På söndagen höll jag ett föredrag om ultradistanslöpning och då presenterades idén. Löftet till dem som vågade prova utmaningen var att vi skulle springa väldigt sakta, gå korta sträckor, samt stanna och fika på ett par caféer. 21 löpare antog utmaningen. Sju av dem hade aldrig ens sprungit maraton tidigare. Två av dem hade aldrig löpt längre än 23 kilometer.

På onsdagen tog vi en lokalbuss till Olhao, som ligger strax öster om Faro. Därifrån sprang vi på småvägar genom apelsinlundar, genom byar och små städer, och på någon sträcka var vi ute på beachen. Vi stannade och fikade två gånger. Tempot var behagligt långsamt och gruppen höll ihop.

När vi var två kilometer från hotellet sa Johan, som hade en pulsklocka med distansmätning, att detta bara kommer att bli 45 kilometer. Först kom en suck av besvikelse över deltagarna. Därefter kom ett unisont krav på att vi ska springa ner till hotellet och därifrån ta 5,2-kilometersspåret ett varv. Märkligt nog hängde alla på. Ingen tyckte att vägen redan blivit lång nog. När vi kom till hotellet stod Johans avståndsmätare på 50,25 kilometer.

Ingen av oss 21 löpare tog någon skada av äventyret. Nästa morgon ställde de flesta upp på morgonjoggen och sprang på friska ben.

För mig var denna femmil en fantastiskt rolig upplevelse. Det roligaste var att se att så många av deltagarna upptäckte att de verkligen orkade springa mycket långt bara tempot anpassades.

Femmilar 2007

Vi körde fyra femmilar på campen 2007.  Kent Sjölund, Mary och jag hittade två jättefina turer som vi använde oss av, två gånger vardera.  Den ena turen gick från Olhão och in till Monte Gordo.  51 kilometer blev den (men andra gången vi sprang den blev det 53 kilometer på grund av felspringning).  Andra turen var 51 kilometer och gick från Lepe i Spanien.  Vi tog en färja över en älv och kom till Portugal, för vidare löpning till Monte Gordo. 

Sammanlagt blev det 101 starter på våra femmilar.  Alla kom fram.