Rune Larssons Hemsida - Att bygga ett multisportsteam

Att bygga ett multisportsteam

Skrivet av Rune Larsson

2006-09-21

Grunden för att lyckas i en multisporttävling ligger i att få till ett fungerande team. Le Grand Tour är en multisporttävling där lag med fyra deltagare tillsammans förflyttar sig en mycket lång sträcka genom att springa, paddla och cykla. Sträckan är mellan 40 och 50 mil och lagen måste hålla ihop hela tiden. Under resans gång får ingen bytas ut. Alla ska komma i mål för att resultatet ska räknas. Grunden för att lyckas i en multisporttävling som Le Grand Tour ligger i att få till ett fungerande team. Jag hävdar att vi i Roaming Factory, som vi hette i år och Team Maxim, som vi hette 1999, lyckades med det konststycket. Konststycket i fråga består i att hitta folk med en hög lägstanivå, stor stresstålighet, bra motivation och allmänt trevligt sätt även när de är utmattade.

Välja rätt personer

Det hela började med att Anders Tysk och Clas Myrestam tog initiativet till att blida ett team för Le Grand Tour i fjol. Anders visste att jag var intresserad av den sortens idrott. Han kontaktade mig och så kom jag in i laget. Clas kände Olli Joenväärä, som han visste var gjord av det rätta virket.

Men ett multisportlag består också av supporten. Min arbetskamrat Jon Tjärnström skulle vara idealisk för den funktionen i laget. Han har ett mångsidigt idrottsförflutet och så har han gått en ettårig utbildning i friluftsteknik. Därmed kunde han förstå vilka problem som behövde lösas – och så kunde han lösa dem. Dessutom hade han tillräcklig kapacitet för att i nödfall gå in som reserv i laget. Joakim Halvarsson, svensk mästare i skidorientering 1998, var konvalescent efter en skada. Han kunde detta med uthållighetsidrott och blev även han med på supporten.

Nu var alltså teamet klart, med alla sex deltagarna. En viktig del av vårt koncept är just att teamet består av sex deltagare – inte fyra plus några bifigurer på supporten.

Rollerna

Till Le Grand Tour behövdes folk med bra grundförmåga men olika expertisområden. Anders Tysk, trea på SM i skidorientering 1996, var vår navigatör. Clas Myrestam, svensk mästare i långdistans-triathlon 1997, var den starkaste cyklisten av oss. Han låg oftast längst fram och gjorde dragjobbet. Dessutom kunde han väldigt mycket om hur cyklar repareras. Olli Joenväärä var den ende i laget som tävlat i multisport förut. Han bidrog med den sortens erfarenhet. Jag själv hade genom att springa mer än 50 löptävlingar längre än maraton, varav de längsta över 100 mil, kunskaperna om hur man hanterar långvariga påfrestningar. Dessutom var detta med paddling min grej, eftersom jag tränar en hel del med mina kanoter. Jon och Joakims expertisområden har jag redan redogjort för. Alla kunde alltså bidra med något speciellt, men ingen var direkt oumbärlig.

Le Grand Tour 1999

Jon bodde i Sollebrunn, Joakim, Anders och jag i Trollhättan. Rent geografiskt hade vi möjligheter att träffas och bli ett team innan tävlingen. Men umgänget blev sporadiskt. Clas kom ner från Stockholm och hälsade på oss en helg, så vi skulle få chansen att paddla kanot tillsammans. Det var allt teambyggande vi gjorde.

Men vem Olli från Umeå var framstod som en gåta för oss västsvenskar. Vi skulle träffas på det pensionat på Hammarö där vi logerade innan tävlingen. När vi kom dit kvällen innan starten skulle gå, såg vi en cykel i korridoren. Vår aning att den tillhörde vår okände medlem visade sig riktig. När vi knackade på dörren och fått ett kärvt "kom in!" till svar, öppnade vi och klev på i det mörka rummet. "Tänd inte lampan, jag har en fruktansvärd huvudvärk", sa individen som låg i sin säng och mådde jättedåligt. Vi hade äntligen träffat Olli och laget var komplett. Eller var det inte det?

På tävlingsdagens morgon hade Ollis huvudvärk släppt och vi kunde börja bekanta oss med honom. Jon behövde inte byta om till löparkläder.

Umbäranden

Le Grand Tour är säkert en av de mest krävande idrottstävlingar som arrangerats i Sverige. Man blir utmattad, hungrig, frusen och så sömnig att man kan slockna mitt i ett paddeltag eller på cykeln. Sådana omständigheter kan bringa fram sidor hos en person som han helst bör hålla undan i det vanliga livet. Men multisporttävlingar är inte det vanliga livet. Lika fullt bör han hålla sina dåliga sidor i schack.

Möjligheterna att reta sig på varandra är stora. Det är något som alla multisportare måste känna till. Men att bli irriterad på kamrater som gör sitt bästa är inte konstruktivt. Irritation är energi som går åt fel håll. Irritation kan smitta och avleda andras uppmärksamhet från målet. Kommer det stänk av irritation ska de få komma, likt den där fågeln man inte kan hindra att flyga över ens huvud – men som man kan hindra från att bygga bo där.

Eftersom umbäranden av olika slag är en del av tävlingen, gäller det att laget har en positiv relation till strapatserna. På Le Grand Tour 1999 låg det en decimeter blötsnö i skogen på nattorienteringsetappen. Detta var i Värmland mitten av maj, så vi var inte riktigt förberedda på vädret. Kilometer efter kilometer sprang vi kompass tvärs över hyggen, genom tät ungskog, över mossar med iskallt vatten, upp och ner för berg. Nuddade man vid ett träd kom det obönhörligen blötsnö på kläderna. Vi frös och vi slet i den mörka skogen. Men laget höll ihop fysiskt, psykiskt och socialt. Ingen gnällde.

Vid Mangskog på den etappen fanns det en kontroll där vi fick ta emot hjälp av vårt supportteam. Jon och Joakim hade letat upp en pizzeria och när vi kom till kontrollen hade de dukat upp en fantastisk frukost åt oss i en busskur. Vi fick mer från det mötet än vad vi förväntat oss. Även detta faktum hjälpte oss att hantera påfrestningarna.

På sista etappen blev det dock inte som vi förväntat oss. Det skulle vara 110 kilometer cykelorientering genom södra Värmland, från årjängstrakten in till målet i Karlstad. En sådan sträcka borde ta mellan sex och sju timmar. Alltså skulle vi vara i mål någon gång mellan klockan 22 och 23 på kvällen, lagom till det blev mörkt. Att komma i mål skulle innebära att vi fick duscha, äta och sova. Det var något vi längtade efter. Men trots att vi cyklade på rejält och knappast gjorde några orienteringsmissar, gick timmarna. Natten, då vi beräknat att vi skulle få sova, kom och gick innan vi var framme vid Sandgrundsudden, där målet låg. Det blev mer umbäranden än vad vi tänkt oss, men vi blev inte irriterade för det.

Kanske tålde vi mera stress för att vi ledde och till slut vann tävlingen. Vår höga toleransnivå kan också ha berott på gruppen som sådan. Vi slet, frös och var sömniga tillsammans. Den som för tillfället var piggast pekade inte finger åt den som för tillfället var i sämst skick. Hade vi gjort det skulle laget plötsligt bestått av starka och svaga. Då tror jag däremot att irritation skulle uppstått.

Det finns säkert de som tror att den svagaste behöver en spark i rätt riktning genom att man driver på genom diverse uppmaningar. Om den svagaste behöver sådan behandling har man gjort ett fel redan när man valde folk till laget. Alla ska ha sådan motivation att de gör sitt bästa i alla lägen. I ett team ska man kunna lita på att alla gör sitt bästa och vet vad sitt bästa innebär. Inga misstankar om att någon myglar på grund av ren vekhet, får förekomma. Att bli utsatt för lagkamraternas frustration är inget som driver psyket åt rätt håll. Det är ofta någon som är sämst för tillfället och vem det är kan variera från timme till timme. Ingen ska behöva vara rädd för att vara sämst. Trygghet är viktigt. Tydligen fungerade konceptet, för vi vann med drygt fyra timmars marginal.

Le Grand Tour 2000

Inför Le Grand Tour i år var vi försvarande mästare. Men Olli hade inte tränat tillräckligt, så han avstod sin plats i laget. Anders hade flyttat till Detroit, där han jobbade med krocksäkerhet på en bilfabrik. Däremot var Joakim kvitt sin skada och hade tränat upp sig ordentligt. Han var självskriven som ersättare för Anders. Nu behövde vi en ersättare för Olli och en medhjälpare till Jon på supporten.

När vi resonerade om vem som kunde fungera i vårt lag, kom Joakim med förslag på en väldigt meriterad konditionsidrottare. Han skulle säkert ha en tillräckligt hög lägstanivå på alla etapper. Men så blev Joakim tveksam och sa att den här killen hade lite tråkigt humör. Därmed föll han, trots sina meriter, ur resonemanget. Istället kom vi överens om att Joakim skulle kontakta en skidorienteringskompis som hette Patrik Moris. Han sades vara dels väldigt mångsidigt tränad och ha ett bra psyke, samt fungera utmärkt socialt. Patrik tackade ja. Clas fixade Karin Forsberg till supporten. Hon tävlade på triathlon och hade rätt sorts ordningssinne för att kunna sköta sin roll optimalt.

Le Grand Tour startade i Stöten i år och började med fjällorientering i Sälenfjällen. Sedan hade vi en cykelorientering på 92 kilometer, en paddling på fyra mil i Klarälven, följt av 72 kilometer cykelorientering från Stöllet till Röjden vid norska gränsen. Så långt var allt enkelt.

Till Röjden kom vi efter 14 timmar. Det var midnatt och hade börjat regna. Framför oss låg nu en av de mest krävande utmaningar som någonsin förekommit i idrottsväg i Sverige. Vi skulle till fots ta oss längs Finnskogleden de 94 kilometerna ner till Morokulien. Därefter skulle tävlingen fortsätta med cykling, paddling och orientering ner till målet vid Skutbergets camping utanför Karlstad.

Sträckan i skogen mellan Röjden och Morokulien var inte vilka dryga nio mil som helst. Det var väldigt kuperat och stigen var oftast stenig och svårlöpt. Lägg därtill att vi inte skulle få ta emot hjälp av våra supportteam under hela vägen, så allt vi behövde fick vi bära med oss.

Här fick vi våra svackor. Först blev Joakim dålig. Sedan kom Patrik in i en tung period. De var ur sina kriser efter några timmar och löpte sedan på rejält igen. Fast de blev aldrig så dåliga att de saktade ner laget påtagligt. Clas var den som hade det värst. Han blev illamående och kunde inte äta under de sista 10 timmarna vi var i skogen. Hur illa han fick slita behövde man inte vara intelligent för att förstå.

Efter tävlingen har vi hört att det var lag där den svagaste hela tiden hamnade på efterkälken. Han fick springa sist och luckan till de tre framförvarande växte gradvis. När de andra stannade för att fixa något eller för att dricka, kom han i kapp, men då var de klara och började springa igen. Den stackarn fick inget stöd av laget och han kände sig allt mer som en belastning. Finnskogleden var jobbig nog att springa. Hamnade man utanför gemenskapen i sitt lag på den sträckan, blev den omänskligt svår.

Vi hörde också talas om något lag där medlemmarna mer eller mindre hånade en medlem som fått ont i ett knä. Vad det skulle tjäna till förstår jag inte.

Alla är ansvariga för varandras psykiska väl och ve i ett multisportteam. Har man en som för tillfället är svagast, ska den personen inte behöva känna sig som en belastning. Jag var sämste cyklisten i mitt lag. Ändå kände jag mig sällan som en bromskloss. På paddlingen och löpningen hade jag ett överskott. Får de andra ta det lite lugnare på cyklingen, har de mer krafter till de andra förflyttningssätten. Segrare blir det team som kommer först till slutmålet. Etappmålen är bara etappmål.

Det är alltså viktigt att den som för tillfället begränsar hastigheten inte halkar efter och att laget inte blir tre i täten och en som sladdar några hundra meter bakom. Man ska lyssna bakåt och gärna ha någon som håller sig intill eller kanske rent av steget efter den som är svagast, om man nu inte väljer att låta honom bestämma tempot. Det är den svagaste som sliter hårdast. Så länge det inte är jag, slipper jag ligga på marginalen. Så länge den svagaste kan hålla ett anständigt tempo fungerar han som en slags trygghetsfaktor. Då är han definitivt inget att irritera sig över.

Teamet New Limit jagade oss. Men när vi kom fram till etappmålet efter Finnskogleden gällde det att få ordning på Clas mage. Det gjorde sig bäst om vi sov i 40 minuter. I det här läget hade vi andra kunnat stressats av New Limit och drivit oss att köra vidare utan vila. Men vi valde att se det hela långsiktigt. Taktiken fungerade. Vi vann till slut tävlingen med en timma och 49 minuter före New Limit.

Ledarskap

Vem var ledare för teamet? När jag ser tillbaka på de två multisporttävlingar vi kört med vårt lag, kan jag faktiskt inte peka ut någon som utövat ledarskap. Den som höll i kartan hade ju en del att säga till om vad gällde vägval. Men vi andra i laget kom med synpunkter ibland och de blev respekterade. Clas bestämde inte på cyklingen och jag var inte chefen över paddlingsetapperna. Vi hade inget ledarskap. Det behövdes inte något. Concensus tycktes råda hela tiden, även när vi var trötta. Hur det kom sig vet jag inte med säkerhet. Kanske berodde det på att vi var överens om mål och medel. Kanske berodde det på att vi inte kommit i de gruppdynamiska faser där individerna ska pinka in revir, söka roller och ifrågasätta. Vi var hur som helst en samling viljestarka individualister som drog åt samma håll.

Alltså!

Det finns säkert flera olika sätt att bygga ett bra multisportteam. Vi i Roaming Factory lyckades genom att inte bara välja ut folk efter individuella meriter. Vi tog även hänsyn till sociala faktorer. Vi malde på ute i markerna utan ledarskap och vårdade alltid den som var svagast för tillfället, utan att han skulle framstå som en begränsning. Vår support skötte sin uppgift optimalt så vi kunde ägna oss åt annat än att stressas av att rätt grejer inte fanns på rätt plats. Dessutom hade vi ganska roligt. Där ligger en stor del av själva grunden. Det ska helt enkelt vara roligt att tävla på Roaming Factory.

< Föregående		Nästa >

[ Tillbaka ]