Boston Marathon 1981 blev mitt livs bästa lopp på den distansen.

Hemkommen till San Diego efter det lyckade milloppet på Stanforduniversitetet frågade Howard vad nästa mål var.

”Boston Marathon,” svarade jag.

”Bra!  Jag kommer från Boston, så det loppet känner jag innan och utan.”

Så frågade Howard vilka tankarna och känslorna var inför den maran.  Jag svarade att Heartbreak Hill skrämde mig en aning.  Heratbreak Hill är en serie på tre backar, ungefär mellan 30 och 33 kilometer in i loppet.  Blotta namnet indikerar ju att man kan råka ut för en slags kardiovaskulär kollaps på grund av topografin.  Ryktet berättade också att många löpare knäckt sig just där.  Detta var definitivt några av löparvärldens mest ökända kilometrar.

”Heartbreak Hill blir inga som helst problem för dig.  Du är ju hur strak som helst nu efter att ha sprungit i backarna runt omkring här.  Nej, ditt problem ligger ungefär halvvägs in i loppet.  Där springer man igenom Wellsley College.” 

Så fortsatte Howard berätta att Wellsley är ett flickcollege.  På en sträcka av en halv mile står det flerdubbla led med tjejer i den mest fertila av alla åldrar, 18 till 22 år.  De skriker så varenda manlig löpare får en slags testosteronchock som gör att de ökar tempot och kommer ur sin rytm.  Det får de betala för senare.  Att löpare knäcker sig på Heartbreak Hill beror inte på Newtons lag om gravitation.  Det beror på inresekretoriska körtlar.

Efter att ha upptäckt effekten av Howards mentala träning litade jag fullständigt på honom när han föreslog att vi skulle fokusera på att klara 800 meter genom Wellsley College.  Pinnstolen på kontoret var densamma, liksom sirapen genom musklerna och trappan med de 10 stegen.  Men istället för att visualisera en arena och ryggtavlorna på konkurrenterna i klungan på ett millopp framkallades nu synerna av tjejer.  Jag fick designa dem helt själv och gjorde ett grundligt jobb därvidlag.  Howard talade mig igenom olika scenarion som kunde uppstå.  Tjejerna skrek, löpare kom bakifrån och sprang förbi.

Vi gjorde om träningen flera gånger.  Det var faktiskt riktigt roliga mentala övningar.  Dessutom visualiserades olika avsnitt av banan, där temat var att springa helt fokuserat och avspänt.  Howard var en psykologisk begåvning, vilket bevisades av att han flyttade hjärnspöket Heartbreak Hill till Wellsley College, där det var betydligt roligare och lättare att hantera det. 

Träningen inför Boston Marathon hade varit perfekt.  Tim Varley flyttade hem till sina föräldrar under jullovet.  Det innebar att han inte tränade med oss andra på mornarna.  Forrest Metcalf gifte sig och flyttade ihop med Beth i en lägenhet inne på Campus.  Nygift som han var fanns det andra prioriteter än att springa halvannan mil varje morgon.  Men min rumskamrat John Spreitzer fanns kvar och han var en klar tillgång att ha.  Vi gick upp klockan sex varje morgon och sprang en stenhård 13-kilometersrunda.  På eftermiddagarna sprang vi som regel ett ännu hårdare distanspass i kullarna runt skolan.  Var enda backe attackerades.  Vissa backar tog några minuter att springa upp för och backarna kom tätt.  Knappt två veckor innan avresan till Boston sprang jag mitt livs bästa träningspass.   Benen ville bara springa fortare och fortare.  Emellanåt fick jag gå in medvetet för att lugna ner tempot, men plötsligt flög kroppen fram igen. Det gick helt enkelt inte att bli ansträngd.  Känslan var både fantastiskt rolig och skrämmande på samma gång. 

Några kvällar efter det träningspasset ringde en löparkompis från Sverige.  Då fick han veta att jag var helt säker på att springa under 2:20 i Boston.  Han tyckte det lät stöddigt. 

”Hur kan du påstå att du ska springa så fort?”

”Därför att jag är så bra nu.  Jag är helt säker på det.”

Boston Marathon arrangeras alltid den tredje måndagen i april.  I den delen av USA är det en helgdag, Patriots’ Day.  Första gången detta anrika maratonlopp gick av stapeln var 1896.  Nu, till den 85:e upplagan hade arrangörerna tillåtit 6845 löpare att starta.  Fler tog man inte emot.  Kvaltiden för män var 2:51.  Endast väldigt speciella löpare med sämre resultat det senaste året tilläts vara med.  Boston Marathon var förmodligen världens mest prestigefyllda icke olympiska löpartävling på den tiden.  Alla som ägde ett par löparskor tycktes vilja springa där.

Starten gick i byn Hopkinton väster om Boston.  Vi trängde ihop oss på den smala landsvägen.  Åtskilliga löpare av världsklass fanns runt omkring mig.  En mycket gammal man, förmodligen byns äldste invånare eller en veteran från ett väldigt antikt lopp, sköt startpistolen.  Med min kvaltid på 2:22 fick jag stå i andra raden och det var bara att hänga på direkt i det höga tempot som klungan satte.  Mina ögon var halvslutna och jag sprang på den gula mittlinjen.  Mera behövde jag inte se och psyket kom in i ett slags vilsamt meditativt tillstånd.  Kroppen var helt avspänd och skannades ofta av för att känna så att muskler som inte direkt deltog i framdrivandet av kroppen var bortkopplade.  Några direkta tankar fanns sällan i skallen.  Det handlade mera om att hjärnan registrerade det som hände.  Konkurrenterna var ointressanta.  Benen fick gå av sig själva.

Förmodligen har få idrottsevenemang haft mera publik än det här loppet.  Polisen kom med siffran att två miljoner människor varit ute och tittat på oss.  Det kanske är överdrivet, men publiken stod i flera led.  De skymde kilometerskyltar och vätskekontroller.  De enda mellantider jag fick var åtta kilometer på 25:22 och 16 kilometer på 51:00.  Om de tiderna stämde är lika tveksamt som publiksiffran.  Fort gick det dock. 

Att publiken stod ivägen för vätskekontrollerna var inget stort problem.  Över allt sträckte åskådare ut muggar.  Det var bara att greppa och dricka.  Himlen var mulen och temperaturen låg kring 10 grader, så vattenbehovet höll sig på en hanterbar nivå.  Kroppens energibalans var bra.  Kvällen innan loppet hade Hugh och jag bjudits på middag av dem vi bodde hos.  Jag åt nog några hekto rostbiff och lite potatissallad.  Detta var ingen konventionell maratonuppladdning, som enligt gängse uppfattning skulle bestå av spagetti.  Å andra sidan var smörgåstårta inte heller rekommenderad kost, men det fungerade ju kroppen utmärkt på i Hälsingeleden. 

Landskapet utanför Boston var hyfsat likt min egen hembygd.  Bakom åskådarleden skymtade granskogen.  Vägens topografi var sådan att det gick ganska mycket utför i början.  Sedan fanns det flacka och småkuperade partier.  Den mest intressanta delen av banan var Wellsley College.  Någon skylt som talade om att vi var framme vid denna berömda flickskola behövdes inte.  Det var som att springa in i en jättelik soprankör.  Milda makter så tjejerna skrek och hejade!  Precis som Howard förutspått blev det en väldig aktivitet i klungan.  Löpare kom bakifrån och rusade förbi.  Luckor uppstod till framförvarande medtävlare.  Men jag sprang väl inom mig själv.

”Grabbar, varför har ni bråttom just här?”

En känsla av glädje uppfyllde själen.  Konkurrenterna fick gärna rusa iväg.  Detta fanns det en psykologisk beredskap för.

Bortom Wellsley College var klungan fragmenterad.  Efter hand började jag passera dem som sprungit förbi mig medan tjejerna skrek sig hesa.  Där var han med blåvita linnet, sedan han med gulsvarta, han med röda, och så vidare.  På den tiden var ett dataspel som hette Packman populärt.  Det var ett gap som man kunde styra så det åt upp en massa prickar.  Jag visualiserade mig själv som Packman och åt upp de konkurrenter som passerades. 

Heratbreak Hill märkte jag egentligen aldrig av.  De backarna skulle ju inte vara några problem och blev det inte heller.  Men vid Boston College, efter 33 kilometer, kom en brant nerförsbacke.  Där havererade framsidorna på låren.  Resten av loppet blev sedan en härlig kamp mot utmattning och lårmuskler som egentligen lagt av men som ändå drevs att göra sitt jobb.  Tempot sjönk en aning.  Publikleden blev allt fler och på vissa sträckor fanns det bara en smal korridor där en löpare kunde komma fram.  Två man hade knappast kunnat springa i bredd där det var som tätast.

Tröttheten blev allt mera påtaglig, men den möttes med avslappning.  Skallen började kännas dimmig och mot slutet av loppet gjorde det till och med ont i underarmarna.  Jag drevs av en mycket klar målsättning – att springa väldigt fort och se slutresultatet under 2:20.  Utan en tydlig målbild hade inget psyke i världen kunnat driva en så trött kropp framåt.

Husen blev allt högre eftersom vi närmade oss de centrala delarna av Boston.  Publiken stod och skrek för att hjälpa till att driva oss mot målet.  Det ringde i öronen av alla uppmuntrande rop som blandades till en slags härlig bullermatta mellan byggnaderna.

Inne på upploppet såg jag den stora digitalklockan ovanför mållinjen.  Den visade på en fantastisk tid.  Jag löpte in på 2:18,38.  Känslan inombords var helt sagolik.  Jag skrattade mitt i utmattningen.  Visserligen hade jag varit säker på att springa under 2:20, men glädjen hade inte tagits ut i förskott.  Detta kändes som en askungesaga med mig själv i huvudrollen.  Den där lille pojken som var så dålig på friidrott i skolan att han inte ens fick vara med på mästerskapet för rektorsområdet hade gjort ett resultat i löpning som få svenskar överträffat.  Han som aldrig varit bra nog att stressa konkurrenterna med sin blotta närvaro hade lyckats med en bedrift som låg långt bortom hans pojkdrömmar.  Löparen som alltid fått höra att han tränat fel hade sprungit fortare än dem som sade sig veta bättre hur han skulle bli en snabb löpare.  Allt detta var bara en bieffekt.  Belöningen bestod i glädjen att ha sprungit fortare än pojkdrömmen.  Så här roligt kan det bara vara att göra resultat om man aldrig klassats som en talang. 

Japanen Tosihiko Seko vann på 2:09,26, strax före hemmafavoriten Bill Rogers.  Mitt resultat räckte till 49:e plats.  64 löpare gick under 2:20.  Klassen på den tävlingen var minst sagt bra.  Även Hugh Stephenson slog personbästa, med sina 2:38.  Detta var en mycket lyckad dag för oss.

Alla gästerna började jubla och klappa i händerna.  Plats bereddes vid ett bord och de som satt där insisterade på att bjuda mig på mat.  På Patriots’ Day har en maratonlöpare hög status i Boston.

Hög blev min status även på USIU.  De 50 bästa resultaten hade publicerats i alla amerikanska dagstidningar.  Mottagandet var hjärtligt och löparkompisar som bodde så långt borta som i Montana hörde av sig och gratulerade.  

En av dem, John Shoemaker, skickade sedan ett kort med en text som löd:

”Välsignade är de som kan drömma en dröm och arbeta för att den ska gå i uppfyllelse.”