Konsten att kämpa är något man kan lära sig.  Kamplusten kan behöva vässas inför varje lopp.  Här kommer lite om ett lopp som gick fel på grund av brister i psyket och om hur man kan skapa kamplust.

Lugi i Lund lade ner 100-kilometersloppet Lejonbragden.  Det var synd, ty de gjorde ett bra jobb och banan var utmärkt för ultradistanslöpning.  Vi i vår nybildade löparklubb bestämde oss för att fortsätta den unga traditionen med 100-kilometersarrangemang i Sverige, så vi fixade till en egen tävling över distansen och döpte den till Stora Vänerloppet, eftersom den avgjordes i Skräcklanparken vid Vänern i Vänersborg.  Banan var drygt sex kilometer lång och den gick huvudsakligen på parkvägar, vilket gav bra vindskydd och trevlig miljö.  Jag var en av dem som jobbade hårt för att få alla detaljer att klaffa i en sådan här tävling. 

Detta skulle bli mitt första ultradistanslopp i närheten av hembygden.  Många släktingar och gamla bekanta kom ut för att titta på loppet.  Konkurrensen var bra.  Bengt Klang och jag tog ledningen direkt, men det var något som fattades mig.  Bristen satt märkligt nog i psyket.  Visst sprang vi ganska fort, men detta borde ändå gå bra.  50 kilometer passerade vi på 3:26 och då slet jag ont trots att kroppen inte kändes direkt dålig.  Köttet var villigt men anden var svag.  De fem milen som återstod kändes oändligt långa och Bengt Klang tyckes vara en övermänniska som hur lätt som helst sprang där och pratade med mig om alldagliga ting på sin skånska dialekt.  Vid 56 kilometer släppte jag honom och vid 62 kilometer bröt jag.  Det gick helt enkelt inte att driva kroppen framåt längre.  Klang tassade vidare och vann ohotad på 7:37.

Vad var det som gick fel?  Hade jag inte återhämtat mig efter Swiss Alpine Marathon tre veckor tidigare?  Jo, det hade jag.  Kroppen kändes bra under veckan innan.  Orsaken till att jag inte orkade ända fram fanns med största sannolikhet på det mentala planet.  Så mycket av energin hade gått åt till att skapa det här loppet att psyket inte hade vässats.  Utan den där inre drivkraften som kommer från själens förråd av kamplust är det svårt att kämpa.  Och ett 100-kilometerslopp är en äkta kamp.  Det stod klart för mig att jag lyckats så bra i alla tidigare ultradistanslopp tack vare att just den där kamplusten byggts upp innan loppet.  Det räckte alltså inte med att bara ha en stark och vältränad kropp. 

Konsten att bygga upp kamplust varierar förmodligen från människa till människa.  Jag har uppnått bra resultat genom att ofta – flera gånger varje dag – framkalla känslor kring loppet och de strapatser som stundar.  Självbilden har stärkts genom att känslorna kopplats till tidigare framgångar.  Målbilden har bränts in i psyket med hjälp av inre bilder på loppet, på kampen och på hur det ska vara efter själva tävlingen. 

Självbilden styr de val vi gör och den kraft varmed vi presterar.  Den människa som ser sig själv som en uthållig kämpe, kapabel att hantera alla möjliga påfrestningar, mindervärdig ingen annan deltagare vid en jämförelse, blir benägen att välja svåra utmaningar som stämmer med just den bilden.  Det finns då en tro på den egna kapaciteten och en tro på det meningsfulla med att kämpa. 

Det är förmodligen svårt att ljuga ihop en självbild genom att fantisera om personliga egenskaper som saknar all täckning i verkligheten.  Bäst resultat tror jag man får med rätt matchning, där en liten framgång stärker självbilden och skapar förutsättningar för en ny framgång, som stärker självbilden ännu mera, och så vidare.  Framgångar ska identifieras och markeras på något bra sätt – helst ska de firas.  Att hela tiden leta efter det som kunde ha gjorts bättre har kanske vissa fördelar, men om man gör på det viset finns risken att det blir mera fokus på brister än på kvalitéer.  En av mina vänner berättade att hon var jätteduktig i skolan, men alltid dragits med uppfattningen av att hon inte duger.  Om hon kom hem och berättade att hon varit bäst i klassen på provräkningen och haft 97 poäng av 100 möjliga undrade hennes far varför hon missat de där tre poängen.  Han markerade felen, men inte framgången.  Fadern trodde kanske att hans dotter skulle kämpa ännu bättre om hon aldrig blev nöjd, men det tror inte jag.  En människa med den personlighetstypen som hon har slår sig inte till ro och blir lat när det går bra.  Hon blir olycklig av att aldrig räcka ända fram, att aldrig kunna göra sin far glad över hennes framgångar.  Bristen på lycka är negativt för uthålligheten eftersom uthållighet tar sådan tid att bruka.  Hungriga hundar jagar inte bäst i längden.  De svälter så sakta ihjäl om de aldrig når bytet.  Det tarvar ingen kämpe för att kräva 100% av någon annan.

Om mina föräldrar fokuserat på våra brister hade med stor sannolikhet aldrig min bror Börje lyckats med konststycket att skapa sig ett liv som bonde och jag hade inte klarat av att ta svåra utmaningar på de långa distanserna.  Den som ger sig i kast med konkurrens på tävlingar, eller pressar sin förmåga ut i marginalerna för sin genetiska kapacitet kommer inte alltid att vinna över medtävlare eller distanserna.  Efter en ädel kamp ska det inte vara smärtsamt att missa målet.  Börje och jag hedrades för vår kamp.  Vi behövde varken vinna eller bli miljonärer för att göra våra föräldrar glada.  Vår syster Barbro har vågat sadla om och byta karriärer ett par gånger i livet, vilket förmodligen är hennes uttryck för kamplust.

En stark och bra målbild visar dels målet, och dels vägen dit.   Bilden av Macke och mig i var sina sjuksängar och med var sina droppflaskor fungerade utmärkt för Spartathlon.  Den bilden stärkte också självbilden eftersom den visade på mig som varande kapabel att springa ända in i vårdapparaten.  Även målbilden styr valen vi gör.  Om mina alternativ är ett träningspass eller en barrunda med kompisar och pilsner, väljer jag träningen om målbilden är stark nog för till exempel ett ultradistanslopp.  Träningspasset för mig mot målet, barrundan leder inte dit.

Målbilden stärks genom att man ofta tänker på den, ser den för sin inre syn.  ”Good morning Sparta!”  Det upprepades åtskilliga gånger innan Spartathlon 1987.  Bilder av mig själv löpandes i bra tempo mot slutet av ett 100-kilometerslopp, eller hur jag belåtet konstaterat att tävlingen gått min väg, har odlats otaliga gånger. 

En målbild blir förmodligen utsatt för attacker från olika störsignaler.  Detta bör tas med i beräkningen.  Störsignaler kan vara allt möjligt som för viljan bort från målet.  Det kan vara tvivel på den egna förmågan, frestelser att välja bort kampen för något som just då känns lite behagligare, eller någon annan mental bromskloss.  Vi ska skapa en mental beredskap för dessa störsignaler så vi kan hantera dem när de dyker upp.

Frestelsen att ge upp är en påtaglig störsignal.  Ibland är den klart berättigad, som den var för mig i The Westfield Run.  Man ska visserligen ha starka målbilder, men de ska inte leda ner i fördärvet. 

Detta med att vi ska tänka igenom olika faktorer som kan leda bort vår lust att kämpa är, i motsats till vad vissa optimistiskt skolade individer tror, inte utslag av negativt tänkande.  Tvärt om!  Den som tänker igenom olika scenarion, även de som är mindre gynnsamma, och skapar en beredskap för hur de ska hanteras, tänker ju på det han ska göra.  Därmed tänker han positivt. 

”Nej Rune, om du tänker att du ska bli trött i Spartathlon, då tänker du negativt och då ska du se att du blir trött också.”

Så sade en krystad optimist till mig en gång efter min redogörelse om hur mental beredskap för olika svårigheter byggs upp.  Självklart blir man trött av att springa längre än 20 mil!  Blir man inte det har man antingen sparat på krafterna onödigt mycket eller så finns det bara en enda sak som kan ta död på en och det är grön kryptonit. 

Misslyckandet i Stora Vänerloppet var egentligen bara bra, eftersom det visade psykets betydelse och fick mig att ännu en gång tänka till kring detta med hur man ska ladda upp.