagen passerade jag Stöten i Sälenfjällen och strax därefter rastade jag vid affären i Rörbäcksnäs. Det blev mat och cola igen. Jag köpte så det skulle räcka genom natten, för nu var det bara ödemarker som låg framför mig i tiotals mil, med undantag för någon enstaka by, men jag räknade inte med att komma till någon öppen affär förrän någon stans i södra Värmland i morgon förmiddag.

När jag cyklade på småvägarna öster om Höljessjön började det regna igen. Egentligen gjorde det inte något, men jag anade att det var bäst att vila nu, för om jag skulle bli rejält trött och sömnig på en mörk väg i regnet, torde det bli svårt att ta sig vidare och svårt att vila i kylan. Något tiotal meter in i skogen skådade jag ett stort flyttblock som stack upp likt ett jättelikt päron med tjocka sidan uppåt. Det såg ut att kunna vara torrt där under överhänget. Ett sådant tillfälle att vila regnskyddat kanske inte kom igen förrän i morgon. Jag klämde till om bromshandtagen, stannade och släpade in cykeln till stenen. Jo då, det var torrt och fint där inunder, så jag la mig bland de bruna barren, åt mig ordentligt mätt och försökte slumra till en stund.

En stund, det är inte mycket till vila, men det kändes riktigt bra ändå. Kanske sov jag i en halvtimma och det tycktes mig inte som om jag behövde mera just då i alla fall. Cykeln bars ut till grusvägen och jag körde vidare, öster om den sjö som jag nu fick ännu en anledning att förknippa med äventyr. 1980 gick jag här på vägen på väg till Järpen. Tre år senare paddlade jag min gröna canadensare bland flottningstimret på mitt äventyr från fjällen till Skagerack och 1992 slog Mary och jag läger här vid stranden på väg till Nusnäs, när vi sprang och körde bil genom Sverige, med Isak i barnstolen. Den väldiga dammen vid sydändan av sjön var nästan lika imponerande nu som då, men jag fick inte förmånen att proviantera i lanthandeln i Höljes den här gången. Där var det stängt. Annars har den affären varit en upplevelse varje gång jag varit inne i den. Där finns nog allt som en glesbygdsmänniska kan behöva och om något skulle saknas tror jag att man kan bygga det av olika komponenter från butikens enorma varuutbud. Det var förresten där som jag köpte kepsen med myggnät som är min enda utrustning för att slå läger med på den här trippen.

Det regnade ganska rejält och molnen var så tjocka att det blev skumt ute i förtid, så att säga. Uppförsbacken på grusvägen mot Bograngen var väldigt lång. Den tycktes aldrig ta slut, men det gjorde den naturligtvis och när det varit något sånär flackt i någon kilometer stannade jag i en korsväg, satte pannlampan på hjälmen, kopplade in batteriet, som jag flyttade över från väskan på styret till ryggsäcken. Lampan tändes och jag tog en titt på kartan. Inte så mycket för att se hur jag skulle köra i korsen, för det visste jag tack vare gamla minnen och vägskyltar, som för att det helt enkelt kändes bra att se på kartan. Den ger mig en känsla av att jag har kontroll och vet hur långt det är kvar till nästa delmål, som i det här fallet var Bograngen. Detta var ju tredje gången jag färdades den här vägen. För mig är denna obygd ingen avkrok, som man kanske skulle kunna tro. Här har jag varit oftare än i New York. "The Big Apple" är en avkrok för mig, för dit har jag aldrig något ärende, men det har jag hit. Ärendet är att passera.

Regnet höll i sig hela natten. Jag trampade på genom Finnskogen i min ensamhet. På något ställe skällde en jakthund utanför ett hus, inga bilar kom på vägen, skog och kalhyggen, uppförsbackar och nerförsbackar. Ett par gånger lyste ögon blåaktiga i skenet från pannlampan och älgars ljusgrå ben syntes röra sig över vägen och så försvann djuren in i mörkret till ljudet av grenar som knäcktes.

Den här gången frös jag inte lika mycket i nerförsbacken mellan Mattila och Röjdåfors, som jag gjorde när Clas, Patrik, Joakim och jag rullade nerför här på multisporttävlingen Le Grand Tour två år tidigare, men jag frös. På väg ner mot Östmark upptäckte jag billjus som kom närmare. Klockan var kanske två på natten och även om jag undrade vem som var ute och körde bil vid den här tiden på dygnet, räknade jag nog innerst inne med att folket i bilen skulle undra ännu mera över vad som motiverade mig att cykla ensam i regn och mörker. Bilen passerade mig, men en kilometer längre fram stod den och väntade på mig med motorn igång och ljusen påslagna. Två glada norska ynglingar hade tydligen funnit nyfikenheten över vem jag var dem övermäktig. Den ene av dem hoppade ur bilen och stannade mig. De undrade och jag svarade, men fattade de? Det jag förstod av deras berättelse, för jag undrade ju jag också, var att de skulle till en dansbandsgala i Sunne. En av deras kompisar logerade redan där i ett tält.

Norrmännen bjöd på en trevlig kontakt i några minuter men sedan återgick allt till det normala för mig, med avstressande cykling i nattens ensamhet och frid. Vid Östmark svängde jag in på vägen mot Lekvattnet och fick ännu en av dessa många mäktiga backar. Svetten flöt under min rödvita jacka och när jag kommit över krönet la jag in en högre växel. Sedan satt jag där och frös i fartvinden utför berget ner till Lekvattnet.

Torsdagen den 25 juli grydde över Finnskogen. De våta grusvägarna sög liksom fast mot däcken och mina händer ömmade av all kontakt med styret. I brist på stötdämpning i framgaffeln, som nu tycktes vara något jag saknade för komfortens skull, fick jag hitta andra lösningar. I diket såg jag ett litet liggunderlag, eller rättare sagt ett sittunderlag. Det var värt att stanna för och jag plockade fram fällkniven, skar till ett par bitar och stoppade in dem i handskarna. Sedan mådde nävarna bättre.

Men cykeln mådde inte helt bra. Kedjan knastrade, växlarna fungerade lite hur som helst och bromsarna var bara en skugga av sina forna jag. Värst var att klickpedalerna grott igen så att fötterna satt stenhårt. När jag passerade en sjö gjorde jag om tricket jag med framgång provade i Härjedalen, nämligen att sänka ner alltsammans i vattnet och vaska rent. Det fungerade lika bra nu som då.

Flera gånger under äventyr och ultralopp har jag märkt att jag tenderar att klara mig bra genom natten, men när det varit ljust i någon timma slår sömnklubban till. Det var tidig morgon, men inte tidigare än att någon enstaka bil kom på vägen. Jag trampade fram på en asfaltväg, hade en sjö till vänster om mig och landskapet tycktes bjuda på de första jordbruksmiljöer jag sett sedan jag lämnade bygden väster om Storsjön. Det stod Nordsjöbruket på någon skylt vid vägen och på kartan. I alla fall trodde jag att jag såg ängar, gårdar, sjöar och vägskyltar. Men säker var jag inte för jag upptäckte att jag satt och somnade på cykeln och då kan man lika gärna drömma om alltsammans. När jag vaknade till stannade jag cykeln och gick rakt in under granarna. Där la jag mig i harsyran och sov i en kvart. Risken att jag skulle sova mera än så var inte stor, för en fallande kroppstemperatur är en effektiv väckarklocka. Men när jag cyklade vidare kände jag mig pigg och rask.

När jag kom till Köla blev det ännu mera jordbruksbygd och jag hade en behaglig resa ner till Koppom. Där handlade jag mat och satte mig utanför affären och åt frukost. Solen sken. Mellan Årjäng och Bengtsfors tangerade vägen Västra Silen. Där fanns en fin badplats vid en camping. En sådan chans att sanera kroppen från svett och grus som anrikats det senaste dygnet fick inte missas. Jag badade med cykelbyxorna på och tvättade tröjan. Ett bad kan muntra upp mig rejält och få mig att glömma alla strapatser som lagrats upp i kroppen sedan den senaste riktiga vilan.

Mat har samma effekt. Jag rastade i Bengtsfors och åt mig ordentligt mätt. Dessutom drack jag litervis med cola. Vätskebalansen i kroppen och koffeinbalansen i centrala nervsystemet behövde ställas till rätta inför de sista 10 milen hem.

Sedan återstod bara de långa dagarnas färd mot kväll och det var en väldigt fin kväll jag trampade in i. Kroppen kändes osannolikt stark och inga tendenser till sömnighet kunde förnimmas. Högsäter, Rådanefors och Siviken är inga världsmetropoler, men de byarna var viktiga för mig just då, där de låg likt fyrar jag navigerade efter och hade som delmål på hemvägen.

Och hem kom jag, lika pigg som jag var när jag startade från Järpen. Klockan 22:30 ställde jag in cykeln i garaget hemma i Trollhättan. 59 timmar 50 minuter tog det att cykla hem från Jämtland. 863 kilometer stod det på trippmätaren.