Det var vinter. Till råga på allt så hade jag i min egenskap av lärare sportlov. Dessutom var det den där kalla vintern 1985 och det låg ett bra snötäcke ute i skogarna hemmavid. Inom mig gnagde en gammal bekant längtan efter att få uppleva något utöver det vardagliga. Tvårumslägenheten tycktes mig trång för tillfället. Vid sådana attacker av längtan brukar jag sätta mig och titta på kartor, liksom för att få kraft från vetskapen att jag kan komma ut dit jag längtar – ut till skogarna. Så gjorde jag nu liksom förr och den här gången födde mitt kartbetraktande idén att jag skulle ta en långtur på skidor.

Eftersom längtan var stark blev vägen från impuls till handling kort. Fars gamla träskidor tjärades. Här ska åkas i ospårade marker och då duger inte mina smala Peltonen, avsedda för välpreparerade spår. Nej, rejäla träplank med kabelbindningar passar bättre i lössnön. Ryggsäcken fylldes med termos, sovsäck och mat. Därpå knallade jag iväg med alltsammans till Järnvägsstationen och köpte en enkel biljett med tåget från Trollhättan till Hindås via Göteborg.

Skolorna hade ju sportlov och tåget var fullt av ungdomar med biljetter till olika vintersportorter. Någon moderiktig friluftsmänniska var det inte som tittades och fnissades ut av mina medpassagerare. Kupén var av den gammaldags typen där man sitter mitt mot varandra. Där satt redan två flickor i extremt fertil ålder. De hade fina skidkläder på sig och på hyllan ovanför sätena låg deras skidfodral. Jag själv klev in i kupén, la upp mina gamla Limex från 1948 på hyllan och satte mig där, iklädd en hemmasydd bävernylonjacka och lundhagskängor. Det luktade tjära från mina skidor. Flickorna hade svårt att hålla sig för skratt, så för att lätta upp stämningen tänkte jag säga något.

"Tur att jag inte åker första klass när jag är utrustad på det här viset."

"Ja, för då hade man kunnat tro att du var ett RIKT original," sa den ena av flickorna och sedan förlöstes ett uppdämt jätteskratt.

Tåg byttes i Göteborg och sedan blev det andra passagerares tur att titta ut mig innan jag kom fram till Hindås klockan 10. Jag knäppte på mig skidorna och for iväg norr ut på stigar och småvägar till sjön Uspen, där det gick att dubbelstaka riktigt lätt på den hårdpackade snön. Att följa öppna områden, som mossar, gärden, sjöar och skogsbilvägar, har sina klara fördelar vid den här typen av skidåkning. Skidorna har inte så mycket att trassla in sig i och så är snön som regel fastare där sol och vind kommit åt.

Efter en kort rast vid Lensjöåsen skidade jag ner till Nääs slott. Sävelången var så ström att isen inte gick att lita på. Det blev till att följa gärdena till Håvaredsviken, slinka över järnvägen och skida upp genom skogen till Öjaredsviken. Mjörns vidder öppnade sig och snön var så hårt packad att jag kunde dubbelstaka kilometer efter kilometer i ett bra tempo. Dessutom hade jag en medvind av kulingstyrka som formligen kastade mig framåt.

Vid Sjövik lämnade jag Mjörn och diagonalade fram i samhället bland radhus och gator. Hungern härjade i mitt inre. Utmattad av näringsbrist raglade jag in i en skogsdunge utanför byn, satte mig på ryggsäcken och åt av de stelfrusna brödskalkar som jag hade med mig. De smakade så där utsökt delikat som de bara kan om man kryddat ordentligt med slit och svält.

Brödet gav nya krafter och Risveden låg framför mig. Jag spårade fram på ödsliga skogsbilvägar och stigar medan dagsljuset sakta försvann. När sedan vinterkvällens mörker lagt sig över skogarna letade jag upp en plats där jag kunde slå läger. Länge behövde jag inte se mig om förrän jag fann det jag sökte. Inne i en vik av Lilla Klevsjön trampade jag till snön med skidorna, bredde ut liggunderlag och sovsäck, varpå jag fick för mig att koka lite blåbärssoppa till kvällsmat. Snön som ligger ytligt brukar inte vara den bästa för att smälta till vatten, så jag grävde nere i snön efter de lager där kristallerna var av rätt sort. När snön höll på att smältas rev jag upp en påse blåbärssoppa och rörde ner innehållet. Då upptäckte jag att det fanns klumpar i vattnet. I mörkret antog jag att det var pulver som blivit fuktigt i påsen och inte löste sig lika lätt i vattnet, så jag mosade dem med skeden och rörde om. När alltsammans kokat var jag snabb att äta innan anrättningen kallnat.

Viken där jag slagit läger var trolsk. Helt mörkt blev det inte, tack vare snön. Siluetterna av åsarna runt omkring reste sig mot himlen, som hade en något mindre mörk nyans än de höga granarna. Allt var stilla. Inte minsta brus från någon trafikled eller annan mänsklig aktivitet hördes. Ingen kunde höra mig heller och ingen visste var jag fanns. Här var jag ensam med den mörklagda Risveden, men ensamheten i skogen är till skillnad från ensamheten i staden något fridfullt. Jag var nöjd med dagen som varit och kände sinnesfrid.

Torra underkläder ersatte dem jag skidat i och sedan kröp jag ner i min tjocka dunsovsäck. Stjärnorna blinkade över huvudet. Möjligheten att uppleva en vinternatt ensam ute i skogen var en allt för stor upplevelse för att jag skulle somna ifrån den hur som helst, så jag låg där och bara betraktade alltsammans en stund innan sömnen smög sig på.

I gryningen vaknade jag helt utsövd efter en natt med många drömmar. Dimman låg tät och rå över lägerplatsen. Termometern visade på – 10 grader, så jag huttrade nog en aning minuterna efter att jag krupit ur sovsäcken.

Frukost skulle lagas och när jag grävde med spritköksbunken efter snö att smälta kom förklaringen till klumparna i blåbärssoppan i går kväll. I mörkret i går kväll hade jag inte sett att jag grävt i översnöad rådjursskit. Hoppsan! Ett kanske inte särskilt estetiskt kosttillskott, men ändå ett bevis på vad jag redan visste, nämligen att mat smakar så bra ute i skogen att inte ens rådjurspiller kan krydda bort de gastronomiska sensationerna.

Dimman lättade snart och nattens stelhet försvann ur lederna. Solen sken i kapp med humöret när jag trasslade mig fram genom täta granplanteringar i djup lössnö. Ibland svalkades kroppen av snö som dröste ner från granarna och hamnade mellan skjortan och ryggen.

Fram mot middagstid kom jag till Vanderydsvattnet, där det blev en rast med frystorkad soppa, lagad på snö som kontrollerades noga innan den smältes. Visst kunde jag skratta åt kosttillskottet som oavsiktligt hamnade i min kvällsmat, men en gång fick vara nog.

Solen fortsatte att skina men min skugga blev längre och längre när jag arbetade mig fram genom marker som blev allt mer bekanta och efter hand behövdes inte den topografiska kartan längre. När kvällen kom låg Trollhättan framför mig och de sista tre kilometerna vandrade jag med skidorna på axeln. Termometern visade på 20 minusgrader. Trots att jag gärna skulle vilja uppleva även denna kyliga natt i skogen kändes det skönt att ha någonstans att bo, att kunna ta en varm dusch till exempel. Det är fantastiskt att sitta ensam med ett spritkök i skogen, men när man gjort det kan man också uppskatta komforten att sitta i soffan framför TV:n med en kopp varm dryck kokad på en elspis.

Den skidtur jag berättat om här var inget märkvärdigt äventyr med solbelysta fjälltoppar eller nödbivack i rykande snöstorm. Ändå tycker jag att det var en helt fantastisk upplevelse. Man behöver inte åka långt hemifrån för att få uppleva något utöver det vanliga. Upplevelserna finns runt knuten för den som kan ta vara på dem.

Nu kanske någon undrar vad ett framhasande på träskidor med ryggsäck har med idrott att göra, men för mig är sådana här små skogsäventyr en viktig del av träningen och livsföringen. Att skidåkning är ett bra komplement till löpträningen vet redan de flesta. Då avses så gott som alltid snabbåkning i spår, men en sådan här 75-kilometare ger förnämliga effekter i styrka och syreupptagningsförmåga. Det är ett misstag att alltid döma träningseffekten efter kilometertiderna. Med 15 kilo på ryggen och ospårad snö framför skidspetsarna behöver det inte gå särskilt fort för att pulsen ska stiga rejält. Dessutom varade träningspasset/dagsmarschen hela dagen, vilket bygger upp uthålligheten.

Även de psykologiska effekterna av ett äventyr kan vara värdefulla. På långturer är man helt beroende av sina egna kroppskrafter, kunskaper och förmågan att lösa problemen som kan uppstå. Där finns inga matkontroller var femte kilometer, ingen markerad bana och inget omklädningsrum med varmdusch när dagen är slut. Man bär med sig allt man behöver och ska själv hitta en lämplig rutt att färdas på. Detta med övernattning kan bli lite hur som helst. På morgonen kanske det behövs ett visst mått av självdisciplin för att komma ur sovsäcken och packa ihop utrustningen med stelfrusna händer. Sådant där kan få ett maratonlopp att verka riktigt komfortabelt vid en jämförelse. Äventyren skapar bra referensramar. Självförtroendet växer för varje gång man klarar en utmaning och nya tillskott av självförtroende är alltid välkomna vare sig man vinner det i löparskorna eller i skidkängorna.