100-kilometersloppet i Lund i all ära, men lusten stod till det 246 kilometer långa loppet Spartathlon.  Det är världens finaste långa ultralopp.  Egentligen skulle Spartathlon vara det historiska maratonloppet.  När perserna anföll de grekisktalande stadsstaterna 490 före Kristus sände atenarna ut en löpare till Sparta, och han hade med sig en vädjan om hjälp.  De grekiska staterna måste hjälpa varandra för att inte slukas av perserna.  Historieskrivaren Herodotos skriver att kuriren Felippides sprang iväg från Aten ena dagen och kom till Sparta nästa dag.  Spartanerna var mitt uppe i ett religiöst firande och kom inte atenarna till hjälp i nödens stund.  När Grekland flera hundra år senare äntligen enades till en samlad statsbildning blev den berättelsen politiskt inkorrekt eftersom den tydde på nationell splittring, så man gjorde om historien.  Felippides sades istället ha sprungit från slaget vid Maraton, där grekerna lyckades driva perserna tillbaka till sina båtar, in till Aten och meddelat segern, varpå han föll död ner av utmattning.  När de första Olympiska spelen i modern tid skulle arrangeras i Aten 1896 blåstes liv i myten om löpningen från Maraton.  Eftersom en grek, Spiridon Louis, vann det loppet på hemmaplan blev det en grandios succé och myten blev upphöjd till historisk sanning.  Maratonloppet var fött, men det skulle ta mer än 80 år innan Spartathlon såg dagens ljus.

Grekerna förväntade sig att få arrangera de Olympiska spelen 1996 och de ämnade rätta till historien genom att ta med Spartathlon som en extragren.  De satsade hårt och hade förankrat evenemanget på hög politisk nivå.  Arrangörerna bjöd in 50 utvalda ultradistansare från hela världen och löparna skulle få förstklassigt mottagande.  De ville ha två svenskar och vände sig till Svenska Friidrottsförbundet. 

”Det här ligger utanför vårt verksamhetsområde,” meddelade förbundet och avstod från att förmedla kontakten med några svenska löpare.  Då kontaktade arrangörerna Svenska Ambassaden i Aten och ambassadrådet Åke Wadstein grep in.  Tack vare honom och norrmannen Per Lind kom det en inbjudan till Hugo Liss och till mig.  Vi tackade ja direkt!

SAS bjöd oss på resan i första klass till Aten.  Vi sammanstrålade med Per Lind och den danske landslagsmannen i maraton Arne Mogensfelt.  Tillsammans hyrde vi in oss i ett billigt hotell mellan en fyrfilig trafikled och landningsbanan på flygplatsen.  Där bodde vi sedan i flera dagar och bullret var enormt från alla håll.  Jetmotorer drog på alldeles utanför balkongräcket.  Våra skallar liksom vibrerade av oljuden.  Den fysiska enheten Decibel fick en speciell innebörd.

Två dagar innan loppet skulle starta samlades alla löpare på en träningsanläggning som hette Kalogreza och där skulle vi bo.  Ett gäng tyngdlyftare låg där på träningsläger.  De var bedrövligt odisciplinerade vad gällde dygnsrytm och de förde ett himla liv på nätterna. 

Klockan fem på den morgonen då Spartathlon skulle starta väcktes vi av arrangörerna.  Finnen Seppo Leinonen kom in från trädgården, dit han flytt med en kudde och en filt för att få lite nattro.

”Katastrof!” sa han och skakade på huvudet.

De enda på hela Kalogreza som tycks ha sovit ordentligt var vi fyra skandinaver som blivit härdade av trafik och flygplansbuller.  Tyngdlyftarnas smällande i dörrar, skrän, tv-apparater på hög volym och andra oväsen var faktiskt en mildare behandling för oss än vad vi utstått på hotellet vid flygplatsen.  Vår uppladdning på det billiga hotellet visade sig ha varit bra. 

Spartathlon är mycket pampigt.  En militärorkester spelade marscher vid starten utanför Marmorstadion.  TV-kameror, strålkastare, tal av höga dignitärer och annat högtidligt fick oss att känna som om en slags hjältegloria skulle komma att vila över dem som lyckades fullfölja den här enorma utmaningen.  Jag var absolut fast besluten att bli en av dem som skulle komma ända fram till Sparta. 

Hugo och jag slog följe.  När dagsljuset kom trippade vi fram på gator i staden.  Poliser stod i varenda korsning, bilar tutade och löparna fick lov att orsaka trafikstockningar i morgonrusningen.

Efter tre mil blev banan spektakulärt vacker, där den gick på en väg utefter havet.  Vi följde den vägen upp till Korintkanalen och där, vid 82 kilometer, sprang Hugo och jag förbi Arne Mogensfelt.  Med sitt maratonpersonbästa på 2:16 var han en av loppets favoriter.  Han hade börjat överpronera kraftigt och löpstilen föreföll oekonomisk.  Mogensfelt berättade att han aldrig överpronerat tidigare.  Han hade helt enkelt ingen bra löpekonomi i så låga tempon som krävs för att man ska överleva alla de här milen.

Vi passerade över Korintkanalen och kom ut på Peleponessos.  Kustmiljön var utbytt mot olivlundar och vinodlingar, vägarna var smala och bilar sällsynta.  Ibland kom vi in i någon by och där var mottagandet furstligt.  En armada av småpojkar på cyklar eskorterade oss in till kontrollen bland husen.  Folk klappade i händerna och dunkade oss i ryggarna.

Vid kontrollerna fanns vatten, cola, öl, juice, kex, yoghurt, rispudding, bröd och lite annat matnyttigt.  Vi behövde varken svälta eller törsta ihjäl, ty det fanns 75 kontroller mellan Aten och Sparta. 

Landskapet blev allt pampigare ju längre in på Peloponessos vi kom och detta gjorde löpningen ännu roligare.  Dessutom var det trevligt att springa där och prata med Hugo.  Vi hade disponerat loppet smart och passerade flera löpare som haft bråttom efter starten men som nu började känna av den långa distansen. 

När det mörknade halade vi fram ficklamporna.  Dem använde vi för att se på skyltarna i vägkorsarna. På något ställe löpte vi dock fel och förlorade en del tid och distans, men lät det inte påverka psyket. 

16 mil från Aten kommer den största av de fem bergskedjor vi skulle springa över.  Det började med att den smala vägen ringlade sig uppför i serpentinkurvor.  Mot den mörka natthimlen såg man siluetten av berget.  Det var väldigt!  Ett stycke upp på berget fanns en kontroll och där vek banan av från den smala asfaltsvägen.  Härifrån stretade vi uppför på en stenig stig.  Avgrunden öppnade sig snett under oss på sina ställen och när jag sneglade nerför stupet kunde slutsatsen bara bli att det var en klar fördel med ett förflutet som fallskärmjägare och därmed van vid höjder.  Om man halkat ner där hade det knappast räckt med bara ett benbrott.

Uppe på krönet av Sangaspasset, 1200 meter över det Medelhav vi tidigare under dagen löpt intill, blåste en kylig vind.  Hugo Liss och jag lyste oss nerför den steniga stigen med våra lampor och kom efter att ha skrämt upp några getter ner till byn Sangas.  Detta var en av dessa underbara avkrokar som ligger där vägen slutar.  I luften svävade det köttiga oset från grillar, vid tavernan satt gamla män med jättelika grå mustascher.  Folket jublade och hyllade oss när vi kom in i byn från mörkret. 

En äldre man dirigerade sedan diskret händelserna och såg till så vi fick var sin stol att sitta på medan vi åt. 

Vi löpte ut i natten igen, men efter ungefär 18 mil började Hugo känna sig sliten och klagade på huvudvärk. 

”Stick, Rune!  Jag saktar bara ner dig.”

”Vi kan gå några kilometer,” föreslog jag.

”Nej, jag har aldrig gått i en löptävling och tänker inte göra det nu heller.”

”Du kan vila vid en kontroll och fortsätta sedan.”

”Nej, det är kört nu.  Jag är helt slut.”

Här gjorde Hugo ett misstag som bara kan tillskrivas vår totala orutin på att hantera så här långa distanser.  Han var trött, men hade bara tröttheten i kortare lopp som referens.  Blir man trött i ett maratonlopp så lär man förbli trött ända till målet.  Nu sprang vi dock ett lopp som var sex gånger längre än maraton och då gäller andra naturlagar.  I riktigt långa lopp tenderar trötthet att ha cykliska förlopp.  Man känner sig pigg, blir sliten, känslan övergår i rejäl trötthet, man blir sömnig, skallen klarnar en aning, benen känns bättre, tröttheten mildras betydligt, det går acceptabelt lätt igen, tröttheten slår till på nytt, osv.  Hugo trodde att tröttheten utvecklade sig enligt ett slags linjärt förlopp, där det bara blir värre och värre.  Vi hade sex mil kvar och på den sträckan skulle enligt den förklaringsmodellen utmattningens kurva möta kollapsens avgrund efter bara några mil. 

Huvudvärken var ett annat påtagligt problem för Hugo.  Vad vi ej förstod då var att det sannolikt berodde på att han inte druckit kaffe på över ett dygn.  Koffeinabstinensen gjorde att skallen dunkade för varje steg.  Löpare som är vana kaffedrickare bör försöka få i sig en kopp då och då även under långa lopp, annars kan sådana här reaktioner komma.

Hugo och jag tog farväl av varandra och jag löpte ensam vidare genom natten.  Efter Sangas gick banan fram på en slätt i landskapet Arkadien i några mil, men efter byn Tegea, där det var fem mil kvar till Sparta, blev det backigt igen.  Jag passerade ungraren Ernö Kis-Kiraly och blev väldigt glad av det, ty han var definitivt en välrenommerad ultralöpare av internationell klass.  Han såg ut som en vältränad zigenarhövding med stormustasch och hade en bred kompetens inom konditionsidrotter som omfattade landslagsmeriter i skidåkning, 3:48 på 1500 meter, 2:18 på maraton, bland annat.  Han och landsmannen Istvan Sipos tränade fyra mil per dag och levde som proffs. 

”Beine kaputt!  Nicht gut laufen,” sa Kis-Kiraly när jag löpte förbi. 

Vid det laget smög tröttheten sig så sakta på mig också.  Det började med ett ständigt pinkande, feberkänslor och att svettningen totalt upphörde.  Symptomen var de samma som under slutet av fjällvandringen från Abisko 1978.  Oturligt nog fattade jag inte vad det berodde på nu heller, så jag ökade vätskeintaget eftersom svettningen ju upphört och när man är uttorkad slutar man svettas.  Rätt behandling skulle istället ha varit att dricka minimalt och försöka få i sig salt i så stor mängd som magen kunde klara av.  Men det visste jag alltså inte då.

Under ultradistansarens värsta vargtimmar, de strax innan gryningen, hände märkliga grejer med medvetandet.  Plötsligt såg jag hur tre stora kameler gick uppe på en ås.  En stund därefter kom det en liten kattunge och sprang ut framför fötterna.  Jag fick bromsa upp och trippa som en steppdansör för att inte trampa på det lilla djuret.  Nästa sensationella syn blev en polisbil som var gjord av gelé och stod där med blåljusen på och dallrade. 

Dessa syner var hallucinationer.  Hjärnan var utmattad och började drömma trots att den hölls vaken.  Nu var jag rejält trött, men fortsatte att lufsa fram på den ödsliga vägen mot Sparta.  Den här sortens utmattning var en intressant upplevelse.  Den kändes helt annorlunda än vad man kan få vara med om under ett maratonlopp.  I det här fallet var flera system i kroppen på väg att slås ut.  Muskler fick inte tillräckligt med näring, mineralsalterna hade lakats ur med följden att vätskebalansen rubbats och osmosen i cellerna fungerade ytterst dåligt, nervsystemet hade fått nog och hela rörelsemaskineriet var gravt överanvänt.  Psyket stördes oavbrutet av alla möjliga impulser från en kropp som ville lägga av.  Detta var kamp i den högre skolan!

När det var två mil kvar fick jag ont på insidan av högra knät.  Kvällen innan starten stretchade jag lårens framsidor på ett felaktigt sätt och kände att något, förmodligen ett muskelfäste, översträcktes.  En ny dag höll på att gry medan natten sänkte sig inne i hjärnan.  Knät gjorde ont.  Mineralurlakningen på grund av för stort vattenintag skapade känslor av feber.  För att över huvud taget kunna ta mig i mål fattade jag beslutet att gå resten av vägen.

”Hur långt är det kvar?” frågade jag vid en kontroll.

”Det är … eeeh … 15 kilometer.”

Vid nästa kontroll ställdes samma fråga.

”Hur långt är det kvar?”

”Åh, det är 15 kilometer.”

Psyket höll på att rasa ihop.  Det var ju fortfarande lika långt kvar!  Funktionärerna gav bara svar de trodde jag skulle bli glad av.  Att två mil kan vara så långa!  Att en människa kan bli så trött!

Det som drev mig att fortsätta var min målbild.  Jag hade visualiserat hur jag skulle komma i mål, vända mig om åt det hållet jag kommit ifrån och ta adjö av alla besvikelser.  Adjö till dopingsnack som gjort mig så illa, adjö för alltid till snacket om att jag tränar fel, farväl till saknaden efter den förmåga att springa fort som jag en gång hade.  Sedan skulle jag vända mig om i löpriktningen igen och hälsa livet som riktig ultradistansare välkommen.  Så skulle det bli och om jag bara kunde hålla mig vid medvetande ända till målet skulle en känsla av befrielse från det gamla komma att uppfylla mig.  Målbilden gav en oerhörd energi som drev kroppen framåt trots allt.

Sparta bredde ut sig i en vid dalgång.  Jag raglade halvdöd in i staden och blev eskorterad på gatorna av en svärm pojkar på BMX-cyklar, samt en polisbil som kröp fram så sakta att den luktade brända lameller.  Längst nere i slutet av Spartas paradgata reste sig statyn av Kung Leonidas.  Där var målet!   Gatan var kantad med folk, några räckte ut blommor och olivkvistar, andra applåderade.  Runt statyn stod flickor klädda i traditionella dräkter.

”Run!  Run!” ropade några, men jag bara marscherade på.

Jag kom fram till statyn och slog knytnäven i skenbenet på Leonidas, hjältekungen från slaget vid Thermopyle.  Nu var jag i mål!  Jag vände mig om och tittade nerför gatan.  Mitt i utmattningen kändes det som om en lättnad kom över hela mig.  Farväl det gamla!

Så kom en man med skäggstubb och nästan kysste mig på kinderna, ungefär som när två höga sovjetiska dignitärer möts.  Flickorna med långsärkarna gav mig vatten ur en skål och en olivkrans sattes på skallen.  Kort därefter bars jag till en ambulans och kördes till lasarettet. 

En läkare och några sköterskor gav mig bästa tänkbara service.  Man konstaterade uttorkning och satte dropp.  Där låg jag sedan i en säng på en sjuksal och var trots yrsel och muskelkramper oerhört belåten med fjärdeplatsen och tiden 26 timmar 30 minuter.  Om jag följde den där slangen uppåt från nålen som satts i en ven i den vänstra handleden hamnade blicken på en droppflaska.  Intill den flaskan hängde en annan flaska och från den gick det en slang ner till en nål som var instucken i segraren, Patrick Mackes högra handled.  Där låg alltså segraren och fyran i tävlingen i sängarna intill varandra på lasarettet. 

Macke hade också tagit ut sig grundligt i sin segerkamp mot slovenen Dusan Mravlje.  När han gått i mål var han så urlakad att en kvinna burit honom som ett litet barn till ambulansen. 

Ibland låg Macke och jag där och stönade med muskelkramper och ibland låg vi och sov som i koma.  Det var förmodligen efter ett av dessa anfall av koma som jag fann mig själv ute på toaletten.  I ena handen höll jag droppflaskan och vad jag höll i den andra handen ska jag inte gå in närmare på här.  Slangen till droppet var full med blod, så det är uppenbart att flaskan hållits så lågt att det runnit bakvägen, så att säga.  Det fanns inga som helst medvetna minnen av hur jag hamnat på toaletten, men förmodligen hade någon instinkt styrt kroppen.

Det kom in fler löpare på sjuksalen, men bara Macke och jag förärades med någon form av transfusion och det var jag stolt över.  Kämpar får vård, men de allra ädlaste kämparna får dessutom dropp.  Vid ett senare Spartathlon skulle jag även få kramplösande sprutor, vilket torde tolkas som en ytterligare hedersbetygelse.

Man kan naturligtvis oja sig över att människor pressar sina kroppar så de hamnar på lasarettet och konsumera sjukvårdsresurser.  Men om jag förfasat mig för detta hade det aldrig gått att springa Spartathlon till 100 procent.  För att vara maximalt konkurrenskraftig måste jag ha rätt mental inställning.  Inställningen ska vara att kämpandet – ju mera desto bättre – är underbart och hedervärt.  Sedan barndomen har min hjärna programmerats att kämpandet är ädelt.  Ambulansen, droppflaskan och allt det där står som den yttersta symbolen för att kampen lyckats.  Jag har blivit den människa jag ville bli inom det området.  Gärna medalj men först en rejäl kollaps.

När Macke och jag legat där någon timma och så sakta tankats tillbaka till livet igen kom en fotograf från Associated Press in.  Han såg bilden direkt.

”Skaka hand med honom!  Gratulera honom till segern!”

Jag sträckte ut min hand och Macke tog den.  Fotografen knäppte bilden och resultatet sägs ha varit inne i tidningar i flera länder.  Den kom bland annat in i Trollhättans Tidning. 

”25 GRYMMA MIL SLUTADE PÅ SJUKHUS”

Rubriken sa mycket.  Bilden sa ännu mera.  Där låg jag, fortfarande iklädd linne med nummerlapp, i en sjukhussäng.  Man såg droppflaskor, slangar och två utmattade löpare. 

Varken Macke eller jag orkade ta oss till prisutdelningen följande kväll.  Man körde oss till hotellet och där träffade jag Hugo.  Han hade brutit kort efter att vi sagt adjö och lycka till åt varandra där ute på den lilla vägen i mörkret.  Han insåg nu att det inte hade varit så kört som han antagit där ute efter 18 mil.  Om han bara hade tagit sig till en kontroll i en by och fått mat, kaffe och en timma sömn, hade han kunnat komma igen och kanske bli fyra eller femma.

Arne Mogensfelt kom i mål på 29:47 och Per Lind klarade sig på 34:10.  Han hade tagit följe med den enda kvinnan som lyckades fullfölja, en amerikansk tjej som hette Mary Hanudel.  Henne utbytte jag några ord med på bussen tillbaka till Aten.  Vad ingen anade då var att jag till och med skulle byta ut hennes efternamn en dag.

På flygresan hem till Skandinavien kom Per Lind upp till mig och bad mig följa med och prata med mannen i stolen intill honom.  Per ville att jag skulle berätta för mannen om Spartathlon, ty han trodde att Per fabulerade när han berättade om tävlingen.  Deras konversation hade börjat ungefär så här:

”Vad har du gjort i Grekland?”

”Jag har varit med i ett 250-kilometersrace.”

”Aha, du är rallyförare?”

”Nej, jag är löpare – det var en löpartävling och vi sprang från Aten till Sparta.”

”Hur många dagar höll ni på?”

”Vi sprang nonstop.  Det tog drygt ett dygn.”

”Skoja inte med mig.  Det går inte att springa så långt.”

Spartathlon hade tagit sin tribut.  Psyket var utmattat och det kändes under en veckas tid som om livet gått från att vara en färgfilm till att bli en svartvit film.  En del av själen var glad över att loppet gått så bra, men det fanns inte energi att känna riktig lycka.  Kroppen var så slutkörd att jag fick lägga mig på golvet och vila under rasterna på jobbet.  Märkligt nog tappade kroppen vikt även efter att jag kom tillbaka till Sverige – trots att stora mängder mat packades in.  Trenden vände inte förrän efter en vecka och då hade jag blivit sju kilo lättare än innan loppet.  Förmodligen berodde detta fenomen på att ämnesomsättningen speedats upp på grund av allt som behövde byggas om och renoveras inne i kroppen efter den brutala ansträngningen.

Vis av erfarenheten från formsvackan efter Boston Marathon ägnades resten av hösten åt att vila.  Detta med att vila är relativt.  Normalt låg träningsmängden kring 20 mil per vecka, men nu drogs mängden ner till mellan fem och 10 mil.  Att lägga in en rejäl viloperiod efter en lång period av hårdträning och krävande tävlingar blev en slags doktrin för överlevandet i en så krävande sport som långdistanslöpning. 

En bekant till mig var allmänläkare och han förklarade de troliga mekanismerna bakom det extrema pinkandet, feberkänslorna och att svettningen upphörde mot slutet av loppet.  Samma fenomen hade ju upplevts förr, men nu kom äntligen förklaringen.  Om man antar att löparen dricker tre deciliter vatten vid varje kontroll har han efter 60 kontroller fått i sig 18 liter.  Fortsätter han med drickandet på alla 75 kontrollerna blir det över 20 liter.  Man kan alltså omsätta en fjärdedel av sin kroppsvikt i vätska på drygt ett dygn.  Denna enorma mängd vatten har under löpningen kommit ut i form av svett, urin och med utandningsluften.  Svett och urin består även av salter.  Efter några liter av svettning har kroppen lakat ur sina förråd av salt, främst natriumklorid.  Då uppstår sådana här reaktioner. 

Enligt den vetenskapliga sanning som rådde då behövde inte människor tillföra salt när de jobbade hårt i värme.  Denna sanning stöddes, skulle det visa sig, av ett enda försök som gjorts på israeliska soldater i Negevöknen.  Eftersom jag liksom så många andra löpare i det närmaste såg Vetenskapen som en slags religion och forskarna som en slags präster, ifrågasattes inte den sanningen.  Inte förrän nu, efter ännu en släng av salturlakning!  En lärdom som drogs av detta Spartathlon var att kroppen behöver fyllas på med salt under långvariga strapatser.  Ytterligare en lärdom var att sluta lita blint på den heliga Vetenskapen.