|
Sydney till Melbourne 1989 |
|
|
|
|
Skrivet av Rune Larsson
|
|
2006-09-19 |
Här kommer några rader ur berättelsen om hur det var att springa loppet mellan Sydney och Melbourne 1989
Rutinen var att jag hasade mig fram i ett tempo som absolut inte kunde kallas ens måttligt. Jag gick i uppförsbackarna, lufsade där det var slätt eller utför, åt maten gående för det mesta, pratade med någon på serviceteamet när de langade mat, struntade i själva tävlandet, stannade och fotograferade någon gång ibland, och hade det egentligen ganska bra. Sov gjorde jag två gånger per dygn. En gång under de senare timmarna av natten och en gång under eftermiddagen. Det bara blev så och berodde på själens cykliska förlopp. Under vanligtvis en halvtimmas tid blev jag allt sömnigare och kunde till slut inte röra mig effektivt längre. Då stannades bilarna. En kon med mitt nummer, 13, sattes ut vid vägkanten, jag åt, la mig på sängen, Gitte masserade, hon klappade om mig ömt när det var klart, bredde på ett täcke och så kom den mest underbara sömn någon människa kan önska sig. 45 minuter senare väcktes jag, lyfte in konen i bilen och fortsatte ute på vägen. Det blev som regel halvannan timma sömn per dygn. Någon gång kunde det bli ett par timmar.
Om sömnbehovet blev akut och det inte ännu var dags att vila hände det att jag tog till ett knep som vi ultralöpare lärt av ultradistansgångarna som går den 50 mil långa Paris – Colmar. Om man vill skjuta upp kollapsen kan man mikrosova. Det går till så att man bejakar sömnigheten och låter hjärnan slumra till fast kroppen är i rörelse. Man springer eller går och låter ögonlocken falla ner för att underlätta för sömnen att komma. Hjärnan är programmerad att sköta sina rörelser, men tillåts att rycka åt sig några sekunder sömn då och då. Det gäller att vägen inte är för trafikerad, ty det finns en risk att man drar iväg lite ur kurs. En metod för att öka säkerheten kan vara att ställa in hjärnan på att den ena foten ska trampa ute i gruset och den andra ska trampa på asfalten. Så länge det är grus – asfalt – grus – asfalt går det bra att sova. Blir det asfalt – asfalt eller grus - grus ska man vakna. Naturligtvis ersätter inte mikrosömn den vanliga sömnen mellan vita lakan, men den korta tiden hjärnan sover har påtaglig effekt och vill det sig väl kan man med den här metoden komma ur en sömnig period och bli väl fungerande igen under en tid ytterligare.
|
