”Det skulle vara roligt att springa hem till Sverige härifrån”, sa jag till Susanne Johansson.  Vi satt på färjan som tog oss tillbaka till Portugal.  Vi var ledare på Trainingcamp i Monte Gordo, på portugisiska Algarvekusten.  Året kan ha varit 2008, men jag minns inte säkert.   Susanne och jag hade tagit med oss en grupp och löpt en mil på spanska sidan av älven Guadarama.  Jag minns inte vad Susanne svarade.  Anledningen till att jag sa just så till Susanne torde ha varit att hon är en människa av den sorten som jag skulle vilja dela ett sådant äventyr med.  Hon har en mycket behaglig personlighet, är alltid på bra humör och så har hon en fantastisk förmåga att springa.  År 2004 vann hon SM i maraton, Tjejmilen och sprang maraton på 2:38 i Berlin den hösten. 

Jag hade egentligen ingen uttalad tanke på att just hon och jag någonsin skulle springa hem därifrån.  Å andra sidan, jag säger inte en sådan sak till vem som helst.  Tanken på att jag någon gång skulle springa hem från Monte Gordo levde sitt eget liv inne i min skalle.  Varje gång jag såg jordgloben på min sovrumsbyrå eller världskartan i mitt kontorsrum, kom tanken på att jag ville springa hem från Portugal.   Tydligen hade det jag sa på färjan satt sig även i Susannes sinne. ”Vi springer vi hem från Trainingcamp”, sa hon när vi ledare hade en träff i Arlanda Hotellby hösten 2009.  Jag kände mig tveksam.  Just då var livet stressigt och jag hade allt möjligt annat att tänka på än att ge mig ut på ett äventyr i några månader.  Men det kanske är just i ett sådant läge man ska lämna vardagen.  Susanne drev frågan ganska hårt.  En del av mig ville, en annan del av mig sa att jag inte kunde.  Då drev hon på ännu mera.”Jag tagit tjänstledigt från jobbet hela våren och halva sommaren.  Nu springer vi”, sa hon i november 2010.  Jag sa varken ja eller nej.  Inte heller att hon var galen som tagit ledigt utan att jag gjort upp med mitt liv.  Så jag gjorde upp med mitt liv, i alla fall delvis.  Talarforum bokar föredragen åt mig och de fick veta att jag inte ville ha några jobb mellan 12 mars och midsommar.  Jag köpte en karta över Spanien, en över Frankrike och ännu en karta över norra Tyskland.  Sedan åkte jag till Susanne i Halmstad.  Vi satt med kartorna utbredda på hennes köksbord. Jag mätte med fingrarna.”Tre veckor genom Spanien, tre veckor genom Frankrike och så kanske fyra veckor genom Benelux, Tyskland, Danmark och hem till Sverige.””Jag har tält och babyjoggern Gudrun.  Du är sjuksköterska och kan ta med plåster och annat som hör ditt yrke till.”  Hela planeringen tog 20 minuter.  Märkvärdigare än så var det inte. 

Jag åkte till Trainingcamp i Monte Gordo och jobbade som ledare mellan 13 mars och 10 april.  Kring månadsskiftet ledde jag och min fru Mary en grupp på 20 löpare på en långtur från Europas yttersta udde, Sagres, längs hela Algarvekusten ända in till spanska gränsen och tillbaka till Monte Gordo.  Det var en sträcka på 23 mil.  Susanne kom ner till Trainingcamp 3 april och så jobbade vi båda som ledare i en vecka.   

Dag 1

Söndagen 10 april 2011

Jag har aldrig känt mig mindre redo för någon utmaning jag stått inför.  Träningen har varit minst sagt bristfällig.  Det har ömmat på insidan av högra knät.  Visserligen är det ingen skada, men det känns inte bra.  Knät blir trött och tappar orken när det fått för mycket löpning.  Mary är olycklig för att hon inte får följa med.  Hon har nyligen opererat knät.  Man tog bort 2/3 av menisken och så hittade man två broskskador inne i leden.  Hennes reaktioner på att jag ska springa utan henne har varit förståeliga men föga roliga.  På något sätt känns det som om hela företaget är döfött.  Ändå ska vi klara av de 400 milen hem till Sverige.    

Idag på morgonen for de ca 180 gästerna i bussar till Faro, för vidare flyg hem till Sverige.  När de rest blev det tyst i hotellet.  Då packade Susanne och jag min babyjogger Gudrun.  Klockan 10:08 portugisisk tid sprang vi iväg.  Inga ceremonier.  Pontus, en gäst på Trainingcamp som stannar kvar medan de andra åkte hem, var enda åskådaren.  Märkvärdigare än så var det inte att starta detta grandiosa äventyr. Solen sken och det var varmt.  När vi efter fyra kilometer kom fram till färjan som ska ta oss över älven Guadarama, var min blå t-skjorta redan svettig.  Det var på den här färjan som allt började med att jag för några år sedan berättade för Susanne om min lust att springa hem till Sverige. 

När vi klev i land i Ayamonte ställde vi om klockorna.  Spanien ligger en timma före Portugal i tid.   ”Susanne, jag mår inte bra.  Livet har givit mig för mycket dålig stress på sista tiden”, sa jag när vi letade oss ut ur staden.”Jag ska göra dig hel”, sa Susanne.Det lät bra.  På något sätt kändes det som att hon kommer att lyckas med att återställa mig till den Rune jag brukar vara.  Hon och själva äventyret.  De två i kombination kan ha en helande effekt. Vi har en karta i skala 1:1000 000 och på den finns det egentligen bara två alternativ när det kommer till vägval.  Vi har inte planerat någon rutt alls och valde när vi stod där vägen delade sig att springa A 499 norr ut.  Terrängen var relativt flack och öppen.  Förutom några byar gick vägen genom ödemarker.  Trafiken var gles.   På sena eftermiddagen kom vi till Villaneuva de Gusman.  Det är en liten stad med vita hus och trånga gator.  Vi var hungriga.  Jag kan namnet på en maträtt, batata frita, som är det spanska namnet på pommes frittes, så vi beställde var sin portion på restaurangen i byn.  Här fungerar inte engelska som turistspråk, den saken står klar.  Hur det nu gick till så fungerade i alla fall frågan ”hotel in pueblo?”, tillsammans med en uppsyn som signalerade att löparna i fråga behövde ha någon stans att sova.  Nere vid bensinstationen fanns det faktiskt ett litet enkelt hotell.  30 Euro för två personer var extremt överkomligt.  Dagens distans blev 44 kilometer. 

Dag 2

Måndagen den 11 april

Hotel Andalucia inkluderade inte frukost i priset, och det var inte att begära för den billiga penning det kostade att övernatta där.  Nere i baren åt vi tillsammans med män i blåställ.  Det serverades rostat bröd och margarin.  Vi beställde in en omgång till för att ha energi till dagens etapp. 

Miljön ändrade sig plötsligt efter att vi passerat en ås norr om staden. Vi kom in på en lappad oljegrusväg där det kom en bil varje halvtimma, ungefär.    Det öppna karga landskapet övergick i böljande frodiga beteshagar med korkekar.  Över allt lyste blommor upp prakten.  ”Naturskönare än så här blir ingen väg vi kommer att springa på.  Tänk att vi fick den vackraste vägen redan andra dagen”, sa jag till Susanne.  Hon delade min uppfattning om att miljön här var sagolik, men jag tror att hon tyst reserverade sig mot mitt antagande att vi aldrig kommer att få springa på en vackrare väg.”Det är svårt att tänka sig att det varit ett inbördeskrig här i landet för 75 år sedan.  Kriga när världen är så vacker!”Jag filosoferade om ödet att behöva lämna sin hembygd för att ge sig ut och slåss.  Eller att skjuta och spränga bland dessa mäktiga korkekar.   

Det rådde en ovanligt tidig värmebölja.  Enligt vad vi snappat upp brukar det inte bli så här varmt förrän i maj.  Lokalt var temperaturen förmodligen över 30 grader.  När vi svettades som mest gick vägen över en liten å med kristallklart vatten.”Vi badar!” sa Susanne och gick ner till brofästet.  På vägen ner skrämde hon iväg en stor grön-svart orm.  Så slängde vi av oss kläderna och simmade ut i höljen under bron.  Det kalla vattnet kändes underbart och när vi var ute på vägen igen gick benen lättare än innan.   

Vi fikade i varje by som vi kom till.  Beställningen bestod oftast av en ”aqua grande”, alltså en stor vattenflaska som bas.  Susanne tog dessutom kaffe och jag svalkade mig med öl.  Den enda sorten de har här heter Cruzcampo och är mycket god.  Om det beror på en bryggeriteknisk bragd eller på att vi springer så långt i stekande värme vet jag inte. 

Miljön ändrade sig för varje mil.  På eftermiddagen sprang vi genom enorma apelsinodlingar.  Jag överdriver inte om jag påstår att det rörde sig om flera hundra hektar med bara apelsinträd av olika storlekar.   Efter apelsinodlingarna kom vi till ett bergigt landskap.  Vägen var smal och utan trafik.  I dalgången brusade en å.  Frestelsen att bada var oemotståndlig.  För att komma ner till vattnet fick Susanne lirka bort en grov ståltråd som höll ihop en grind.  När det var avklarat lade vi oss på mage i det grunda vattnet och lät oss översköljas av strömmen.  Badet kom med perfekt timing.  Det var fortfarande varmt, men solen var på väg ner bakom åsarna i väster.  Vi gick några hundra meter på vägen längs ån och såg en traktorväg som vek av ner mot vattnet.  Där rullade vi ner Gudrun och så slog vi upp tältet. 

65 km idag.   Dag 3

Tisdagen den 12 april

Natten var fuktig och det var kondens inne i tältet på morgonen.  Solen sken på bergen på andra sidan dalgången, men åsen med eukalyptusskogen på den östra sidan, där vi campade, var för hög för att släppa fram solstrålarna och torka tältet.   När vi gick ner till ån för att borsta tänderna såg vi att strandkanten och den torrlagda delen blivit uppbökade sedan i går kväll.  Klövar och ett tydligt avtryck av ett tryne vittnade om att vildsvin varit i farten medan vi sov.  Det är märkligt att vi inte hörde något.  Lika märkligt som att vilda djur vågar sig så nära människor.  Visserligen låg vi inne i ett tält, men ändå tycker jag att 30 meter är ett kort avstånd. 

Gårdagens profetia att vägen vi då sprang på skulle komma att bli den vackraste mellan Portugal och Sverige kom på skam redan under förmiddagen.  Det landskap som oljegrusvägen letade sig fram genom var som hämtat ur illustrationen till en sagobok.  Eukalyptusskogar täckte bergssidorna, åar brusade i dalgångarna, och på de första två milen fanns bara en liten by, där vi sprang intill de bruna stenväggarna.  Naturskönheten hade dock ett pris i form av uppförsbackar med hundratals meters stigning.  Gudrun är så tungt lastad att jag har börjat frukta för hennes säkerhet.  40 kilo uppskattar jag att hon väger, fullastad med våra respektive packningar och åtskilliga flaskor med vatten.  Om hon går sönder blir det väldigt svårt att reparera.  Att få tag på en ny babyjogger torde ta tid.  Postorder borde fungera, men då kan det ta en vecka att få ersättaren levererad.  Dessutom har Gudrun och jag en relation som sträcker sig över hela Amerika.  Den som till fullo ska ta för sig av naturens skönhet bör inte ha sådan oro i sinnet.  Trots oron och trots kampen att skjuva alla dessa kilon uppför backarna, var jag hänförd av hur vackert allt var. 

I byn Almonaster träffade vi ett engelskt par i vår ålder.  De hade sålt allt de hade hemma i York och först dragit till Portugal, bott där några år, och nu köpt ett hus i trakten här.  När vi visade på kartan vilken väg vi kommit hit på sa de att de kört den med bil i förra veckan och att den var ”terrible”.  Det hade tagit dem 45 minuter att färdas bara ett par mil.  Susanne och jag tyckte att vägen var ”incredible”. Engelsmännen lärde oss att beställa mat på restaurangerna.  Bäst valuta för pengarna får man om man tar en plata de dia, eller en menu de dia.  Alltså en dagens rätt eller en dagens meny.  Menyn är lite mera omfattande och då ingår även vin i måltiden.  Vi var ännu inte trötta på batata frita, men kosten får ju gärna vara lite mera varierad, så vi gick in på en restaurang och beställde en plata de dia.  Det blev en underbar matupplevelse för två svultna löpare.   

När det kommer till mat har Susanne fått revidera sina planer på att börja varje dag med en tallrik havregrynsgröt.  Det finns helt enkelt inga havregryn att få tag på i affärerna.  Av den anledningen letade vi upp postkontoret och skickade hem det fotogenkök med tillbehör som hon tagit med sig.  Gudrun och jag tackade henne för det. 

Den smala slingrande vägen vi trivts på så bra kom ut på en riksväg med nummer A 435.  Enligt kartan är det vårt enda alternativ i flera mil framöver.  Vägen var bred och vägrenen generöst tilltagen.  Dessutom gick det knappt några bilar på den.  Vi hade fruktat att det skulle bli ett par dagar med ständigt buller och faror, klämda mellan långtradare och hetsiga spanska bilister.  Istället fick vi allt detta utrymme och som en ytterligare fördel fortsatte landskapet att vara vackert, med mäktiga vyer då vi kom över de åsar och höjder, ibland upp till 800 meter över havet, som präglade miljön.  Och fördomen att spanjorerna skulle vara hetsiga temperamentsfulla bilister har jag redan kommit att invertera.  De kör utan undantag varligt och mycket hänsynsfullt.  Bilisterna blinkar vänster när de ser oss och håller ut rejält, trots att vi har hela vägrenen som marginal. 

En källa sprang fram ur bergssidan vid vägen.  Det var sen eftermiddag och vi hade svettats litervis i solskenet hela dagen, så vi tog för oss av möjligheten att tvätta oss och fylla våra flaskor.   

När solen gått ner och det börjat skymma blev det högaktuellt att finna en plats att slå läger.  Det var dock svårt att hitta något ställe som uppfyllde de kriterier vi måste ha på en lägerplats.  I brist på allemansrätt och utan att hitta någon markägare att fråga om lov måste vi gömma oss.  Att bli bortkörda eller rent av att hamna i trubbel med Guardia Civil må vara aldrig så äventyrsmässigt riktigt, men vi behöver ha vila efter vår långa etapp.  Ett problem var det taggtrådsstaket som kantar alla vägar här.  Förmodligen är det väghållande myndighet som satt upp det, för det ser lika dant ut mil efter mil.  Att komma under eller över går inte i en handvändning och ett par kliv.  Vi vek av in på en liten väg och hittade en möjlighet.  Snabbt innan någon skulle hinna se oss slängde vi utrustningen över en stenmur, lyfte in Gudrun och sprang genom det höga gräset in under några korkeka.  Tysta för att inte avslöja oss reste vi tältet och kröp in.  Det fanns en damm 50 meter längre bort och grodorna där förde ett enormt liv.  Förmodligen har de parningssäsong just nu, eller så var de bara glada.  Dagens distans var 55,5 kilometer.