Uppladdningen var okonventionell, ätandet under loppet liksaså - men det fungerade utmärkt.   Året var 1987.

Det skulle gå ett 100-kilometerslopp i Rodenbach i Tyskland i april.  Loppet var en deltävling i Europacupen och där ämnade jag släppa loss krafterna som samlats under vinterns träning.  Uppladdningsprocessen började med ännu en tågresa på enkel biljett till Kornsjö i Norge och sedan en 10 mils löptur hem till Trollhättan.  Några dagar därefter sprang jag Dalslandsmaran som ett träningspass.  Den första milen gick på 38 minuter, eftersom det är ungefär tempot i ett 100-kilometerslopp.  Farten ökades efter hand och sista milen gick riktigt fort.  Jag vann helt oberörd på 2:33 och kände att det fanns hur mycket kraft som helst inne i kroppen.  Formen var perfekt.  En vecka senare var det dags för loppet i Rodenbach.  Uppladdningen kan tyckas märklig.  Man ska väl för sjutton inte springa 10 mil och tävla i maraton så nära inpå ett viktigt lopp?  Kanske inte om man är en genomsnittlig löpare, men å andra sidan kanske man ska göra just på det här viset om man har min träningsbakgrund. 

Bengt Klang och jag tog tåget till Tyskland och logerade hos en familj innan loppet.  I bagaget hade jag ostkaka, en limpa vitt formbröd, smör och en burk honung.  Dagen innan tävlingen rostades brödet, tjockt med smör och honung breddes på skivorna, som sedan lades ihop till dubbelmackor.  Detta skulle bli färdkosten under loppet.  Vi startade klockan sju på morgonen.  Klockan 6:10 hade jag ätit klart frukosten.  Den bestod av ett halvt kilo ostkaka, några deciliter vispgrädde och blåbärssylt.  Magen kändes mätt och behaglig.  Ostkaka är svårsmält och grädde är fett.  Min teori var att denna kost, förtärd så nära inpå loppet att matsmältningen kommer att vara långt från klar när tävlingen startar, gör att det finns mat i systemet under flera mil.  Insulinhalten i blodet hamnar på en relativt jämn nivå, vilket medför att kroppen kan utnyttja fett som bränsle på ett effektivt sätt.  Om detta stämde med vetenskapliga sanningar är oklart, men nu skulle teorin testas i verkligheten. 

Den första milen gick lite trögt på drygt 40 minuter, men det gjorde inte något.  Efter hand blev benen allt piggare och mil efter mil löptes på ungefär 39 minuter.  Konkurrensen i loppet var mäktig, som sig bör i ett europacupslopp.  Kamenik, Schwerck, Mann, Buson, Scelzi och allt vad de nu hette, låg före i början, men jag tassade förbi konkurrent efter konkurrent.  Vid fem mil låg bara tjecken Vaclav Kamenik och tysken Wolfgang Schwerck före.  Kamenik hade sprungit distansen på 6:18 och ansågs av vissa bedömare vara världsbäst.  Schwerck hade gjort världens näst bästa resultat i 24-timmarslöpning och ryktet sade att han var gift med en operasångerska som sjöng in så mycket pengar att Wolfgang inte behövde jobba.  Han kunde träna och vila på heltid. 

”Hur sjutton kan en sådan som jag tävla mot Wolfgang Schwerck?  Han har så bra förutsättningar för träning och vila, medan jag jobbar sju dagar per vecka.  Det här är inte rättvist!”

Så där gick tankarna, men samtidigt fattade jag att Wolfgang Schwercks fru hade psykat ut mig på något konstigt sätt, utan att hon var medveten om det själv.  Mitt psyke var i underläge och detta måste vändas.  Men hur då?  Plötsligt började jag nynna för mig själv.

”Wolfgang Schwerck, träningsvärk, Wolfgang Schwerck träningsvärk!”

Så där höll jag på och rytmen i rimmet stämde perfekt med steglängd och frekvens för ett tempo av fyra minuter per kilometer.  Samtidigt blev det ett mantra som trängde undan alla tankar på att Schwerck redan slagit mig eftersom han har bättre träningsförhållanden.  Efter hand började jag till och med tro att han hade träningsvärk och blev förundrad över att han kunde springa så bra med de stela benen.  Det kändes bara som en tidsfråga innan han skulle bli upphunnen.  Vid sju mil sprang jag förbi honom.  Vaclav Kamenik ledde fortfarande, men ramsan ”Kamenik is feeling sick”, som jag tog till för att få en mental fördel även över honom,  hjälpte inte.  Han vann, men att bli tvåa och sätta nytt svenskt rekord, 6:43,35 var inte illa.  Bengt Klang tog 10:e plats på 7:28.  Wolfgang Schwerck blev trea, bara sex minuter efter mig och det tyckte min självtvättade hjärna var en fantastisk prestation med hänsyn till den träningsvärken.

Det här loppet gick i stort sett perfekt och jag analyserade efteråt vad det var som blev så rätt.  Efter en försiktig öppning gick varje varv på den milbana vi sprang i den ymniga bokskogen på 39 eller 40 minuter.  Vid varvningen fanns ett bord där vi löpare fick ha våra egna grejer och där placerades skokartongen med mina feta smörgåsar.  Vid varje varvning från och med två mil greppades en dubbelmacka och den åts i flykten.  När den första kilometerskylten på varvet passerades var smörgåsen som regel förtärd.  Sju dubbelmackor, alltså 14 skivor bröd med generöst pålägg, slukades under loppet.  Erfarenheten har visat att ju mera mat desto bättre ork.  Magar kan tränas att hantera mat under hård kroppsansträngning och den sortens träning är viktig för en ultralöpare.

När vi startade på morgonen var det bara fyra grader varmt.  Temperaturen steg under loppet när solen började skina.  Mitt på dagen var det 26 grader och den värmen kändes påfrestande, speciellt som detta var i april och kroppen inte vant sig vid sommarvädret.  Vid 90 kilometer hade jag 5:58 och såg möjligheten att gå under 6:40, som är en drömgräns eftersom man då sprungit varje mil i genomsnitt snabbare än 40 minuter.  Men krafterna räckte inte riktigt till.  En väldig trötthet smög sig på och de sista fem kilometerna gick på 23 minuter.  Efter målgången stupade jag som en klubbad oxe och låg kvar i 20 minuter innan det var möjligt att ta sig därifrån för egen maskin.  Så här ska det kännas när man kommer i mål.  Den som inte kan gå efteråt har lyckats med konststycket att ge allt.  Vilken hemsk känsla det varit om jag bara varit normalt trött nu när det blev rekord, för då skulle det ha dröjt sig kvar en undran ifall det trots allt varit möjligt att springa ännu fortare. 

Flera gånger har jag hört hur någon med beundran i rösten kommenterat segrare i löpartävlingar med ord som ”och det såg så lätt ut – han var ju inte ens trött efteråt”.  I min värld finns det ingen anledning att beundra en konditionsidrottare som har krafter kvar när loppet är över.  För att kunna ta ut sig maximalt krävs en väldig psykisk styrka.  Ibland har jag haft den, ibland inte.  När styrkan saknats har jag varit en vackrare syn för en okunnig bedömare av extrema uthållighetsidrotter än de gånger då psyket fungerat optimalt.

Slutsatsen efter detta 100-kilometerslopp är att allt jag själv kunnat påverka, så som träning, kost, och hanterandet av psyket, gjorts rätt.

Detta med att magar kan tränas att hantera mat medan man springer, som min mage gjorde i det här loppet, tarvar en förklaring.  Genom att äta mig proppmätt och sedan sticka ut på en löptur har kroppen gradvis kommit att lära sig hantera kombinationen muskelarbete och mat i magen.  De första gångerna metoden provades kändes det inte behagligt alls, men efter ett antal sådana träningspass gick det hur bra som helst.  Tänk på det, alla ni som inte vågar bada inom 45 minuter efter att ni ätit en kanelbulle!  En människokropp kan faktiskt göra två saker samtidigt, simma och spjälka upp maten, trots att mammor och Svenska Livräddningssällskapet en gång i tiden påstått annat.  Lika bra går det att springa fort när man är mätt.