| Ultradistanslöparen |
|
|
|
| Skrivet av Rune Larsson | |
| 2006-09-20 | |
 När jag var åtta år och såg hur Abebe Bikila vann maratonloppet i
Olympiaden i Tokyo bestämde jag mig för att bli maratonlöpare. Men
samtidigt fattade jag att det borde gå att springa ännu längre än
maraton. Samtidigt kom beslutet att springa så långt det gick. Mina
långa lopp är alltså en pojkdröm som gått i uppfyllelse. Inte illa!
Första maratonloppet var Vintermaran på Hisingen i november 1972. Då
var jag bara 16 år och sprang på 3:04,24. Loppet blev till en
fantastiskt rolig kamp mot utmattningen. Trött blev jag naturligtvis,
men det ska man bli i ett maratonlopp. Det är en väsentlig skillnad
mellan att bli trött och att bli plågad. Enligt min bestämda
uppfattning mådde jag bara bra av att springa maraton redan som
16-åring, trots att kroppen var långt från fullvuxen.Första ultradistansloppet blev Hälsningeleden 1979. Det var ett underbart terränglopp mellan Bollnäs och Harsa i Hälsingland. Visserligen var det bara 51 kilometer, men det klassas ändå som ett riktigt ultralopp. Jag sprang loppet utan några som helst förväntningar. Av mina medtävlande kände jag bara igen ett par stycken, men fattade att det fanns meriterade löpare bakom nummerlapparna. Jan Eriksson från Brottby hade gjort 2:19 på maraton och blivit tvåa på SM. Stefan Persson hade en hel skokartong full med svenska mästerskapsplaketter i en byrålåda, sades det mig. Han var en av Sveriges absolut bästa orienterare. Sven-Gustav Dahlberg kände jag till från resultatlistor i diverse uthållighetsidrotter till fots. Jag lät dem hållas och sprang på ren avspänd glädje genom hälsingeskogarna. Efter tre mil var jag en massa minuter efter teten. Men sedan passerades löpare efter löpare. Ute på en myr två kilometer innan Harsa sprang jag om en blåklädd löpare och hälsade på honom. Så kom jag då fram till upploppet och där blev jag överraskad av en kranskulla. Det var den första kranskulla jag sett i verkliga livet utövandes sitt ämbete. Och så utövade hon ämbetet på mig! Förvånad gjorde jag en segergest. Strax därefter löpte Nisse Björk i mål som tvåa. Han hade de flesta banrekord på långlopp i södra Norrland. Men banrekordet i Hälsingeleden hamnade hos mig. Jag fattade ingenting. Men roligt var det. Efter den överraskande framgången i Hälsingeleden satsade jag på Maraton i några år och gjorde som bäst 2:18,38 i Boston Marathon 1981. Tyvärr var min resultatförbättring så snabb att det började gå snack hemma i Sverige (jag studerade då i USA) att Rune Larsson måste ha varit dopad, annars skulle han aldrig ha kunnat förbättrat sig från 2:36 till 2:18 på ett år. Vad de inte visste var att jag dubblerat träningsmängden och tränade hänsynslöst hårt under helt idealiska förutsättningar där borta i San Diego. Snacket om doping satte sig väldigt djupt i själen och jag tappade motivationen att bli en bra maratonlöpare. Framgången hade ju bara givit mig vanära. 1984 sprang jag mitt första 100-kilometerslopp, Lejonbragden i Lund. Tiden blev 7:03, efter ett dåligt disponerat lopp. Första maran passerades på 2:36, och 50 kilometer på 3:10. Sista milen krävde hela 49 minuter och var en ädel kamp mot grotesk utmattning. Ett intressant misstag var att jag åt alldeles för lite. Då trodde jag att det skulle räcka att dricka en massa näringsrik dryck. Det var ett dumt misstag, men jag upprepade det inte. I ett Europacuplopp i Rodenbach 1987 slog jag det svenska rekord som står sig i skrivande stund, 6:43,35. Samma år blev jag sexa på VM på den distansen. 1985 sprang jag Spartathlon för första gången. Där upplevde jag trötthet av ett annat slag än vad som erbjöds i kortare lopp. Men dropptransfusionen på lasarettet fick mig att kvickna till efter 12 timmar. Jag blev fyra i hård konkurrens och längtade tillbaka till nästa Spartathlon redan innan sjuksköterskan dragit ut nålen ur venen på mig. Sedan löpte jag Spartathlon så gott som varje år fram till slutet av 90-talet. Det blev tre segrar i det loppet. Min bestämda slutsats är att Spartathlon är världens mest fantastiska ultradistanslopp. På annan plats finns råd för presumtiva spartathleter. Artikeln är på engelska. 24-timmarslöpning är förmodligen världens mest naturliga och minst konstruerade sport. Hur långt kan man springa på ett dygn? I Hönefoss i Norge sprang jag i alla fall 262 kilometer och 640 meter på ett dygn. Med det resultatet toppade jag världsårsbästalistan det året. Eftersom loppet avgjordes under kliniska omständigheter på en 400-meters löparbana kan ingen snacka bort det resultatet. Men Svenska Friidrottsförbundet brydde sig aldrig om att en svensk toppade världsårsbästalistan i en friidrottsgren. Detta berodde på att vårt Friidrottsförbund inte ansåg att löpdistanser längre än maraton var friidrott. Jag har aldrig upphört att förvåna mig över den policyn. Man noterar rekord i konsten att springa 110 meter över häckar som är av en viss höjd. Man hyllar den som kan hoppa två steg på samma fot och så det sista steget på en annan fot så långt som möjligt. Tresteg kallas den konstruerade sporten. Men man undviker all beröring med den gren där man ser vem som kan springa längst på ett dygn. Fast jag behöver inget friidrottsförbund för att hålla reda på att mina 262 kilometer är nordiskt rekord. Det håller statistiker i International Association of Ultradistancerunners reda på åt den som till äventyrs skulle vara intresserad. 1988 och 89 sprang jag det 101 mil långa The Westfield Run mellan Sydney och Melbourne. Första försöket blev en plågsam upplevelse. En sena på framsidan av högervristen blev akut inflammerad redan efter 10 mil. Dryga 90 mil på en så skadad fot var inte bra, men jag kom i mål till slut. Det är enda gången jag ångrat att jag fullföljt ett lopp. Året efter blev det ett nytt försök. Men då var formen dålig och det tog en vecka att springa 100 mil. Swiss Alpine Marathon var ett annat ultralopp som blivit en passion. Det har jag sprungit 14 gånger och varit sjua som bäst. Den placeringen får en tung (75 kilo) löpare från låglandet vara nöjd med. Loppet är en fantastisk upplevelse och kan rekommenderas för allsköns löpare som vill ha en utmaning. Se artikel om Swiss Alpine på annan plats! Under åren har det blivit en del andra ultralopp också. 48-timmars, Sakuramichi (25 mil i Japan), The Dragon's Back Race (se artikel) och en del annat. Eller det underbara terrängloppet Ursvik Ultra. Så många lopp, så lite tid! Tag mitt råd du löpare som vill uppleva något utöver det vanliga! Spring ett ultradistanslopp! Där finns äventyret. Jag lovar. |
| Nästa > |
|---|
