Öknens vidder lockade som sagt.  Miljön var vacker.  Sanddyner böljade och vyerna påminde nästan om vad man kan se i de svenska fjällen på vintern.  Jag trivdes bra i Sinai.  Dessutom var kamraterna i gruppen förstklassiga personer.  Där fanns den alltid skrattande gamängen Rinaldo, vi hade Olofsson som ofta upprepade frasen ”fy fan va bra vi har det”, värmlänningarna Adolfsson och Svanström, flottisten Svensson som sadlat om till infanterist, Kock-Johan som lagade maten, östgöten Andersson, den halländske bondpojken Jönsson, Petterson från Fagersta och så gruppchefen Wilhelmsson som knappast behövde agera chef alls eftersom gruppen fungerade av sig själv.  Och så hade vi en man som kom att få hela mitt liv att ändra inriktning.  Han hette Christian Syrén och var liksom jag fallskärmsjägare.  Men vi skulle komma att lämna Sinai och bli civilister innan Syrén fick riktig effekt på mitt liv.

Samtliga i gruppen var skyttesoldater och vår uppgift skulle primärt vara att spana mot gränsen till den egyptiska sidan.  Vi hade alltid en vaktpost i posttornet och denne skulle räkna soldater, fordon och annan materiel.  Trupprörelser skulle noteras i en loggbok.  Dessa observationer skickades sedan vidare till högre ort, där de säkert ignorerades totalt så fort de lämnat vår bataljons informationsavdelning.  Hälsan tiger still.  Det var fredligt i öknen; israeler och egyptier förhandlade ihop Camp David-avtalet vid den tiden.  De forna fienderna hade annat att bry sig om än krig.  Detta var inte stället dit en ung ärelysten svensk soldat skulle åka till om han ville bevisa sitt mod, eller om han ville leda män i strid.  Men det var ett förträffligt ställe att vara FN-soldat på om man ville ha det bra, träna löpning och uppleva en miljö som avvek diametralt från hembygdens granskogar.

Dessutom var Sinai perfekt för dem som ville lära känna människor som levde på ett annat sätt än vad man gjorde hemma i kvarteret.  Beduinerna, i vars land vi nu befann oss, kom att tycka bra om mig och jag om dem.  Redan under de första veckorna i Sinai, då vi jobbade på huvudcampen, lärde jag känna några beduiner.  En knapp kilometer från campen låg en beduinby som hette Baluza.  Byn bestod av skjul som byggts av korrugerad plåt.  På taket av vissa skjul satt paradoxalt nog TV-antenner.  De egyptiska myndigheterna hade dragit fram elektricitet till byn.  Där inne bland husen luktade det på ett speciellt sätt från alla de små eldar som brann när man lagade mat eller kokade te.  Röklukten kan ha fått sin speciella karaktär av att man brände kamelskit.  Beduinbyn Baluza kallades av oss FN-soldater för Tensta. 

Jag svarade yes med en gång.  Han kallade till och med sin egen by för ”Tenesta”, liksom vi gjorde, om än med modifierat uttal.

När vi roterades till position 553 ökade möjligheterna att skapa relationer med lokalbefolkningen.  Positionen låg vid Quantara Road och var en checkpoint.  Vi skulle dels bevaka gränsen och dels kontrollera all in och utpasserande trafik.  I stilleståndsavtalet mellan de stridande parterna ingick att endast en viss mängd människor fick komma in i buffertzonen.  Området var föremål för förhandlingar och ju fler egyptier där bodde, desto sämre blev Israels förhandlingsläge.  Vi skulle föra noggranna listor över antalet in och utpasserande och se till så alla visade upp sitt ”karta battaga”, vilket var ett vitt kort som gav dem rätt att vara i zonen. 

Ibland blev det stressigt vid vägbommen.  När beduinerna skulle åka med sina slitna Toyota och Mazda-pickuper till Quantara vid Suez-kanalen tenderade det att bli köer.  Ibland fick vi neka folk rätten att komma in i zonen.  Vid några tillfällen hettade det till och handgemäng kunde uppstå.  En gång kom en beduin i 20-årsåldern och ville in.  Syrén och jag jobbade vid bommen.  Vi nekade beduinen passage, vänligt och korrekt.  Han blev förbannad och började tjafsa med oss.  Plötsligt slängde han en liten sten mot postkuren.  Jag visade hur jag bytte ut det tomma magasinet i AK-4:an mot ett med skarpa skott.  En sten till ven förbi.  Jag gjorde mantelrörelse och hade en kula i loppet och bajonetten på.  Plötsligt small det till alldeles vid Syréns skalle.  Det blev ett märke i postkuren.  Då slängde jag vapnet och sprang mot honom.  Han sprang så mycket det gick.  När vi löpte fram där log jag inombords, ty hans odds att springa ifrån mig i en öken var inte bra.  Förr eller senare skulle han hinnas upp.  Och jag fick tag på honom.  Då började vi slåss med knytnävarna och beduinen övermannades.  Med armarna låsta leddes han till den egyptiska gränsstationen.  En polis kom ut och gav honom en rak vänster i ansiktet.  Sedan frågade han mig helt lugnt:

”What has this man done?”  

Ett annat problem kunde vara de kvinnor som inte fick följa med bortanför den egyptiska gränsstationen.  De blev sittande där i sina svarta särkar, i väntan på att deras män skulle komma tillbaka från sin resa till Quantara.  När gränspoliserna tröttnade på dem drev de dem över till oss med hjälp av käppar.  Kvinnorna stormade gränsbommen och vi hann aldrig kolla så de hade rätt papper.  Vi stod där och viftade, men de rusade bara förbi.  Så fick det inte gå till.  Nästa gång de kom satte vi på bajonetterna, men kvinnorna visste att vi aldrig skulle rikta svalkande stål mot dem, så vi redde inte upp situationen då heller.  Men så nästa gång de drevs mot oss knäppte en av mina kollegor ner gylfen och gick med snoppen dinglande mot dem.  Hopen av svartklädda beduinkvinnor skingrades skrikande åt alla håll.  Soldaten i fråga hade brukat ett vapen som fungerade bra för situationen och det var effektivare än en automatkarbin med bajonett.

Men nästan alltid hade vi bra relationer med lokalbefolkningen.  Jag var artig mot dem och för vissa beduiner eller chaufförer skyldrade jag gevär.  En av våra favoriter körde en gammal röd Volvo Viking och hade ett kristet kors hängande i framrutan.  När han kom radade vi upp oss, skyldrade gevär och öppnade bommen.  En gång när jag sprang längs Quantara Road såg han mig på håll och stannade sin lastbil.  Sedan bjöds jag att sitta ner i sanden vid vägkanten.  Chauffören hade familjen med sig och de kokade te som vi sedan satt där och drack tillsammans. 

Tack vare jobbet vid vägbommen och löpandet blev jag en slags kändis bland beduinerna. 

”Mister Larsson!  Hello!

Så ropades det här och där utefter mina löparrundor.  Titt som tätt ville beduinerna bjuda in mig på te.  En tvåmilsrunda kunde ta fyra timmar att genomföra.  Det var det dock värt, ty tebjudningarna i beduinhyddorna var högtidsstunder.  Beduinen kunde kanske 20 ord på engelska och jag hade lyckats lära mig lika många på arabiska.  Större verbal kontaktyta hade vi inte.  Ändå kunde vi sitta där på mattan och resonera i någon timma om världens spörsmål.  Fråga mig inte hur det gick till, men det fungerade.  Det var mannen och kanske någon son som deltog i samtalet.  Kvinnan höll sig lite i bakgrunden och serverade det starka söta teet i små glas. 

Vid två tillfällen fick jag till och med giftermålsanbud.  En gång när jag stod vid bommen kom en kvinna fram och tog min vänstra hand.  Hon förde sitt finger fram och tillbaka längs mitt ringfinger.  Sedan förde hon mitt ringfinger över sitt ringfinger på samma sätt.  Det fanns ingen ring där heller.  Hon pekade ömsom på mig och ömsom på sig själv, tittade mig i ögonen och log mot mig.  Jag blev knäsvag och rädd.  Friade hon till mig?  Hur skulle denna situationen hanteras?  Inte kan ju jag gifta mig med henne, bara så där.  Hon kommer att bli nobbad.  Blir hon sårad då?  Jag spelade dum och låtsades inte om som om jag förstod vad hon menade.  Men när jag träffade min vän Hindi igen frågade jag honom om situationen.  Han sa att endast änkor skulle kunna göra så.  En annan gång kom en ung beduin och frågade om jag ville gifta mig.  Han hade en kvinna till mig.  Jag skulle kunna få några dadelpalmer med i boet.