Terränglöpning och hamburgare och ett maratonlopp

Terrängsäsongen började inte bra för mig.  I de första loppen blev placeringarna blygsamma, på gränsen till skamliga.  Värst var det i Riverside.  Där löpte vi 10 kilometer på dammiga grusvägar inne i en stor apelsinodling.  Just i Riverside var luften som värst i hela Kalifornien.  Alla bilavgaser från Los Angeles blåste dit med brisen från havet.  Där trängdes de ihop mot San Bernadino bergen och anrikades till en ljusbrun gasblandning som vi löpare nu skulle extrahera eventuellt tillgängligt syre från.  Förutom de vanliga andningsproblemen plågade alltså även avgaserna och dammet hela syreupptagningssystemet.  Halvt kvävd och som sämste löpare från USIU stapplade jag i mål tre minuter efter segraren.  Luftstrupen kändes som om någon dragit en julgran genom den.  Ögonen sved och rann.  Impulsen att gnugga ögonen var svår att motstå, men om de inte lämnades i fred blev svedan bara värre.  På väg hemåt efter loppet blev plågorna ohållbara och vi stannade vid en hamburgerrestaurang, där ögonen sköljdes rena.  Det framstod som ofattbart att människorna i Riverside kunde leva utan riktig luft. 

När vi stannade för att skölja ögonen passade vi på att äta.  Detta kom att bli stället där jag köpte mitt livs första hamburgare.  Min tafatthet vid beställningen genererade många skratt från kompisarna.

”Do you want lettuce?” frågade mannen bakom disken.

Jag visste inte att lettuce betydde sallad.  Inte heller visste jag vad dressing var, än mindre att det fanns olika sorter att välja mellan, eller att onion var det samma som lök, eller vad som hände om man blandade ihop allt det där och klämde åt mellan två bullhalvor.  Nåväl, detta blev den första i en lång rad hamburgare som mättat min hunger.  

Efter en månad med väldigt tunga ben släppte det plötsligt.  Det hela skedde på ett fartlekspass nere vid Mission Bay.  Fartleken körde vi efter klockan.  Vi sprang iväg.  Efter ett tag bestämde någon att vi skulle köra exempelvis en fyraminutare.  Då sprang vi stenhårt i fyra minuter, tills han som hade klockan sträckte upp näven i luften och vi andra saktade ner.  Sedan, efter en sträcka med långsammare löpning föreslog någon ett nytt segment och så sprang vi det så mycket vi orkade.  Jag sladdade alltid längst bak under den första månaden vi tränade så här. 

Den gången då trögheten släppte hade Tim konspirerat med de övriga bakom min rygg.

”Nu ska ingen springa fortare än Rune.  Vi ska bygga upp hans självförtroende.”  Plötsligt sprang jag i teten och benen gick hur lätt som helst.  Ingen sprang förbi.  Jag blev överlycklig och löpte avspänt.  För varje segment jag fick dra ökade självsäkerheten. 

Förmodligen hade det kommit en förbättring även utan teamets lilla trick.  Grundträningen var bra, med nio månader av 20-milaveckor.  Tempoökningen i träningen hade kanske till en början slitit ner kroppen, men nu släppte det - nu kom formen.  Självsäkerhet gav alltså avspänning och just förmågan att springa avspänt har en stor betydelse för prestationsförmågan.  Förmodligen hade jag ofta burit på onödig spänning i kroppen.  I Hälsingeleden sprang jag avspänt och tog aldrig i, satsade aldrig på något annat än att ha roligt, lät benen gå som de ville.  Och när benen själva fick bestämma ville de tydligen springa riktigt fort.

Mera avspänning skulle det bli.  En gång sprang vi på en löparbana i San Diego och syftet med träningspasset var att vi skulle lära oss tempokänsla.  Fyra varv var en engelsk mil och de skulle gå på 5 minuter 10 sekunder styck.  Det tempot var bra att lära sig, ty det gick vanligtvis så fort på terrängloppen.  Efter ett par sådana rundor ropade en gammal man som stod och lutade sig mot räcket i ena kurvan på mig och jag gick dit. 

”Jag hör att du andas väldigt ljudligt.  Det beror på att du spänner händerna när du springer.  Slappna av och låt inte ens tummar och pekfingrar röra varandra!”

Rådet åtlyddes och plötsligt gick andningen betydligt lättare.  Flyglarmet hade tystnat och bröstet värkte inte.  Under de följande segmenten av snabblöpning låg fokuset på avspänning.  Av allt att döma hade jag reagerat på ansträngning med anspänning.  Då skapades en ond cirkel.  Den gamle mannen berättade att spänningen i händerna tenderar att sprida sig till axlarna och ända in till struplocken.  Mina andningsproblem kunde alltså bero på att struplocken delvis stängdes.  Undra på att jag lät fruktansvärt och knappt fick luft när det löptes snabbt!

Ännu idag kvarstår frågan vem den gamle mannen var och varför han stod just där.  Kanske var han en av dessa änglar som griper in i våra liv när vi som bäst behöver dem.  Mannens ingrepp i mitt löparliv gav stor effekt.  Hans råd ökade min prestationsförmåga och löpglädje.  Med största sannolikhet har han aldrig förstått hur tacksam jag är mot honom.  I många år hade andningsproblemet plågat mig, utan att någon rimlig förklaring kunnat hittas.  Lösningen var enkel.  Det gällde alltså bara att komma på den.  Tack gamle man!

Resultaten blev allt bättre under hösten, i alla fall för Tim Varley och för mig.  De övriga i teamet förbättrade sig den första månaden, men blev sedan sämre.  Tim och jag var de enda som hade en tillräcklig grund med mil för att kunna absorbera den stenhårda träningen vi utsatte oss för.  Utan grund blir man bra snabbt med hårdträning, men sedan kommer reaktionen med en formsvacka.  Flera av löparna i teamet tycktes nästan bli allt mera desillusionerade och uppgivna ju längre den hösten framskred.

När terrängsäsongen var slut i november åkte Tim och jag till Pasadena för att springa Rose Bowl Marathon.  Tim skulle springa halvmaran och jag hela.  Vi sov i Tims Folkvagnsbuss natten innan loppet och blev störda av en polis som tyckte vi turistade på fel ställe. 

Direkt efter starten i tävlingen drog jag iväg från de 1000 övriga löparna i startfältet.  Benen gick av sig själva, kroppen kändes helt avspänd och andningen hördes inte.  Banan var vacker, där den slingrade fram genom lummiga villaområden.  Tempot var enormt högt. Fem miles, eller åtta kilometer, passerades på 25:50 och 15 miles, alltså 24,1 kilometer, gick på 1:19,10.  På slutet började det kännas lite segt och tempot bedarrade en aning, men jag höll ändå steget och vann på 2:22,45.  Detta var ett personbästa med åtta minuter!  Aldrig hade jag anat att det fanns kapacitet att springa så här bra, hur mycket jag än tränat.  Omtumlad tog jag emot en pokal av äkta silver från höjdhopparen Dwight Stones vid prisutdelningen inne på den jättelika Rose Bowl arenan.