Trainingcamp i Monte Gordo igen.  Jag får aldrig nog.  Detta är min sammalagt 34:e vecka här i Monte Gordo, sedan 2005.  En fantastisk reseprodukt, där vi tränar och umgås och har roligt.  Alla sorters människor med alla sorters förmågor - alla passar in. 

Jag behövs inte som ledare i år

Jag har varit hos en PR-byrå i Göteborg för att ge mina synpunkter på hur Runes energikaka ska marknadsföras.  Företaget som gör kakorna, Svenska Sportprodukter, är ett enmansföretag och drivs av Carina Granath i Lidköping.  Min roll är att ha utvecklat receptet och att vara Rune. 

För mig är det viktigt att vara Rune.  Jag är en enkel och något gammaldags individ.  För mig var det lite oroligt att möta Annika, Ola och Patrik på PR-byrån.  Hur tänker de framställa produkten?  Kommer de att vårda begreppet Rune, eller ska de försöka göra alltsammans lite flashigt, lite mera konstgjort?  Mina farhågor föll ihop när jag såg hur de har tänkt.  "En energikaka utan E-nummer."  Perfekt!  Man hade en bild på ingredienserna - havregryn, socker, sirap och grädde.  Intill fanns innehållsdeklarationen på en amerikansk energikaka.  Det var en lång lista med många konstiga namn.  Alltså, Rune står för det enkla och funktionella. 

Det är roligt att vara en del av ett varumärke, när varumärket stämmer med mina ideal.

Nu har det bestämts att Skidlandslaget som vann Olympiskt guld i stafett ska få Svenska Dagbladets bragdguld 2010.  Ett bra val.  De gjorde en bragd.  Men jag har trots allt en avvikande åsikt i frågan om vart bragdguldet skulle gå.  Min kandidat var roddaren Frida Svensson, som blev världsmästarinna i singel sculler.

I kraftsporten rodd är det ovärderligt att ha långa armar och ben, och att ha en väldig muskelmassa.  Ekaterina Karstens, vitryskan som anses vara bäst i världen, i alla fall innan Frida bevisade motsatsen, är kroppsligten en blandning mellan basketbollspelare, tyngdlyftare och skidåkaren Juha Mieto.  Ett storvuxet kraftpaket.  När hon klöser ifrån med årorna händer det saker.  Vår tidigare svenska världsmästarinna Maria Brandin är 186 centimeter lång.  Hon hade svenska rekorden i tyngdlyftning i ryck och stöt, förutom sina meriter som roddare.  Frida Svensson är 172 centimeter lång och väger bara 72 kilo.  En så relativt liten roddare ska inte kunna vinna VM.  Men det gjorde Frida.  Däri består bragden.  Och om jag inte fattar fel ska det vara ett bragdguld som Svenska Dagbladet delar ut. 

Datastrul

Jag har som princip att svara på alla vettiga e-post jag får.  Det är bara nigeriabreven jag struntar i.  Nu har det inträffat ett haveri i min ordinarie dator.  Ett antal e-post gick förlorade.  Om någon som skickat en fråga och inte fått svar läser detta så vill jag försvara mig med att jag inte är arrogant eller ointresserad.  Skicka e-posten på nytt! 

Jag har också förlorat adresserna till många anförvanter på nätet.  Illa!

Varit på bröllop 

Min KK Helena gifte sig och jag var där.  Det ska förklaras att KK betyder Kajak-Kompis.  Vi har paddlat en hel del ihop.  Vi har också jobbat ihop som idrottslärare.  Hon har varit singel länge och det tycker jag varit ett väldigt resursslöseri.  Men så för ett par år sedan åkte hon till Korsika och paddlade, och träffade fransmannen Benoit. 

Jag minns när hon berättade detta för mig.

”Han har en snygg kropp.  Inte som en löpare utan mera som en triatlet.”

Jaha, vad ska en löpare som jag säga om det?  Jag kanske skulle börja med triatlon jag också.

Hur som helst, jag hade äran att bjudas in till bröllopet.  Vigseln var i Öjareds kapell och middagen i Nääs slott.  Jag ämnade inte avstå från vin till maten.  Ej heller skulle jag köra onykter därifrån.  Innan vigseln slog jag därför upp tältet i skogen. 

Jag tog bilder på gästerna.  Det blir min present till brudparet.  Tre rullar vanlig gammaldags film med dubbletter som papperskort.  En antik teknik, men jag tror att det kommer att uppskattas.  Nu slipper de printa ut bilder på skrivaren. 

Tillställningen var oerhört rolig.  Helena har trevliga släktingar och vänner.  Huruvida Benoits franska anförvanter var trevliga kan jag inte annat än gissa mig till, ty vi hade en språkbarriär emellan oss.  Fast jag är säker på att de också höll samma klass som de svenska.  Jag höll ett tal – naturligtvis, eftersom jag jobbar som talare och har svårt att hålla tyst. 

Efter festen tog jag mig de två kilometerna till tältet och sov gott.  När jag kröp ur tältet på morgonen stod en älg 50 meter bort och åt sälg till frukost.  Vinden låg på så den borde ha känt mig, men hade väl vant sig och struntade i mig.

Jag önskar Helena och Benoit lycka till och tackar för att jag fick vara med på tillställningen. 

De springer genom Europa

Igår lördag 23 maj var jag ute och tittade till löparna som springer loppet genom Europa, från Bari i Italien till Nordkap.  Sträckan är sammanlagt 450 mil och den genomsnittliga dagsetappen är 7 mil.  Fredagen 22 maj steg löparna iland i Göteborg och sprang en etapp till Sjövik.  Igår sprang de från Sjövik till Kvänum. 

Jag mötte dem med bilen söder om Gräfsnäs och följde dem till Essunga.  Mest fokus lade jag på Mattias Bramstång och Andreas Falk, som ä de två enda svenska deltagarna.  Andreas har haft problem med ett ben i några dagar när de sprang genom norra Tyskland, men nu kunde han löpa obehindrat.  Nåväl, så obehindrat man nu kan springa efter 220 mil på en månad.

Jag sprang ensam tvärs över Amerika från San Diego till Sandy Hook vid Atlanten söder om New York City.  Det var nästan precis 500 mil och min genomsnittliga etapplängd var 64 kilometer.  Jag anser dock att min resa var lättare än den som deltagarna i loppet genom Europa får.  Jag var turist.  Om jag ville stanna och vila gjorde jag det.  Löparna i tävlingen har ganska snäva maxtider på varje etapp och tar de för lång tid på sig på någon sträcka blir de uteslutna ur tävlingen.  Den pressen slapp jag.  Visserligen hade jag inga matkontroller och jag visste aldrig var jag skulle kunna sova nästa dag.  Men jag ägde min tid och kunde bo i enkelrum på motell, medan tävlingslöparna oftast sover i gymnastikslar, korridorer och mindre ståndsmässiga ställen.

Nu drar de iväg till Kristinehamn, Lesjöfors, Mora och sedan vägen E45 till Karesuando och vidare mot Nordkap.  Jag önskar dem lycka till.

Javisst ja, vilken tur att denna tävling inte fanns när jag var mitt uppe i min karriär som tävlingslöpare för 25 år sedan.  Då hade jag aldrig kunnat motstå att vara med.  Ett sådant lopp sliter ofattbart på kroppen och det är möjligt att jag aldrig hade fått tillbaka min löpförmåga fullt ut efteråt.

Lidingö Ultra

Nu har jag sprungit en av mina absoluta favorittävlingar.  Det var Lidingö Ultra, ett 50-kilometerslopp som gick lördagen 9 maj. 

Vi var omkring 300 löpare som tog oss an utmaningen.  Skälen att vara med varierade.  Några ville tävla om placeringarna, vissa sprang för att få ett bra långpass i uppladdningen inför Stockholm Marathon om tre veckor, medan andra var med för själva upplevelsen att springa ett terränglopp när våren är som vackrast. 

Det var länge sedan jag slutade tävlingslöpa.  Numera är jag en upplevelselöpare.  Jag var på helt rätt plats den här dagen. 

Vi löpte iväg från Lidingövallen och kom ut på Lidingöloppsbanan, inklusive den famösa Abborrbacken, innan vi vek av längs kusten och hade Värtahamnen på andra sidan fjärden.  Medvinden blåste oss framåt tills vi vek av in till Kottlasjön.

Mitt tempo var inte högre än att jag kunde prata med andra löpare.  Johan Åkvist har alltid något intressant att resonera om, Camilla Ringström har jag sprungit med förr och gjorde det igen, Susanne från DNB, och många andra kämpar underhöll mig.  Vissa av dem passerade jag och blev passerade av flera gånger, beroende på om de var starkare uppför, på slät mark, eller hur lång tid vi tog på oss vid matkontrollerna.

Matkontrollerna var förresten festliga bord för svultna löpare.  Där snålades det inte med förplägnaden.  Axa tillhandahöll en slags müsli-dryck som var utmärkt.  Var fanns den under min mest aktiva tävlingskarriär?  Smörgåsar med kaviar eller mjukost, bananer och andra godsaker höll svälten borta.  Kursgården Rönneberga hade satt upp den mest fantastiska matkontroll jag sett under mina 30 år som ultralöpare.  Kocken hade lagat en gourmésoppa som serverades kall.  Den ska visst göra det, sa någon.  Kaffet var som sig bör varmt, kanelbullarna färska, smörgåsarna utsökta och apelsinjuicen smakade himmelskt.  Jag gjorde en Strål-Lars.  Strål-Lars var en av de allra tidigaste Vasaloppskämparna.  Han var med i tätklungan när man kom in till Evertsberg, men där kunde han inte motstå all den goda maten som serverades, så han blev sittande där och åt medan Ernst Alm och grabbarna drog vidare mot Mora.  Så har historien förtäljts mig i alla fall och den är för bra för att jag ska vilja kolla om det verkligen var så.  Jag som vanligtvis kör med metoden ”greppa – stick – drick” på kontrollerna stannade i fyra minuter och åt vid Rönneberga.  Nu ser jag som professionell föreläsare fram mot att få komma och göra ett jobb på Rönneberga och att de som tagit dit mig då som brukligt är bjuder mig på lunch.

Min vänstra vad ömmade oroväckande redan innan starten, så jag var oroligt att det skulle bli svårt att springa.  Vaden blev dock aldrig värre och på sista milen hade till och med smärtan minskat.  Jag fick dock springa på ett speciellt sätt under hela loppet, så att vaden inte belastades.  Detta resulterade i att jag klampade så det ekade mellan träden.  Det blev inga stilpoäng, men jag hade roligt hela vägen och sprang in strax under fem timmar. 

Lidingö Ultra har definitivt potential att bli ett klassiskt lopp.  1000 deltagare vore ett rimligt startfält, speciellt som arrangörerna har en så generös maxtid som 10 timmar.  De som tog längst tid på sig den här gången hade nästan åtta timmar. 

Jag kan inte se särskilt många bättre sätt att tillbringa en vårdag än att ta sig fram fem mil till fots på Lidingös skogsstigar.

Trainingcamp vecka 15 - 16

Nu är min insats på årets Trainingcamp avslutad.  Det var två fantastiska veckor.  Höjdpunkterna var många.  Jag tar några av dem och listar i kronologisk ordning.

5 april:  Kom till Monte Gordo via ett SAS-plan och Arlanda.  Roligt att träffa gamla kämpar och nya bekanta. 

7 april:  Jag var ledare på Kids-club.  Ansvarade för att aktivera 11 barn i åldrarna 5 till 12 år i tre timmar.  Körde först en godis-frukt-vattenflaskeletningstävling i skogen.  Därpå djungelfotboll.  Det gick bra.

8 april:  5-milen, på gästernas begäran.  Vi var 22 löpare som sprang en runda på 53 kilometer.  Solen sken och vi umgicks i en stor familjär klunga.  Tre gånger stannade vi och fikade.  Alla klarade sig galant.  Flera av deltagarna överträffade sig själva vad gäller löpt distans.  5-milarna är mina personliga höjdpunkter under Trainingcamp.  På kvällen höll jag föredrag om löpturen över Amerika. 

8 april:  Bergspasset. 

11 april:  Pricka tiden.  Jag var rundningsmärke vid vändpunkten.  På eftermiddagen sprang vi 24-kilometarn.  Sista-kvällen-med-gänget-festen på kvällen.  Väldigt roligt och väldigt god mat!

12 april:  Separationsångest när gäster åker hem.  Glädjens återseende när nya bekanta kommer till Trainingcamp. 

15 april:  Höll föredrag om Amerikalöpningen även denna vecka. 

16 april:  Bergspasset.  Jag sprang 14-kilometarn.  Därpå var vi sju löpare som sprang från Odeleite till Monte Gordo.  Åt lunch i Azinal.  ”Ska vi göra en Medoc?” frågade Krister Lind.  Det gjorde vi, och tog ett glas rödvin till smörgåsen.  Varför?  Jo, bara för att ingen av oss tidigare druckit vin under en löptur.  Vi som sprang hem hade en fantastisk resa till fots.  29 kilometer var det från Odeleite och med 14-kilometarn först blev dagen till en ultradag.  Linus, 8 år, ville springa med oss till Monte Gordo.  Han hade lyssnat på föredraget om amerikalöpningen i går kväll och tydligen blivit inspirerad.  Jag högaktar 8-åringar som man måste övertala att inte springa så långt.  Jag tror att han kan klara sträckan nästa år om han tränar lite.  Han hade kanske klarat det redan i år, men jag misstänker att det fanns en risk att han inte tyckt det varit särskilt roligt sista halvmilen om han blev trött.  Med den attityden Linus har ska det bli roligt att se vad han utvecklas till.  Löpare eller inte löpare, så är i alla fall attityden av det slaget att han kan åstadkomma vad som helst.

17 april:  Jag ledde ett fartlekspass för tjejer.  Party på Nox på kvällen.  Trevliga människor.  Jag har en fobi för dans, men två kvinnor lyckades få upp mig på golvet och dansa foxtrot med mig till discomusik.  Det torde ha sett märkligt ut, men jag vägrar disco.  Och jag hade roligt när vi dansade.

18 april:  24-kilometarn.  Vi var en stor klunga som hade trevligt tillsammans.  Fika i Castro Marim.  Jag fick förmånen att springa med löpare som aldrig sprungit så här långt tidigare. 

Sista-kvällen-med-gänget-festen.  Trevligt som vanligt.  Satt uppe och pratade med trevliga människor till klockan 2 på natten. 

19 april:  Åkte hem till Sverige.  Jag är mycket nöjd med tiden på Trainingcamp.  Jag har fått möjligheten att umgås med trevliga människor.  

Ändrade resplaner

Nu har Springtime ändrat sig och sagt att jag behövs på Trainingcamp.  Detta gläder mig eftersom jag då kan åka till Monte Gordo igen.  Jag ska alltså vara ledare under veckorna 15 och 16.  Det har varit lite rörigt, men nu hoppas jag att detta ligger fast.

Resenärer som bokat in sig på veckorna 15 och 16 har hört av sig och sagt att de kommer att sakna långpassen.  Om ledningen för Trainingcamp tycker att det är ok, och om ledarläget är så bra att jag kan ta ett eller ett par dussin löpare på en eller annan långtur, då springer vi så långt som gästerna vill. 

Det blir inget Trainingcamp för mig i påsk

Jag har tidigare skrivit på min blogg att jag ska åka på Trainingcamp veckorna 9 – 10, samt 15 – 16.  De två första veckorna är avklarade, och jag förmodar att allt gick utmärkt.  Vi genomförde under min och Kent Sjölunds ledning många långpass, varav fyra stycken 5-milar.  Vår statistik tyder på att allt gått bra.  Sedan 2006 har 336 personer startat på 5-milarna och samtliga 336 har kommit fram.  På vår sista 5-mil för detta Trainingcamp fick vi bland annat med oss tre damer som var äldre än 60 år.  Äldst var Eina Roxström som fyller 70 i år.  Hon sprang hela sträckan utan några problem.  Vår yngste 5-milare var Viktor Elinder, som är 16 år gammal.  Eina hade teoretiskt kunnat varit Viktors mormor. 

Tyvärr blir de två veckorna mina enda som ledare i Portugal i år.  Jag var inbokad på veckorna 15 – 16 också och har tagit ledigt från mitt jobb för ändamålet.  Springtime, som arrangerar Trainingcamp, meddelade dock att de redan har tillräckligt med ledare på plats under påskveckorna och att jag inte behövs.  Detta innebär att jag får hitta på något annat under de två veckor då jag inte har några föredrag inbokade. 

Jag är dock säker på att gästerna på Trainingcamp får många trevliga träningspass och föreläsningar utan mig.  Trainingcamp är en fantastisk produkt och jag kommer att ha mina tankar i Monte Gordo under de veckor jag skulle ha jobbat där.

Trainingcamp-rapport 1

Fem dagar på Trainingcamp i Monte Gordo, på den portugisiska kusten.  Vi är 140 personer på Trainingcamp.  Alla sorters människor, från småbarn till ålderspensionärer, från svenska mästarinnor till nybörjare.  Jag stortrivs i den miljön.

Min uppgift är att tillsammans med Kent Sjölund leda de långa lugna löppassen.  I måndags sprang vi 30 km på förmiddagen och 14 på eftermiddagen.  På tisdag blev det sju kilometer på morgonen och 24 på eftermiddagen.  På onsdag tog vi en buss ut och sprang 51 kilometer tillbaka till hotellet.  Tempot var lugnt, vi höll ihop gruppen, stannade och åt lunch efter 24 km och köpte glass efter 44 km.   Vi fick en behaglig heldagsutflykt där vi fick se olika miljöer.  Samtidigt fick vi utmärkta chanser att lära känna varandra.  På torsdag sprang vi 14 km på stigar bland kullarna norr om Monte Gordo.  Bergspass kallas det, men så särskilt brutal var inte topografin.  I skrivande stund är det fredag och vi harr löpt en mil innan frukost och tänker dra ut på halvannan lugn mil innan middagen.

Trainingcamp fortsätter fram till mitten av maj.  Gästerna kommer hit på en eller två veckor.  Jag själv stannar en vecka till.  Dock åker jag tillbaka i april för en ny tvåveckors tjänstgöring som ledare. 

Ultraveckor i Portugal

Snart dags för en tripp till Portugal.  Till Monte Gordo, vid Atlantkusten helt nära spanska gränsen.  Där ska jag vara ledare på Trainingcamp i två veckor. 

Trainingcamp är en fantastisk skapelse.  Evenemanget pågår från vecka 8 och 15 veckor framåt.  150 – 200 personer köper in sig på en eller ett par veckor och deltar i aktiviteterna efter lust och förmåga.  Vi bor på ett 4-stjärnigt hotell med en massa faciliteter.  Varje dag är ett slags smörgåsbord av aktiviteter där den som vill röra på sig kan välja allt mellan stavgång, olika sorters gympapass, till löpning och stillasittande avsluta dagen med att lyssna till en föreläsning.  Alla kan verkligen vara med och alla kan hitta sitt tempo, sina gelikar, och sina aktiviteter.  Jag ska vara ledare på löpningen.  Under veckorna 9 – 10 ska Kent Sjölund och jag ansvara för ultradistanspassen.  Vi kommer att erbjuda gemensamma löpturer på upp till fem mil.  Tempot blir lågt.  Syftet är att springa tillsammans och umgås, samtidigt som vi kommer ut och ser naturen där vi drar fram. 

Femmilarna, som vi ska köra två varje vecka, är utmärkta tillfällen för dem som vill utmana sig själva och springa längre än vad de gjort tidigare.  Vi har haft 13-åringar som klarat 5-milarna, vi har haft deltagare som tidigare aldrig sprungit längre än 15 kilometer.  Alla som startar med oss kommer fram och vi garanterar att ingen blir lämnad ensam och sist. 

Det finns en formel för att få människor att överträffa sig själva och våga anta utmaningar, som till exempel att springa fem mil.  Först ska de inse att de vill springa långt.  Vi har fyra olika femmilskombinationer som drar fram genom trevliga landskap.  Den sociala biten framhålls också.  På våra långpass umgås vi och vi stannar och äter lunch på något café och tar en snabbfika på ett eller ett par andra caféer.  Man lär känna den man har sprungit fem mil tillsammans med.

Nästa steg i formeln är att få deltagarna att tro att just de klarar fem mil.  Tron stärks när de får höra att vi mellan 2006 till 2008 haft 263 starter på femmilarna och samtliga har kommit fram, trots att många av dem tvivlat på sig själva innan de startade.  Tryggheten vi erbjuder, att ingen blir lämnad av gruppen, stärker tron på att utmaningen är rimlig.

Slutligen ger vi deltagarna femmilspasset.  Vi åker ut med buss och löper tillbaka till hotellet. 

Jag har gjort mycket inom idrotten, men jag kan ärligt säga att femmilspassen på Trainingcamp tillhör karriärens höjdpunkter. 

Om du vill vara med kan du gå in på www.springtime.se och kolla om det finns platser kvar.  Kommer du ska du bli väl omhändertagen – det lovar jag.

Jag har blivit utmanad av Fredrika Gullfot, http://gullfot.blogspot.com, på en slags bloggstafett.  Utmaningar ...mmmm... det går ju bara inte att motstå det ordet.  Så här kommer mitt svar och mitt överlämnade av stafettpinnen.

1. Vilken typ av löpare är du?
   Lättstartad och svårstoppad fyrhjulsdriven terrängtyp med stryktålig ram, många växlar, bra stötdämpning, dieselmotor, brist på finesser, men fungerar i alla lägen.

2. Hur länge har du löpt?
Hela livet.  På frågan hur långt jag löpt kan meddelas att jag loggat in 21 563 mil sedan 1 januari 1973, när jag började föra träningsdagbok.

3. Hur mycket löper du per vecka?
Så mycket jag har tid att springa.  Resorna och jobbet (samma sak egentligen) tar sin tid och gör möjligheterna att springa oregelbundna.  5 – 10 mil per vecka brukar det bli. 

4. Vilket är ditt "feelgood" tempo?
5 – 6 minuter per kilometer, eller det tempo som den jag ”feel good” tillsammans med föredrar att hålla.

5. Vid vilken ålder började du springa?
Springa långt, relativt ålder, när jag var 8 år gammal.  Första 2-milspasset när jag var 11 år, första riktiga löpartävlingen när jag var 15 år.

6. Vilka andra sporter utövar du regebundet?
Kajakpaddling.

7. Vad måste du ha med dig på ett pass?
Toalettpapper.

8. Varför springer du?
Förstår frågan men inte hur någon kan ställa den.

9. Har du någon gång ljugit för att få springa? Hur löd lögnen?
Inte vad jag kan minnas.  Kanske förtränger jag lögnen.

10. Hur ofta köper du skor?
Sällan.  Springer slut på två par om året.

11. Hur ofta köper du annan löprelaterad utrustning?
Ytterst sällan.  Jag har vätskebälte och en GPS.

12. Var/hur handlar du utrustningen?
Om jag behöver något går jag till riktiga proffs.  Runners Store på Vasagatan i Stockholm betjänas av proffs.

13. När föredrar du att springa?
Hvergang!

14. Hur ofta tävlar du?
Ett par gånger om året.  Tävlar och tävlar, förresten, jag genomför loppen numera.

15. Vilka distanser?
Ultra, men det kan bli andra lopp också.

16. Vilken är favoritdistansen?
Spartathlon!  Absolut det loppet och den distansen.

17. Har du ett mantra som du rabblar i huvudet?
Nej, men det har hänt någon enstaka gång att jag hittat ett mantra och stärkt mig med det.  Dock är det sällan.

18. Vilken typ av vätska dricker du?
Vatten (gärna kolsyrat), cola, öl.  Inget annat, om ingen bjuder på ett glas vin till maten.

19. Springer du helst i grupp eller ensam?
Grupper gör mig ofta besvikna.  Någon ska tvångsmässigt dra sönder klungan, någon annan försöker hänga på, och någon annan, och så vidare till gruppen är fragmenterad och bara består av individer eller grupper om två.  Det känns meningslöst att träna i grupp.  Varför i helsike kan ingen lyssna bakåt och anpassa tempot till de långsammare i gruppen?  Alltså springer jag ensam, eller med någon annan, max en person till.  Då går det att hålla ihop.

20. Hur återställer du dig efter ett långpass?
Längtar till nästa långpass.

21. Vilken snabbhetsträning föredrar du?
”Härifrån och till dit fort och sedan kör jag i vanligt tempo igen.”  Ibland avspända 40-metersfartökningar.

22. Vart blir du oftast skadad?
I Australien.  Det var där jag sprang när jag fick min löparkarriärs enda löparskada.  Skadan uppträdde i senan anterior tibialis i högra vristen.

23. Vilket lopp drömmer du om att springa?
Spartathlon igen.  GAX 100 miles, Sörmland Ultra, Ursvik Ultra igen, Western States, Comrades, och många fler.  Lidingö Ultra också naturligtvis. 

24. Vilken kändis skulle du helst vilja springa med?
Tomas Fogdö, för om han kan springa med mig har den medicinska vetenskapen gjort ett framsteg jag gärna vill se.

25. Vilken idrottsstjärna skulle du vilja springa med?
Haile Gebrselassie i Spartathlon.  Det skulle vara oerhört intressant att se honom i det loppet.  Se om han håller för distansen.

26. I filmen om dig, vem spelar rollen som du?
Någon av mina söner Isak eller Zakarias.  Det skulle vara intressant att se hur det klär i mustasch.

27. Vilken träningsbloggare utmanar du?
Jag utmanar Ingmarie Nilsson.  http://www.blog.nemonisimors.com/

Det blev några mil

Nu är 2008 summerat.  Endast ett år, år 2002, har jag sprungit mindre.  322 mil fick jag ihop.  Knappt en mil om dagen i genomsnitt.  Jag skyller det på att en månad ägnades åt bergsklättring och att jag jobbat mycket och haft en massa resande. 

Det jag kan vara lite mera nöjd med är att jag nu har ackumulerat 21 563 mil sedan jag började föra träningsdagbok år 1973.  Vissa år gav mera än andra.  År 1980 och 1986 loggade jag in över 950 mil.  Så sent som 2004 fick jag en rejäl dos löpning.  Då sprang jag visserligen över Amerika, men 870 mil är en hel del. 

Människor frågar mig ofta hur lederna håller.  Varför slits jag inte ut?  Tydligen är löpning bra för ledbrosket, förutsatt att leden går rent, utan några asymmetrier i anatomin.  På alla dessa mil löpning har jag bara haft en löparskada.  Det var en seninflammation i vristen.  Övriga skador och skavanker har orsakats av annat än löpningen.  Ok, en sko klämde sönder hälsenan över hälen, men det var inte löpningen som orsakade detta, mera än att jag tog på mig skon för att kunna springa.

Löpning är ju som bekant inte allt här i livet.  Det finns ju kajakpaddling också.  Under 2008 paddlade jag 81 mil.  Det är en normal årsdos.  Sedan jag köpte kajaken år 1987 har jag paddlat upp mot 2000 mil.  Allt finns bokfört, men inte år för år summerat. 

Det bästa av allt är att det fortfarande är roligt att springa, paddla, åka skidor, ro, vandra och cykla.  Kanske är det tack vare att jag aldrig tränat efter några träningsprogram.  Lusten har fått styra.  Lusten har varit helig och jag har undvikit framgångsrikt att göra rovdrift på den.  Det ska alltid kännas roligt att få träna i morgon också.

Nu ska jag sluta skriva för jag längtar ut på en ny löptur.

Julefrid över alla stadsdelar

Det har uppstått ett socioekonomiskt fenomen i våra miljonprogramsförorter.  Invånarna lurar in poliser och brandmän i bakhåll genom att anlägga bränder på gatan och sedan, när blåljusen kommer, kastar de sten mot dem som jobbar med att släcka eller att hålla ordningen.  Jag finner beteendet mycket intressant.  Hur är detta möjligt?  Någon enstaka knäppgök finns det ju alltid i varje stadsdel, men här handlar det om dussintals människor som beter sig asocialt. 

På Kronogården i Trollhättan har detta hänt, liksom i Rosengård och Tensta.  Om vi tar Kronogården som exempel så har det bränts mängder med bilar där under 2008. 

”Människor här lever i utanförskap.  Beteendet att vandalisera närmiljön och bränna bilar är ett uttryck för invånarnas frustration.”

Så säger de som tror sig veta.  Politikerna pumpar in mera pengar enligt principen att ”någon annan än de som bor i området” ska komma och ställa allt till rätta. 

”Vi har inget att göra”, säger ungdomarna.

Politikerna ökar öppettiderna på den ungdomsgård som redan har mest öppet i hela kommunen. 

”Detta är vårt fel”, säger en etnisk svensk, och menar att vi svenskar har misslyckats med att integrera invandrarna.  För det är ett faktum att invånarna i de stadsdelar där sådant märkligt beteende har sina rötter, är i huvudsak befolkade av människor som har annan etnisk bakgrund än svensk.  Tanken på att människorna där ska ansvara för sina egna handlingar är inget som landat i dessa socialknuttars frontlober.  Vilken människosyn!

Därpå pumpas det in ännu mera pengar i området, som en slags belöning för att ungdomarna grisar ner.  Inga motprestationer krävs av invånarna. 

Jag ser en enkel lösning på problemet.  Familjerna på Kronogården och i liknande stadsdelar börjar ha lika bra koll på sina söner som de har på sina döttrar.  Där har många flickor väldigt begränsad frihet.  De får inte drälla omkring hur som helst på kvällarna.  Om de umgås med killar har de skämt ut familjen så grundligt att den sociala pressen på familjen blir enormt stark.  Visst är det märkligt att familjernas heder inte dras i smutsen av att de har en son som kastar stenar på brandmän, eldar upp bilar, klottrar, och ränner ute på kvällarna. 

Lek med tanken att invånarna i stadsdelarna börjar sätta press på busarna och deras familjer!  En sådan utveckling har börjat skönjas i Rosengård efter de senaste kravallerna där.  Lösningen på stadsdelarnas problem ligger hos invånarna själva.  Under tiden bör brandmän och poliser få göra sitt jobb.

Jag önskar de människor i Rosengård som håller koll på buset i sin egen stadsdel all lycka till.  Jag önskar dem också God Jul och jag önskar att julefriden lägrar sig över alla stadsdelar i Sverige.

Lucia och kvotering

I tider av luciafirande går tankarna ibland till min tid på högstadiet under den tid då vänstervågen svepte som en tsunami.  Åren är alltså de kring decennieskiftet 1960 – 70-tal.  På skolan fanns en tradition att ha ett luciatåg.  Ljusdrottningen och hennes tärnor skulle kunna sjunga och så fanns det en outtalad praxis att de skulle se bra ut. 

Elevrådet var radikalt i tidens anda.  Endast 15 år gammal och redan marxist!  Jo, sådana ungdomar fanns.  En av dessa arga unga ställde sig upp på en morgonsamling och berättade om det stundande luciatåget. 

”Detta med luciatåget får inte bli en köttmarknad.  Vi ska inte bara ha snygga tjejer i tåget.  Vi ska ha med några fula också.”

Varje gång jag hör talas om att man ska kvotera in folk i olika sammanhang, där en etnisk eller gender-dominans finns, ler jag i mjugg.  Ler och tänker på hur man ville kvotera in fula tjejer i luciatåget en gång för snart 40 år sedan.  Tänk att få en plats eller befattning bara för att man är ful, invandrare, kvinna, man, eller något annat som behövs för att tillfredsställa ett behov som mera är politiskt än nödvändigt!

Eftersnack EM 100 km

Det blev ett svenskt rekord på EM 100-km nu i helgen.  Maria Lundgren förbättrade Maria Sollermans rekord med en halvtimma och tog en 18 plats med tiden 8:27,37.  Det är lite drygt 50 minuter per mil, 10 mil på raken!  Och detta var Marias första 100-km lopp, vilket får mig att ana att hon har ännu mera att ge (fast detta var bra nog). 

Jonas Buud, som jag trodde skulle ta en av topplaceringarna, och som jag fortfarande tror kommer att göra det i framtiden när allt stämmer, hängde med bra till drygt halvvägs.  Han hade kilometertider på omkring 3:50 – 4 minuter, men tappade plötsligt tempo.  Jag har inte pratat med Jonas om hans lopp, men anar att han fått kramp eller andra problem.  Till slut kom han i mål på 7:41.  Förhoppningsvis gör Jonas fler försök på 100 km.  I år har han vunnit Swiss Alpine Marathon, 78,5 km, samt sprungit maraton på 2:22, så det finns gott om kapacitet som vill ut.  Och en baby som vill ut ur hans fru Zandras mage (enligt en välinformerad källa jag hört det från).  Hoppas att han kan kombinera rollerna som småbarnspappa och ultralöpare på elitnivå.  Jag hade understundom svårt att passa in allt i livet när jag blev förälder.  Det var svårt att med gott samvete prioritera ett långt träningspass framför att fullfölja andra plikter. 

De övriga svenskarna i EM sprang klart under respektive löpares kapacitet.  Det finns dock en logisk förklaring till detta.  Christina Ritella, Reima Hartikainen och Stefan Lindvall sprang 24-timmarslopp för bara någon vecka sedan.  Samtliga tre torde åtminstone ha kapacitet för 7:30.  Åtminstone!

Nu hoppas jag att Marias svenska rekord kommer att utmanas av fler tjejer.  Samtidigt hoppas jag att fler än Jonas Buud satsar seriöst på att utmana mitt rekord. 

Lycka till!

  18. Maria Lundgren 8:27:37

29. Jonas Buud 7:41:29
49. Christian Ritella 8:04:29
78. Reima Hartikainen 9:08:13
83. Stefan Lindvall 9:23:44  

Europamästerskap 100 km

I helgen arrangeras EM i 100-kilometerslöpning.  Sverige ställer upp med ett antal bra löpare.  Jonas Buud är den klart bäste av dem.  Efter att jag har sett honom vinna det 78 kilometer långa bergsloppet Swiss Alpine Marathon i hård konkurrens två år i rad bedömer jag att han har utmärkta chanser att vinna EM och ännu bättre chanser att förbättra mitt svenska rekord på distansen, 6:43,36.  Rekordet är 21 år gammalt och har nog börjat mögla vid det här laget.  Europeiska Friidrottsförbundet tillåter oss ultralöpare att ha Europamästerskap på våra standarddistanser.  Ett EM är inte så dumt!

Däremot har vi ultralöpare av IAAF (International Amateur Athletic Federation, även känt som Internationella Friidrottsförbundet) berövats rätten att kalla våra mästerskap för Världsmästerskap.  Vi får kalla dem "World Challenge" trots att det i princip är världsmästerskap.  Så har det varit i 20 år nu.  IAU (International Association of Ultradistancerunners) har mig veterligen inte kämpat för att få en uppgradering till stånd eftersom ledarna för denna organisation har böjt sig för IAAF.  Trots att det finns betydligt fler ultralöpare än släggkastare i världen bevärdigas vi inte med rätten att kalla mästerskapen vid dess rätta namn.  Om vi skulle få göra detta kommer statusen av vår sport att bli uppgraderad.  Kanske inte så mycket inom sporten som utåt, vilket troligtvis skulle öka mediaintresset och möjligheterna för elitlöpare att få sponsorer, liksom det sannolikt skulle motivera fler elitlöpare på maratondistansen att prova lyckan på ultra.  Vår sport skulle tjäna stort på att få ha officiella VM.  Om det vore i IAAF:s intresse att utveckla ultradistanslöpninge skulle den organisationen kunna göra mycket genom att bara ändra ett namn.

I Sverige har vi bildat en kommitté för att tillvarata ultradistanslöparnas intressen och denna kommitté har organiserat sig under Svenska Friidrottsförbundet (SFIF).  Jag hoppas att kommittén inte intar en passiv hållning gent emot SFIF.  Tyvärr ser jag tendenser till passivitet och negativ anpassning.  En ledamot av kommittén har uppmanat oss ultralöpare att sluta kalla våra rekord för rekord.  ”Endast SFIF har rätten att bestämma vad som är ett rekord” sades det och så påstods det av ledamoten att vi ”missbrukade” ordet rekord då vi kallade rekorden, satta under kliniska omständigheter med perfekt dokumentation, för rekord.  Vi får kalla rekorden för ”toppnoteringar”.  Jag anar en tendens till anpassning inför Storebror, SFIF.  Argument för den saken i stil med ”vi är ju en kommitté under SFIF och då får vi anpassa oss till dem” imponerar inte på mig.  Jag vill ha en kommitté som tar tillvara ultralöparnas intressen gent emot SFIF, istället för att tillvarata SFIF:s intressen gent emot ultralöparna.    

Och nog gör kommittén en hel del som är bra.  Exemplet ovan kan balanseras upp av många utmärkta åtgärder. 

Antag att Jonas Buud nu i helgen vinner EM på 100 km och slår världsrekord!  Då kan han alltså vara europamästare och världsrekordhållare, men han får inte bli svensk mästare och svensk rekordhållare.  Vad skulle SFIF göra då?  I Sverige får han bara bli Riksmästare och inte Svensk mästare och hans eventuella rekord får kallas ”toppnotering” och inte vid sitt rätta namn.  Vilken härlig röra det skulle bli! 

Heja Jonas Buud!

Träning att …

Den här kvällen regnade det, temperaturen var 2 grader, det blåste och var mörkt.  När jag tittade ut genom fönstret fick jag ett infall.  ”Jag ska träna mig på att göra konstiga saker.  Det är bra att kunna.” 

Att byta till dubbdäck i mörker, regn och kyla kan ju vara en konstig grej.  Speciellt som jag inte ska köra bilen på ett par veckor.  Det brådskar alltså inte. 

Jag klädde mig i en militär vindrock, fristadsbyxor, luva och pannlampa.  Det tog en timma att byta till vinterhjulen och tvätta de hjul som gjort sitt för säsongen.  Att kräla omkring på regnvåt asfalt och passa in domkraften i fästen var en del av showen.  När jag kom in klockan 21 på kvällen fick jag byta alla kläder. 

Vad gick den träningen egentligen ut på?  Kanske att göra märkliga prioriteringar.  Jag hade kunnat välja att läsa en bok eller dricka en kopp kaffe istället.  Eller tränade jag mig på att hantera situationer där de yttre omständigheterna kunnat vara bättre?  Eller på att hålla humöret uppe trots allt? 

I mina favorithobbies, ultradistanslöpning och äventyr (gränsdragningen mellan dessa företeelser kan understundom vara diffus) handlar det ofta om att just kunna hantera ogynnsamma omständigheter med ett obrutet bra humör.  Det handlar om att agera, att verkligen fortsätta, trots omständigheterna. 

Dagens löptur blev bara åtta kilometer.  Den träningen var lättare att förstå.  Ändå tror jag att löpare borde träna sig på att hantera det ogynnsamma.  Murphys lag blir mindre tandlös för den som är förberedd.

VM 24-timmarslöpning

Nu har det korats två nya världsmästare i 24-timmarslöpning.  En manlig och en kvinnlig.  Japanen Ryoichi Sekiya vann bland herrarna på 272 km 443 meter.  Det är nästan en mil längre än vad jag presterat på ett dygn.  Fransyskan Anne-Marie Vernet kan tituleras sig världsmästarinna.  Hon pressades i en oerhört jämn kamp av sin landsmaninna Anne-Cecile Fontaine.  Till slut skiljde det bara drygt 400 meter mellan de två.  Kan någon föreställa sig hur en så utdragen kamp, där varje meter räknas, torde ha känts för de två tjejerna?  En spurtstrid i ett maratonlopp kanske varar i högst 10 minuter (jo – jag anser att man kan prata om spurt även när den är segt utdragen och inte bara kort och intensiv).  Här pågick den förmodligen under en hel timma, minst.  De båda fransyskorna var säkert rejält utmattade.  Ingen kunde stanna för toalettbesök eftersom det kostat dem distans, ingen kunde bejaka kroppens signaler att dra ner på tempot för att skona alla dessa muskler och nerver som redan är överanvända.  En av dem kommer att förlora kampen.  Förlora trots abnorma ansträngningar under ett helt dygns tid.  Hur känns det?  När dygnet var slut hade Vernet segrat med resultatet 238 km 762 meter.  Hon är världsmästarinna.  I min värld är Fontaine också en slags mästarinna.  Hon vågade ta kampen.  Vid närmare eftertanke är begreppet ”förlora kampen” felplacerat här.  Den som tar kampen och kämpar så tappert förlorar inte även om medkämpen kommer före.

Jag skulle ge mycket för att se en sådan kamp mellan två fantastiska idrottskvinnor.  Jag skulle gärna vilja vara med om en sådan kamp själv.  Det har jag faktiskt fått uppleva också.  I Spartathlon 1997 hade jag en spurtstrid om tredjeplatsen.  Imre Iles kom ikapp mig när det var någon kilometer kvar.  Jag svarade på attacken trots att jag var helt slut.  Vi spurtade som vansinniga och jag kom först av oss två.  Den spurtstriden är en av mitt livs förnämsta upplevelser. 

Sverige hade flera deltagare i loppet.  Åsa Hellstorp, en småbarnsmamma från Varberg, blev bästa svenska på 191 km 428 meter.  Enligt ViaMichelins vägguide är det 187 kilometer från Varberg till Lund.  Åsa sprang så långt och lite till på ett dygn.  Det ger perspektiv på vad löparna presterar.  Reima Hartikainen var bäste manlige löpare från Sverige.  Han sprang 224 km. 

Jag tror att svenskarna skulle ha presterat ännu bättre om de haft mera tid i Korea innan loppet.  Nu kom de bara någon dag innan allt startade.  Dygnsomställningen torde ha slitit på dem rejält.  Min förhoppning var annars att Henrik Olsson skulle springa över 26 mil.  Han har förmodligen kapacitet åt det hållet, men kom inte till sig rätt här. 

Dean Karnazes, som jag bloggat om tidigare, var med och representerade USA.  Hur gick det då för detta fenomen, mannen som givits utmärkelsen ”Best Outdoor Athlete”, samt klassats som ett uthållighetsfenomen.  Karnazes var den förste som gav upp.  Han kom 77 kilometer.  Om han haft en bra dag och tangerat sitt personbästa, 238 km 800 meter, hade han faktiskt kunnat vinna damklassen med 38 meters marginal före Anne-Marie Vernet.  Om han varit en dam, förstås.  Den spurtstriden hade jag också gärna sett.

29 september 2008

Bjuden på bröllop

När Karin började i sjuan på den skolan där jag jobbar märkte jag att hon konstant undervärderade sig själv.

”Å nej!  Ska vi kasta spjut?  Det som jag är så dålig på.”

Hon trodde tydligen att man måste vara bra på det man gör.  Det måste man inte alls vara.  Det räcker så gott med att vara sig själv.

Vi utvecklade en slags relation, hon och jag.  Hennes personlighet och uppträdande var värt mera än ett spjutkast på 47 meter.  Värt mera än ett spjutkast på 87 meter också, även om det hade varit ett världsrekord.  Vi har hållit kontakten ända sedan hon slutade skolan.  I lördags, den 27 september, gifte hon sig med sin Fredrik.  Och jag var bjuden på deras bröllop!  Kan någon fatta vilken underbar egotripp det är för en gammal lärare att bli bjuden på en före detta elevs bröllop? 

Karins mamma, som är kantor, spelade Mendelsohns brudmarsch.  Jag undrade hur det kändes att spela på sin enda dotters bröllop.  Karin sjöng en sång till sin Fredrik när han stod där framme vid altaret.  Helt fantastiskt!

Vi hade sedan fest på Möckelsnäs Herrgård.  Jag fick en väldigt charmig bordsdam och hon invaggade mig till och med i sådan trygghet att jag vågade dansa med henne.  Annars är min totala oförmåga att dansa ett av mina största komplex. 

De flesta gästerna sov över på Herrgården.  Jag plockade dock upp pannlampan ur kavajfickan och promenerade iväg till en bokskog en kilometer norrut.  Där hade jag rest tältet redan innan jag åkte till kyrkan.  Sedan sov jag i skogens ro tills jag var utsövd och åkte hem.

Varför jag sov i skogen istället för inomhus?  Jo, därför att jag är jag.  Därför att sömn i skogen ger en väldigt speciell frid och ro i själen. 

Frid i själen kände jag också över det faktum att jag över huvud taget blev bjuden på en elevs bröllop.  Detta var den fjärde gången jag förärats en sådan ära. 

Bland gästerna på bröllopet fanns ett halvdussin av mina gamla elever.  Samtliga hade blivit rejäla människor.  Vilken känsla det var att få träffa dem!  En lärare ser ju inte direkt resultatet av en arbetsdag, men att se gamla elever som med pigga ögon berättade att de jobbade inom äldrevården, som datatekniker, fotografer, lärare, eller sjuksköterskor, kändes som att ana ett resultat, även om mitt bidrag kanske knappast ens är mätbart i varje enskilt fall.  Detta tänkte jag på där inne i tältet.  Liksom jag tänkte på att Karin inte tycks undervärdera sig själv nu för tiden. 

Bokollon föll med prasslande ljud när de landade på markens löv, två grenar gnisslade när de skavde mot varandra medan träden rörde sig i vinden.  Och så kom sömnen!

Tack Karin och Fredrik för att ni gav mig något som var obetalbart.

Bilder från bröllopet finns på http://brollop2008.se/galleri/index.html?detectflash=false

15 september 2008

Ett massmedialt fenomen

I går kväll tittade jag på ett vetenskapsprogram om den mänskliga rasen och dess eventuella framtid.  I programmet visades det hur gener påverkar uthålligheten.  Ultradistanslöparen Dean Karnazes dök upp springande på en strand, varpå han blev intervjuad.  Han användes som ett exempel på extrem uthållighet. 

”Han sprang ett maratonlopp om dagen, 50 dagar i rad i alla USA:s 50 delstater.  En prestation som knappast ens verkliga ultraatleter skulle våga tänka sig”, sa speakerrösten. 

Jag stönade och tog mig för pannan, skrattade, log, skakade på huvudet och skrattade ännu mera.  Dean Karnazes, ett massmedialt fenomen, hade ännu en gång lyckats dupera sin omvärld att han är ett fysiskt fenomen. 

Karnazes sprang mycket riktigt en sträcka motsvarande ett maratonlopp varje dag i samtliga delstater i USA.  Någon tidspress hade han inte.  Däremot hade han full uppbackning med all logistik och service av utrustningsföretaget The North Face.  När Karnazes joggat sina 42 kilometer i en stat blev han omhändertagen och körd till nästa stat, där han tog sig en ny löptur.  Samtidigt som Karnazes lufsade och skjutsades runt sprang svensken Björn Suneson tvärs över kontinenten, från Stilla Havet till Atlanten, en sträcka på 500 mil, motsvarande 119 maratonlopp.  Han tillryggalade i genomsnitt 50 kilometer per dag och tog aldrig en vilodag.  Björn Suneson hade ingen support över huvud taget.  Han transporterade sin utrustning i en kärra som han sköt framför sig.  Han fick skaffa mat och logi bäst han kunde, dag efter dag. 

Karnazes avslutade sitt ”äventyr” i New York City Marathon.  Därefter skulle han springa hem till San Francisco.  Han orkade nästan halvvägs innan han gav upp.    

Även jag har sprungit tvärs över kontinenten helt utan support och då tillryggalade jag i genomsnitt 64 kilometer, alltså ett och ett halvt maraton, per löpdag.  Till skillnad från Suneson tog jag dock fem vilodagar. 

Dean Karnazes har lyckats dupera media och en massa människor att han är världens bäste uthållighetsidrottsman.  Jag såg en amerikansk kvällsshow, jag tror det var Dave Letterman Show, där Karnazes frågades varför han sprang alla dessa maraton i alla dessa delstater.  ”Jag gjorde det för att testa de yttre gränserna av mänsklig uthållighet”, svarade han. 

Ett exempel på hur lättlurade mediafolk kan vara är att Outside Magazine i USA gav Dean Karnazes utmärkelsen Best Outdoor Athlete.  Han är nästan lika bra som de bättre kvinnliga löparna, till exempel Pam Reed.  Hon saknar dock förmågan att totalt utan skam eller hämningar marknadsföra sig själv.  Hon är inte en produkt av annat än sin egen förmåga.  När hon besegrar Karnazes i ultraloppet Badwater noteras prestationen i förbigående, liksom när hon överträffar hans 300 miles utan avbrott.  Karnazes har aldrig presterat några mätbara tävlingsresultat i 24-timmarslöpning, på 100 kilometer, eller några av sportens standarddistanser.  Ej heller har han vågat starta i Spartathlon. 

Det har däremot Amerikas bäste ultradistanslöpare Scott Jurec gjort.  Han har vunnit loppet i hård konkurrens 2006, 2007 och 2008.  Jurec har reagerat på att Outside Magazine givit Karnazes utmärkelsen Best Outdoor Athlete.  ”Jag skulle skämmas att ta emot det priset om jag vore Karnazes”, sa han.  När jag läste det rodnade jag en aning eftersom jag en gång tillsammans med Niclas Mårdfelt tog emot Svenska Roddförbundets finaste utmärkelse Årets Roddare för vår rodd över Atlanten.  Ingen av oss hade tävlingsrott i båt förut, och vi blev diskade i tävlingen eftersom vi tog emot hjälp utifrån när vattnet tog slut.  Och vi blev Årets Roddare!  Undrar om någon riktig roddare fnös åt oss.  Vi hade dock inte duperat oss till den titeln.

Till Dean Karnazes försvar ska dock sägas att han genererar en massa uppmärksamhet kring Ultradistanslöpningen.  Priset vi får betala för detta är att de verkligt bra utomhusidrottsmännen som Pam Reed och Scott Jurec blir förbigångna. 

Orientering i skolan

13 september 2008

Nu har jag sett en inkompetent före detta kollega igen.  Åtminstone var idrottsläraren ifråga partiellt inkompetent.  Han arrangerade en idrottsdag med orientering för sina elever och skickade ut eleverna två och två.  Med endast en karta per par! 

För mig som gammal orienterare och idrottslärare är det ofattbart att en lärare kan göra något sådant med yrkeshedern i behåll.  Den som inte har någon karta orienterar ju inte.  För denna elev blir det frågan om skogspromenad. 

”Har ni brist på kartor?”

Jag var tvungen att fråga kollegan.  Svaret var att det fanns gott om kartor. 

”Ungdomarna ska ha en karta per par för att träna problemlösning i grupp.  De ska stanna upp, gemensamt titta på kartan och tillsammans fatta beslut om vägvalet.” 

Jag häpnade inför svaret.  Omsatt i klartext betyder det något av följande:

·                         ”Jag är allt för okunnig om vad orientering är för att fatta att det är viktigt med ständig kartkontakt.  Dessutom förstår jag inte att patrullen kommer till bättre och snabbare beslut om båda haft denna kartkontakt fram till den plats där man avgör vägvalet.

·                         Jag kan inte förstå att den som inte håller i kartan blir beroende av den som har kartan och att det sannolikt bara blir den dominante som orienterar medan den andre endast hänger med.

·                         Jag har varit för slö för att rita in kontrollerna på tillräckligt många kartor.

·                         Jag respekterar inte de svagpresterande eleverna tillräckligt för att anförtro dem en karta.

·                         Så här har vi alltid gjort på den här skolan.

Orientering är ett obligatoriskt moment enligt kursplanen.  Simning är också obligatoriskt.  Jag ser för min inre syn samme idrottslärare applicerandes samma metod på det årliga simprovet.

”Nu ska ni simma 200 meter.  Ni ska vara två och två men bara den ene behöver vara i bassängen.  För att ni ska få lära er att lösa problem i grupp får ni fördela simmandet hur ni vill mellan er två.”

I min vision av detta kan jag se hur man i vissa par kommer överens om att den duktigaste av de två simmar hela sträckan själv medan den andre bara har behövt bli blöt av den obligatoriska tvagningen innan hon beträdde själva simhallen.  Båda blir dock godkända på momentet simning på samma sätt som den som aldrig höll i kartan kan bli godkänd på momentet orientering. 

Det finns ett gammalt ordspråk som lyder något i stil med att ”man ska inte kasta gurka när man sitter i växthus”, eller så var det sten i glashus, jag minns inte så noga men jag var ju å andra sidan aldrig språklärare.  Jag var idrottslärare på högstadiet i 18 år och min egen förmåga att undervisa i dans, bollspel och vissa andra kursplansobligatoriska moment kan möjligtvis ha fått någon att förklara mig partiellt inkompetent.  Men alla mina elever dansade, spelade boll, hade redskapsgymnastik.  Och alla mina elever fick var sin karta när de orienterade.  Alla elever hade ett värde.  Inte bara de dominanta.  Är det förresten fler än jag som ser att ”två elever – en karta” underblåser ett dominansbeteende? 

Vi idrottslärare i Sverige slutade för 30 år sedan låta eleverna välja lag själva.  Låt nästa steg på utvecklingsskalan bli att respektera varje elev så mycket att han eller hon får en egen karta när de ska orientera!

Olympiska Spel saknar rå uthållighet

19 augusti 2008

När de första Olympiska Spelen planerades 1896 föreslog en fransk skollärare att man skulle ha en löpartävling från Maraton och in till Aten för att hedra minnet av den atenska härens snabbmarsch in till staden efter att de drivit perserna tillbaka till sina båtar vid det slag som stod där år 490 före Kristus.  Perserna troddes ändra taktik och segla runt Attika-halvön för att anfalla Aten från väster.  Därför snabbmarscherade hären.

Förslaget om löpartävlingen från Maraton vann gillande i Olympiska Kommittén.  Greken Spiridon Loues vann loppet och tack vare att tävlingen blev hysteriskt uppmärksammad behöll man maratonloppet i nästa Olympiska Spel, och i nästa och i nästa och i våra dagar. 

Världen behöver sina hjältar, så ock historien om maratonloppet.  Man tog en antik löparlegend vid namn Felippides och bytte ut härens snabbmarsch mot en historia om att Felippides sprungit från slaget vid Maraton och in till Aten och meddelat resultatet av fighten.  ”Gläd er!  Vi har segrat!”  Sedan ska han ha dött på fläcken. 

  Historieskrivaren Herodotos berättar dock en annan historia.  När Perserna hotade Aten sändes Felippides till Sparta för att be spartanerna om hjälp.  ”Felippides sprang iväg från Aten den ena dagen och kom till Sparta nästa dag.”  Sträckan är ungefär 25 mil.  Ingenstans berättar Herodotos om att Felippides sprungit från Maraton. 

Borde det riktiga maratonloppet alltså ha varit en löpartävling från Aten till Sparta?  Sedan 1983 arrangeras det en tävling på den sträckan.  Loppet heter Spartathlon och medan hoppet ännu fanns att Aten skulle få arrangera Olympiska Spelen 1996 tänkte sig starka krafter i staden att göra Spartathlon till en gren.  Frågan låg på regeringsnivå och allt såg lovade ut tills Atlanta snuvade Aten på 100-årsjubileet av de moderna spelen.  Spartathlon lever emellertid vidare och lockar numera drygt 300 startande, men det blev inget av att inkludera loppet i OS 2004, när Aten fick en ny chans att vara arrangör för spelen.

Kanske kan endast en löpare som själv deltagit i loppet förstå vilket enormt spektakulärt evenemang Spartathlon kan vara.  Där bjuds det kamp i den allra högsta skolan.  246 kilometers löpning genom olika landskapstyper, genom dagens hetta och nattens mörker, in till nästa gryning.  Något liknande har idrottspubliken aldrig sett. 

Så synd att Spartathlon inte blev en olympisk gren, så som maratonloppet blev 1896.  Världen älskar kämpar.  Jag tror att världens TV-tittare skulle fascineras av kampen i ett Spartathlon.  Låt gå för att det troligtvis inte blir ännu en av dessa spurtuppgörelser, men det bli en otrolig kamp inom deltagarna - en kamp synlig för den som vet vad kamp är.  Jag leker med tanken på att det skulle gå ett 246-kilometerslopp från ”Någonstans” till ”Ett annat ställe” utanför Peking.  TV skulle sända korta rapporter från loppet med jämna mellanrum.  Expertkommentatorer skulle förklara vad som händer.  Porträtt av kämparna skulle klippas in i sändningen.  Löpare kan intervjuas korthugget medan de springer.  Vilken show!  Vilket lyft för ultradistanslöpningen!

Eller vore det inte bra alls?  Spartathlon kanske skulle besudlas in i sin själ av kommersialism, doping, och allmän anpassning till media. 

Jag kan dock inte låta bli att leka med tanken på hur ett lopp som kallas Spartathlon skulle göra sig i Olympiska Spelen.  I väntan på svaret kan jag bara konstatera att det inte finns plats för den rena råa uthålligheten och att den mest brutala inre mentala kamp som kan kämpas inom idrotten inte anses fin nog för Olympiska Spel.  Efter 10 genomförda Spartathlon händer det dock ibland att jag undrar om de Olympiska Spelen är fina nog för Spartathlon.

TV-förbättrad löpning

9 augusti 2008

Nu har jag insett att jag tittat alldeles för lite på TV under de senaste åren.  Det har blivit ytterst få timmar tittat per år.  Tyvärr!  Det görs massor med fantastiska TV-program. 

Idag såg jag dokumentären om diskuskastaren Stefan Fernholm.  Ett jätteintressant program.  Under hela tiden framför TV:n stretchade jag, gjorde tåhävningar och låg på rygg och gjorde benlyft.  Musklerna har blivit grymt stela.  Vänster vad är alldeles för svag och detta har gjort att hälsenan ömmar eftersom den får ta stryk när muskeln inte orkar hålla emot.  Mina höftböjarmuskler är korta och alldeles för svaga. 

Tänjandet av musklerna gjorde dem rörligare.  Tåhävningarna stärkte vadmuskeln och förmodligen bröt de upp ärrvävnad och annan oönskad bindväv samtidigt som cirkulationen ökade.  Benlyften stärker höftböjarna – mina svagaste muskler. 

Efter det en timma långa programmet kändes kroppen löpglad och starkare än på länge.  TV-tittandet gjorde mig till en bättre löpare.  Jag borde titta på TV oftare.  Endast då vårdar jag min löparkropp.

Tyvärr vårdade inte Stefan Fernholm sin kropp särskilt bra.  Han dog 37 år gammal och var olycklig mot slutet av sitt liv.  Min kropp må ha blivit löpglad av TV-tittandet, men min själ blev en aning nerstämd av detta tragiska idrottsöde som porträtterades.