Efter paddlingen till Åbo utnyttjade jag en inbjudan till Swiss Alpine Marathon.  Det var ett 67-kilometers alplopp och eftersom arrangörerna ville ha elitlöpare från flera olika länder, även från Sverige, bjöd de in mig.  Inte för att jag var någon elitlöpare på så relativt korta och backiga distanser, men det var bara att tacka och ta emot.  Speciellt roligt var det att inkvarteras på ett femstjärnigt hotell och ha full tillgång till all gourmémat som serverades.  Kvällen innan loppet tågade de andra seriösa löparna ner till pastapartyt för att ladda med kolhydrater enligt konstens alla regler.  Jag själv satt kvar på hotellet och lastade in kött, pastejer, fisk och andra delikatesser.  Det procentuella förhållandet mellan fett, protein och kolhydrat hade kunnat få vilken dietist som helst att bryta ihop av professionell förtvivlan. 

”Du kommer att springa dåligt i morgon.  Äter du så mycket proteinrik mat blir ureahalten i kroppen enormt hög och du tappar orken.”

Så uttalade sig en annan elitlöpare när han kom tillbaka från de långa köerna på pastapartyt. 

Inte stämde hans profetia!  Benen gick hur lätt som helst.  Vi var drygt 1000 löpare som gav oss iväg från stadion i Davos.  Under de första fyra milen gick banan i djupa dalgångar med brusande åar, höga granar, blomsterängar och åskådare som väsnades med koskällor för att uppmuntra oss.  Hur kan ben gå annat än lätt i en sådan miljö?

Ungefär nere vid banans lägsta punkt kallade gårdagens mat på uppmärksamhet och ville ut.  Just då löpte jag med en tysktalande man som kom på att han hade samma behov att uträtta.  Vi smög ut mellan träden och satte oss.  Jag hade som vanligt papper med, men det hade inte han, vilket stod klart när jag såg honom repa gräs för att skrapa bort det värsta.  När vi kom fram till nästa kontroll stod där en stor bunke med bananer som skurits upp i mindre bitar.  Där körde han ner samma näve som, ja, just det, och tog för sig rejält.  Ända sedan det ögonblicket har jag haft en stark motvilja mot att äta bananer som serveras på det sättet under loppen.  Händerna som torkat snor, och i det här fallet ännu snuskigare kroppsutsöndringar, ska alltså ta bananer som redan från början är kladdiga nog.  

Loppet drog från den banankontrollen upp för ett berg.  Granskogen förbyttes i ängar.  Därefter kom låga buskar med alprosor och så blev det dags för de första snödrivorna.  Luften blev allt tunnare och dess viskositet var mindre än vad den är på låglandet hemma i Trollhättan, vilket medförde att andningen gick så lätt att bröstkorgen började kännas öm. 

Vid 50 kilometer var vi uppe på Sertigpass, 2747 meter över havet.  Där uppe sken solen, det var vindstilla, svalt, fullt med folk, och naturligtvis en pampig utsikt.  Där fanns också en pizzeria som flugits upp med helikopter.  Pizza!  Jag fick uppbåda en del vilja för att motstå frestelsen att sätta mig och äta.  Strål-Lars lär ju under ett av de tidigaste Vasaloppen ha ätit bort segerchanserna eftersom matlusten var starkare än tävlingsinstinkten, och det misstaget skulle inte jag upprepa.

Utförslöpningen på den steniga stigen efter Sertigpass var av störtloppsklass.  Märkligt nog gick det att hålla sig på benen och den sista milen genom granskogen var underbar att löpa.  Jag sprang in som 14:e man på stadion i Davos.  Detta var en mycket rolig tävling, där själva kampen och resultatet kompletterades med pampig natur.  Swiss Alpine Marathon skulle sedan bli ett årligt återkommande löparäventyr för mig.  Springtime Resor började året efter att köra organiserade turer dit och gav mig uppdraget som reseledare. 

Det visade sig vid en kontrollmätning många år senare att loppet var 72 kilometer och inte 67.  Banan ändrades förresten till 78 kilometer, vilket gjorde att vi kunde löpa i högalpin miljö på en längre sträcka än tidigare.

Hur det gick för löparen som tyckte att min uppladdningsdiet var helt fel?  Han blev efter mig, trots alla kolhydrater!